Men jag menade det

Genom taxins fönster såg jag henne. Hon gick hukande som om hon ville ducka undan alla regndroppar. Jag klev ur och gick i kapp henne. Först verkade hon inte känna igen mig. Jag var glad men samtidigt ledsen över att se henne. Hon såg tärd ut och äldre. Vi omfamnade varann lite stelt. Det kändes som att jag ville ta med henne in på ett fik eller var som helst varmt men jag kände på mig att hon var på väg någonstans. Från något antagligen. Vi frågade alla dom vanliga frågorna och det var så mycket jag ville säga men allt lät som billiga repliker från en film. Jag minns det en bra människa sa till mig "att fråga sig själv vad det är som gör att man orkar kliva upp varje dag, det måste finnas något annars skulle man gett upp". Hon förstod vad jag menade men jag visste att det inte hade någon betydelse.

Svårt sätta rubrik på detta

From: ”Hans Jacoby”
Add to Address Book To: busta@yahoo.se
Subject: Re: Hjälp mig smartskalle
Date: Mon, 8 Mar 2004 13:11:30 GMT

--- Buster wrote:


>När jag stod och försökte stirra ut mig själv framför spegeln inför sovandet såg jag den. En våldsamt stor pormask strax ovan höger ögonbryn. Den nästan skrek åt mig att bli tryckt och få komma ut. Först trodde jag inte på det jag såg, aset var mycket längre än jag trodde. Tryckte lite hårdare. När den passerat en centimeter blev jag rädd att det kanske var ett levande djur. Men aset fortsatte bara och när jag till slut kunde ta tag i själva pormasken och bara dra insåg jag att detta var en alldeles speciell ny kompis jag fått.

> När den passerat en decimeter tänkte jag att detta måste vara ett hårstrå. Men så lossnade den plötsligt med ett ljudligt plopp (tänk småsten mot vattenyta) och jag var bara tvungen mäta den. Den var ganska precis 12,5 cm lång. Vid ena änden syntes något vitt. Hämtade ett förstoringsglas och la den under en lampa. Där pillade jag på det vita insåg att det var en liten lapp. Med pyttepyttesmå bokstäver stod det ”Jag hatar dig”. Dr Jacoby vad betyder detta? Jag vill gärna att du svarar på brevet jag skickade dig förra veckan ang mina dagböcker.

> >Vänliga Hälsningar
>Buster


--- Hans Jacoby wrote:

Hej

Jag har nu tagit del av dina dagböcker och ditt senaste brev ang händelsen framför spegeln. Antingen handlar detta om ett medicinskt under eller så är detta ett uttryck för ett komplext sätt att handskas med självförakt. Min initiella tanke var att snarast boka in dig för kontinuerliga samtal på vår avdelning. Jag återkommer till det en bit ned.

Vad det gäller dina dagböcker - jag har på din begäran konsulterat med kollegor.
Det gemensamma och generella utlåtandet är som följer.

Det handlar i huvudsak om tre kategorier:
1: Överdrivna och fantasifulla anekdoter från din vardag
2: Ett allmänt gnällande och missnöje över din livssituation
3: Allmän kritik mot individer i din omgivning
4: Ohälsosam fixering vid avföring och urin


Nummer ett verkar handla om att du försöker göra dig själv mer intressant än vad du någonsin kommer vara. Det är dock vanligt förekommande bland lågpresterande och lågutbildade människor. Nummer två och tre, där kan jag bara säga håll käften och kamma till dig. Nummer fyra tycker jag du ska ta och prata med dina föräldrar om. Huruvida avföring och urin var något som var tabu när du var liten. Det anala stadiet har du passerat med råge och det är helt enkelt inte roligt. Hoppas detta plus den bifogade statistiken (se bifogad fil) hjälper dig. Skriv inga mer brev. Du är blockad f r o m nu.

MVH
Hans Jacoby
fil.dr. Legitimerad psykolog - legitimerad psykoterapeut


Sankt Eriksgatan 74, 111 20 Stockholm •
Tel 08-23 43 76 Fax 08-76 25 732 •
E-mail/datorpost: hans.jaco@shtl.se •


--------HTML Attachment
Statistik dagbok 2000-2004


55% Allmänt överdrivna historier från vederbörandes vardag
24% Översitteri och pennalism från vederbörande
20% Rent dravel som härstammar från det anala stadiet
1% Förvirrande smeknamn på människor i din omgivning

Men det hände inget

Och hela vägen hem, under barnens bokstavslekar och tjoande, satt jag och hoppades på att vi skulle krocka. Vid varje inbromsning blundade jag, släppte på bältet, och hoppades på att få flyga. Jag fantiserade om att vakna upp på sjukhuset av att du stryker mig på kinden. Kanske skulle du till och med gråta. Vi skulle säga alla dom där sakerna vi inte vågat säga. Men det hände inget och jag förlorade i bokstavsleken till och med.

Nattpromenaden

På nattpromenaden hem såg jag ett naket par i fönstret som omfamnade varann.När jag stannade till och kisade såg jag att kvinnan hade en gul skruvmejsel mellan skuldrorna. Väl hemma behöll jag lamporna av och ställde mig vid fönstret.Och där stod jag en lång stund medans mina grannar kysstes passionerat.

Den där sommarmorgonen

Första gången jag handcuffade mig själv vid tågrälsen var det mest för att jag var uttråkad. Det var mitt sjätte sommarlov och jag sökte kickar som egentligen aldrig bedövade min ångest. Efter en massa skrytande ville mina vänner såklart se på medans jag försökte krångla mig ur handfängslet innan tåget gjorde DNA-kräm av mig. Men jag tyckte allra bäst om att göra det ensam. Ligga där på rälsen, träd som rasslade, fåglar som kvittrade och solen mot min hud. Jag kunde tidtabellen utantill så ibland vågade jag faktiskt dåsa till också. Sedan kände man vibrationerna och tågvisslan tjöt någon kilometer bort. Rent instiktivt blir man panikslagen första gången. Känslan av att sitta fast och att se tåget komma emot en, det gäller att inte frysa till, är nästintill outhärdlig.

Men jag hade övat många ggr på rummet hemma. Nyckeln bet jag fast hårt mellan tänderna. Sedan gällde det att med precision, utan att darra och få muskelkramp, få in den i låset och med hjälp av handleden och nackmusklerna vrida om tills det knäppte till. Första gångerna vågade jag knappt vänta ut tåget alls, jag började fiffla med låset så fort jag såg tåget, minst 800 m från där jag låg. Men efter ett tag blev jag riktigt duktig, så pass duktig att jag tyckte mig se Joe Labero en bit in i skogen, naken förutom en regnrock, applåderandes med ett rejält stånd. Det bästa av allt var att se lokförarens chockade ansiktsuttryck, samtidigt som han drog i tågvisslan när jag kastade mig från rälsen. De dagar jag var som mest våghalsig kastades jag bakåt en bit pga av luftrycket när tåget skenade förbi. Det var underbara förmiddagar och jag önskade egentligen aldrig att någon annan skulle få delta i detta. Jag ville göra detta ensam. En grupp av asgarvande kamrater skulle bara förstöra den där känslan som befann sig när jag pustade ut i diket och hörde tåget avlägsna sig.

Men jag kunde så klart inte hålla min käft stängd. En kväll i trädkojan kom han som ansåg sig vara ledare för vårat kamratgäng med en riktigt makaber idé. Vi skulle låsa fast fyllgubben Bengtsson vid rälsen. Vi skulle göra det ett par km från själva tågstationen, långt i från resenärer och dylikt. Vi skulle supa honom full och lura dit honom i tron om att vi hade gömt en dunk med sprit i skogen. Sedan skulle vi överfalla honom och låsa fast honom. Men vi skulle sätta nyckeln i munnen på honom ”det är ju upp till honom om han vill komma loss eller inte” hette det.

Det var inte svårt att lokalisera gubben, han satt vid fyllebänken i parken som vanligt och blev eld och lågor över spritdunken vi ville ge honom. Pga av hans redan höga promillehalt blev det många pauser på vägen. Men efter ungefär en timme var vi framme vid krönet där gubben skulle låsas fast. ”Ja, här är det” sa han Erik. ”Vadå här e det?” undrade gubben. ”Det här du ska dö ditt jävla fyllesvin”. Sedan, utan att jag ens sett vad Erik hade bakom ryggen, slog han honom rakt över pannan med en kraftig träpåk. Det skvättade en hel del blod på Erik och han såg om möjligt ännu mer psykotisk ut när han visade tänderna med allt blod i ansiktet.

Sedan delade han ut order. Under tystnad lyfte vi Bengtsson till rälsen och låste fast honom. David frågade försiktigt vad vi skulle göra om Bengtsson faktiskt inte vaknade före tåget kom. Erik såg för ett ögonblick förvirrad ut men knäppte då upp sina shorts och tömde sin urinblåsa på Bengtssons ansikte. Han jämrade sig lite som man gör om någon försöker väcka en när man inte vill vakna. Men då slog han upp ögonen och såg sig omkring, jag fick sån oerhörd ångest av att se på honom. Han började skrika som en galning men när Erik klev fram och höjde träpåken tystnade han. ”Här fyllesvin, ta den här” sa Erik och satte nyckeln i Bengtssons mun. Han gjorde en ansats för att säga något men Erik satte pekfingret mot sin mun som för att visa att det var bäst att han höll käft så han inte svalde nyckeln av misstag. Vi satte oss i diket och tog fram fikat som Davids mamma gjort åt oss kvällen innan, i tron om att vi skulle på en lång tipspromenad med fotbollslaget. Det kunde ha varit en alldeles underbar sommarlovsmorgon. Solen sken och inte en enda matteläxa i sikte på ett par veckor. Men framför oss låg en blodig alkoholiserad trebarnspappa och tittade på oss.

Efter ett tag började Erik bli otålig och ifrågasatte om tåget verkligen inte hade passerat redan. Jag försäkrade honom att tåget har alltid passerat punktligt kl 9.11 varenda morgon senaste veckorna. Han synade mig och sedan föreslog han att vi skulle ha vadslagning. Alla fick lägga pengar i bullpåsen. Jag var den enda som satsade på att Bengtsson skulle klara det. Jag vet inte om jag ens vågade tänka något annat, det kändes ju som att allt detta var mitt fel från första början. Efter en stunds kortspelande hörde vi tågvisslan. Alla ställde sig upp och Bengtsson började sprattla och stöna. Erik slog ihop sina händer och gnuggade dem. ”Äntligen, lite jävla action” skrek han. David föreslog att vi kanske inte skulle stå så nära, eftersom passagerarna då skulle kunna se oss. Erik viftade bort det med att han minsann ska ha parkettplats och när han ändå fått blodet på sig kunde han leva med lite inälvor på kläderna också. Jag kände mig illamående. Jag ville kräkas och fick svälja hårt flera ggr och tänka på att jag låg hemma i sängen och läste serietidningar. David började gråta tyst och satte händerna för ansiktet. Erik tog ingen som helst notis om oss två, han bara stod med händerna på sina höfter och stirrade mot krönet där tåget strax skulle komma.

Jag tittade Bengtsson rakt i ögonen och såg att han faktiskt grät också, han hade ett förvridet ansiktsuttryck, och vred huvudet långsamt i sidled utan att släppa min blick. Erik tog en klunk av den hemmagjorda saften och spottade ut den på Bengtsson. ”Kom igen fyllesvin, gör nåt då! Jag har inte släpat hit dig för att se dig ge upp så här lätt”. David satt på knä nu med händerna korsade och grät ljudligt. Jag var tvungen örfila mig själv för att komma ur mitt zombieliknande tillstånd. Just då kom tåget runt krönet jag visste sedan förut att jag hade mindre än 80 sek på mig innan det passerade. Erik hoppade jämfota av glädje och kastade småsten mot Bengtsson.

Utan att tänka på konsekvenserna tog jag påken som Erik lagt vid ryggsäcken. Jag tog ett stadigt tvåhandsgrepp runt den och gick upp bakom Erik. Han hörde mig inte alls och jag slog med all kraft jag hade mot hans bakhuvud. Han stönade till och satte handen bakom huvudet, då slog jag en gång till minst lika hårt. Erik gjorde en sorts halvpiruett och föll till backen. Jag hamnade i en trance och slog honom ytterligare en gång. Denna gång rakt i ansiktet. Det lät som när en gren knäcks när hans näsa och framtänder krossades. Det pumpade ut blod från det som var hans näsa och jag slog en sista gång. Denna gång krossades hela övre tandraden och träpåken fastnade där. David skrek till och kastade sig på mig. Jag vaknade till och insåg att jag slösat dyrbar tid. Bengtsson sprattlade som en fisk på torra land nu men förvånansvärt nog så var han helt tyst. Jag knäade vid honom och grävde i hans mun men nyckeln var inte där, jag började skrika åt honom i tron om att han svalt den men såg att det blänkte till just vid hans huvud. Nu kände jag att rälsen skakade ordentligt och lokföraren drog i visslan om och om igen. Jag var helt genomblöt av svett och tappade såklart nyckeln när jag plockade upp den. Jag var tvungen blunda för ett ögonblick, föreställa mig att jag ligger där helt ensam. Känna mig fram med händerna. Sedan hörde jag det bekanta klicket. David stod i diket med händerna för sina öron och munnen vidöppen. Jag såg att han skrek men hörde inte eftersom tåget nu bara var 15-20 m i från oss.

Med båda mina händer runt Bengtssons ena arm och med hjälp av min egen kroppstyngd drog jag i honom med all kraft jag lyckades frammana. Just som tåget svischade förbi ramlade jag baklänges ned i diket. Men Bengtsson följde med. Tågets vissla tjöt fortfarande en lång stund efter det passerat oss. Jag var glad att jag aldrig tittade lokföraren i ögonen. Bengtsson satte sig upp och tittade sig omkring. David satt tyst och snyftade. Erik låg på rygg och blåste ofrivilligt upp stora blodbubblor som sprack. Jag började samla ihop våra saker och gjorde en ansats att en gång för alla kasta handfängslet mot skogen. Men Bengtsson skrek till och hejdade mig. Han ställde sig upp och borstade av sig smutsen. ”Dom där behöver jag” sa han och log snett. Jag förstod inte vad han menade förräns jag såg honom börja gå mot Erik som nu gnydde som en liten bebis. David var på fötter nu och vi drog på oss ryggsäckarna.

Just när vi började gå ropade Bengtsson. ”Du, grabben. Du verkar kunna sånt här. När kommer nästa tåg egentligen?” Jag log och sa ”Det har du rätt i. Nästa tåg kommer 10.15. Hoppas du inte missar det”. Bengtsson släppte lös ett rökskadat asgarv och svarade ”Var lugn, vi kommer inte missa tåget”. När jag och David under tystnad gått en stund undrade han om vi inte kanske skulle ha lämnat saften åt honom åtminstonde. Vi vände oss om och där långt borta stod Bengtsson i full färd med att knäppa upp sina byxor. ”Nej det är lugnt, Erik kommer inte behöva vara törstig”. Det var en fin sommarmorgon trots allt och Erik såg vi aldrig till igen någonsin.

Colin Powell - Jokern i leken

Jag halsade två flaskor vinäger eftersom jag inte haft något att vara ledsen över på ett tag. När jag vaknade låg jag på golvet och vid mig satt en gubbe satt i en stol och rökte pipa. ”Du är en idiot!” sa gubben. Jag frågade vem i helvete han var och han svarade att jag var honom och han var jag. Om 40 år. Jag blev ledsen eftersom mormor ofta visade en bild på Remington Steele när jag var liten. ”Så här kommer du se ut Buster, tjusig!". Gubbjäveln framför mig hade en kofta och en frilla som fick Einstein att se nykter ut.

Jag har en invärtesfinne djupt inne i vänstra armhålan. Det gör ont samtidigt som det är skönt att trycka där. Om någon dag kommer den vara jättesur och till slut explodera och dra. Lite som att ha en tjej.

Aprilsvik

När jag var i den åldern då man låter säden komma på magen brukade jag föra en sorts konversation med en konstnär i en riktig gästbok. En gång om dagen cyklade jag till hans utställning och recenserade hans tavlor. Jag låtsades vara en viss Rich Dick från Washington USA. Den stackars konstnären försvarade sig med sin skolengelska så gott han kunde. Men Rich Dick hade alltid ett sylvasst argument och det slutade med att Rich Dick lämnade Sverige för gott. Mest för att jag hörde att konstnären hade blivit lite ledsen. Inte för att jag någonsin skrev något elakt. Ibland spelade jag piano där för dom mongoloida barnen, så pass bra att deras kromosomer hamnade rätt igen. Jag minns att jag fick champagne och en nyckel till hembyn vid en ceremoni. Det visade sig att nyckeln var en helt vanlig nyckel som passade till morfars boda.

Okej, någonstans i landet på ett sånt där ringa-upp-sälja-skit-via-telefon-företag sitter det nu en kille med en pipande ton i ena öret. Det har ringt från skyddat nummer i en vecka och nu svarade jag slutligen. När han sa ”hallå?” blåste jag med full kraft i mitt nyinköpta munspel i C-dur. Sedan la jag på.

Jag är säker på att jag egentligen hade något viktigt att säga idag. Fan.

Tjolahopp tjolahej tjolahoppsansa

Jag trodde jag skrev med en penna. Men det var ett rakblad av modell Schlitzer. Brevet till kommunfullmäktige var bara en sörja av blod. Men, precis som på dagis när man gjorde potatisavtryck, lyckades jag med hjälp av mina avskurna fingertoppar iaf göra en del roliga symboler. Jag är så himla trött på vildsvinen som rusar förbi mitt hus varje morgon så jag duttade dit Obelix, ett vildsvin, och ett döskallemärke. Hoppas han fattar vinken.

Jag råkade ta på mig olika sockar idag. Jag märkte det inte förräns jag var nere vid centrum. Musikeleverna som fumlade sig igenom ”Tears in heaven” bytte plötsligt till Pippi Långstrumps signaturmelodi. Alla skrattade åt mig, hela staden skrattade åt mig kändes det som. Speciellt irri blev jag på den extremt feta pojken med dressing runt munnen som spelade tuba. Han spelade inte ens låten han bara tokblåste i den mellan skrattattackerna. Nu stod folk i affärerna tryckta mot fönstret och stirrade. En stor grupp av människor stod i en ring runt mig och sjöng med. Jag fick nog och började jogga hemåt. Men alla följde alla bakom, inklusive musikeleverna som fortfarande spelade. Efter ett tag sprang jag riktigt fort men dom var hack i häl hela tiden. Då kastade jag mig i älven och stannade under vattenytan med hjälp av ett sugrör tills dom gick hem.

Väl hemma somnade jag med fötterna i frysen så att dom skulle lossna.
Sedan tejpade jag fast två simfötter vid stumparna. Jag vägrar göras till åtlöje.

Födelsedagskalaset

Du har verkligen de mjukaste händerna” säger kvinnan och ler. Det är min femtionde födelsedag och alla är där. Kvinnan släpper min hand och vi läppjar champagne under tystnad. ”Du vet väl vad det beror på?” En bekant från det förflutna går fram mot oss. Han har ena handen i byxfickan och höjer sitt glas mot kvinnan. ”Nej, berätta, vad beror det på?” säger kvinnan och synar honom. Han tar ett nytt glas från servitören som passerar. ”Det ska jag berätta. Det är för att han inte arbetat en endaste jävla dag i sitt liv.” Jag ser att han är berusad och att han har en dimmig blick. Jag önskar att någon ska ropa på mig så jag kan lämna rummet. ”Inte en endaste dag, sanna mina ord. Och ändå står vi bland dyra målningar, exklusiva möbler, och fisförnäma människor vars barnbarn just i detta ögonblick blir uppassade av lågavlönade hushållerskor. Födelsedagsbarnet här har aldrg vaknat efter en hård arbetsdag med värk så smärtsam att han måste stanna kvar i sängen. Födelsedagsbarnet här har aldrig somnat till ljudet av sitt eget rosslande. Ett rosslande som känns som en välsignelse jämfört med att knappt höra sin frus andning som på grund av cancern långsamt men med stor beslutsamhet förkortar vår tid tillsammans.” Ditt helvete är bara riktnumret till mitt tänker jag men säger inget. Mannen lämnar rummet och kvinnan ser frågande ut. Jag säger att vi just fick smaka på bitterhet och avundsjuka blandat med lite Moët Chandon. Kvinnan tycker att man ska spotta ut det som smakar illa varpå jag ursäktar mig för att gå ut en stund.

Jag går mot salongen där jag ser Asbestrosslaren vid min Steinway. Han försöker spela något av Debüssy och damerna han radat upp bredvid ser besvärade ut. De flesta konversationerna dör ut när jag går genom rummet med kniven i min högra hand. Asbestrosslaren stannar upp och det falska ackordet klingar ut när jag tar till orda. ”Hon har rätt, mina händer är verkligen mjuka. Mina händer har aldrig nötts och stötts i en gruva eller en fabrik. Jag har faktiskt lyckats undvika slita ut min kropp. Och jag har haft råd med all denna smörja du ser omkring dig för att jag föddes med en begåvning. Det har vi alla gjort, min råkade vara att lyckas beröra människor med musik. Vad din begåvning är vet jag inte, men jag tycker lite synd om dig om du inte tagit vara på den.” Asbestrosslaren stirrar ner mot tangenterna. ”Det kan verka arrogant, men detta är inte det livet jag vill leva. Det var inte så här det skulle bli. Jag vaknar och känner mig tom varje dag. Sedan kliver jag upp och tar på mig en mask. Ingen omkring mig umgås med mig för den jag egentligen är. Jag avundas på dig på ett sätt egentligen.” Han skruvar på sig och harklar sig. ”Men du har ju allt. Du har allt vi andra vill ha.” Jag hör min fru längre bak som med käck röst uppmanar alla att samlas i matsalen. ”Det kan verka så, men jag ska kompensera dig” säger jag och lägger min vänstra hand på flygeln. Med ett snabbt, hårt slag hugger jag alla fingrar utom tummen. Flygeln ger ifrån sig en ljudlig skräll eftersom han måste haft pedalen nedtryckt. Mina fyra fingrar ligger uppradade en bit från handen. Dom lossnade strax före andra knogen. Jag blir lite stolt över hur jag lyckats separera dem från handen med ett enda hugg.

Inte en enda av gästerna skriker eller gråter. Det gör mig lättad. Jag virar handduken runt handen eftersom, det liksom en vattenspridare, skvätter kontinuerligt. ”Så, nu skulle man väl kunna tro att jag jobbat i en fabrik?” Asbestrosslaren blir illröd i ansiktet. ”Skulle det vara någon jävla kompensation för allt lidande i mitt liv? Du är så naiv med dina luxuösa problem.” Jag samlar ihop fingrarna som känns varma och kladdiga pga blodpölen dom låg i. Jag sätter mig bredvid honom på pallen. ”Spela något för mig, jag verkar ha förlorat min fingerfärdighet.” Innan han hnner svara välter jag honom baklänges. Jag lägger ett knä över hans hals. Sedan jag trycker jag ned fingerstumparna i munnen på honom. Dom första två kämpar han emot men sedan är det som att mata en hund med prinskorvar.” Jag reser mig och sätter mig på pallen. Mina gäster har nu alla backat bak några steg. Jag känner mig yr och lindar om handduken. Jag vet att jag kommer svimma snart. Med min dugliga hand spelar jag Broder Jakob tills jag känner att rummet snurrar och sedan är det svartare än någonsin.

När jag blev en superhjälte

Jag skulle hälsa på Karl ____. Han har en massa kor i hagen vid huset. Jag stannade cykeln för att hälsa på en av kossorna som gjorde sina behov. Jag vet inte varför men jag gillar att titta på medans dom gör det. Dom ser så fantastiskt obrydda ut medans avföringen landar med tunga dunsar på backen. När jag var i den åldern då kompisars berättelser om ljud från föräldrarnas sovrum var spännande brukade jag fantisera om att bo i ett dockhus. Eller kunna sitta i småbilarna man lekte med. Det sitter kvar lite eftersom jag inte kan låta bli att tänka på hur det skulle vara att hoppa in i kossan därbak och sedan åka ut med avföringen. Om och om igen. Som en sorts ohälsosam och innovativ attraktion på Gröna Lund.

När jag rullade fram hamnade det strömförande stängslet mellan däcket och stänkskärmen. Det kändes som att en miljard små myror sprang ett maratonlopp genom alla mina celler i kroppen. När jag kvicknade till stod alla kossor och tittade på mig med sina nonchalanta blickar medans dom tuggade tuggtobak. Jag blev skitarg. Jag skrek och gestikulerade åt dem och när jag pekade på den kaxigaste kossan hände det. Det pirrade till i kroppen sedan kom en strömförande blixt från mitt finger som träffade kossan. Den råmade och sprattlade lite och sedan joggade den iväg. Okej. Snabbtänkt som jag är så förstod jag att jag alltså fått superkrafter. Fåfäng som jag är så började jag genast tänka ut vilken sorts supehjältedräkt jag ska ha. Ett stort B som i Buster på bröstet är ju givet men jag ville ha något speciellt.

I morfars boda hittade jag en sorts kroppsstrumpa i blått Den satt tight och framhävde min kropp ganska bra. Efter tre dagar hade jag lyckats sy dit ett stort gult B på bröstet. Sedan lånade jag Fredriks gamla höga boots. Till sist klippte jag hål för ögonen i en luva. Det är ingen underdrift när jag säger att jag kände mig ganska cool när jag gled ned till ungdomsgården där ett gäng kids burnade med sina mopeder.

Till min förvåning SKRATTADE dom åt mig när jag kom runt hörnet och ställde mig med armarna i kors framför dem. Jag sa åt dem att mitt namn är BUSTERIZER och det är bara att ropa när som helst så kommer jag och räddar er. Dom fortsatte SKRATTA och jag insåg att jag till skillnad från Stålmannen inte kan höra allt. Det var klantigt. Satan. En av kidsen körde fram mot mig och stegrade. Jag ställde mig bredbent och fällde ut min arm mot honom. Jag kan ha inbillat mig, men jag tyckte jag hörde en sån där vissling som är i The Good The Bad and The Ugly medans vi stirrade ut varandra. Han bad mig gå hem och ”runka på bilbanan eller vad fan du leker med hemma”. När han åter igen stegrade moppen mot mig till sina vänners förtjusning zappade jag honom rakt i bröstet. Jag hade inte riktigt fått kläm på hur man reglerar styrkan vid varje zappning men ungen flög i alla fall bakåt i en sorts båge ca 150 m. Han landade faktiskt bakom ett hus. Jag kände mig nöjd och fick bekämpa lusten att blåsa på fingret som i en cowboyfilm. Jag insåg att jag borde dra någon cool replik nu. Ungarna bara stirrade på mig medan dom backade bakåt.

Det jag fick ur mig var ”hälsa ISOTOPEN att jag var här!” fastän jag visste att jag inte hade någon fiende med superkrafter som heter så. Sen sprang jag hem, lite klumpigt medger jag eftersom mina boots var för stora. Givetvis blev det en massa snack på stan efter detta. Och sedan blev det mesta jobbigt ärligt talat. Det var helt omöjligt att styra zappningarna. Att bada tillsammans med andra var ju inte på tal, dels så dödade jag ju alla fiskar inom en kilometer. En gång på en dejt när jag skulle skaka hand med tjejen råkade jag zappa henne så hon fick hjärtstillestånd. Och de flesta kvinnor ville sedan ha mig som en sorts mänsklig dildo eftersom ”det kittlades så skönt” men även där var det ju svårt styra zappningarna. Jag vill inte gå in på alla missöden som skett i sådana sammanhang.

Nu har det gått ett tag och jag har lärt mig leva med detta. Jag gör fortfarande små framträdanden på företagsfester och dylikt men för det mesta är jag för mig själv. Ibland när jag super till hemma tar jag på mig BUSTERIZER-dräkten igen och fantiserar om att jag var en riktig superhjälte som alla älskade.

Donald Rumsfeld - Sprickan i Bushregeringen

Nikola var förbi. Först fattade jag inte varför han såg så annorlunda ut. Sedan kom jag på att han förlorade ju sina armar och ben i det där vadet med KebabKungen. Han svävade runt här på sin Hoverboard och jag kunde inte hålla mig från att kasta en stor kakburk på honom. Den träffade honom rätt i pannan och han blödde ymnigt. Jag var tvungen att gå ut på balkongen för att kväva mitt fnissande. När jag kom in igen var han i full färd att köra på mitt cd-ställ. Men jag tog tag i honom och knöt fast Hoverboarden vid balkongräcket så han kunde flyga varken hem eller in till mig. Efter det gick jag på en långpromenad. Till Vännäs.

Bara 29 kalsonger till. Sedan har jag ett par för varje dag i månaden.

Tävlingen

Vi var väl ett par hundra miljoner samlade där. Vi var den nya generationen. Vår Kapten önskade oss alla lycka till inför tävlingen. När han lämnade oss tror jag vi alla kände oss lite rädda och spända. Vi visste att detta var dagen vi hade tränat för så länge. Kapten hade känt ryckningar i skeppet under hela dagen och proklamerade defcon 5 redan under förmiddagen. Natten innan gick ett falskt alarm och det beräknades att 2-3 miljoner av vår generation hade förolyckats. Eftermiddagen gick åt att småprata med sina närmaste och lyckönska varandra. En del kaxiga typer stretchade redan medans en del bara tog det lugnt och minglade. Ett par timmar in på kvällen hände det, larmet slog igång. Alla släppte vad än dom höll på med och ett fruktansvärt våldsamt upplopp uppstod. Jag hade gått igenom detta mentalt varenda dag men ingen av alla tentor kunde förbereda en exakt hur det skulle bli.

Det var helt enkelt bara att simma för livet. Allt vad moral och etik heter var plötsligt sekundärt. Man sparkade och slog för att komma längst fram. Jag kastade mig mot utgången och började simma. Åh, så jag simmade. Jag blundade och simmade det fortaste jag bara kunde. Till slut var det bara jag och ett miljontal till. Jag kände igen några, en var den där typen som svansat runt och sagt det inte finns någon som kommer klå honom. Jag ville verkligen visa honom så jag uppbådade mina sista krafter inför spurten. Skeppet började plötsligt vibrera och sedan behövde vi inte ens simma mer. Vi KASTADES ut med en våldsam kraft in till en ny dimension. Jag visste vad som gällde nu. Innan målet måste jag ta mig genom lagren av cumulus-corona-celler. Dessa förbenade cumulus-corona-celler!

Jag kunde höra Kaptens faderliga röst inom mig. ”Målet är ägget i äggledaren och för att komma dit måste ni ta er motströms. Motströms mina vänner! Minns detta och du kan bli den lycklige.” Vi hade alla nickat i samförstånd eftersom vi visste att flimmerhår i äggledaren och i livmoderhålan transporterar slemmet i riktning mot slidan. Ja, man måste inte vara speciellt smart för att fatta vem som vann tävlingen eftersom jag berättar detta. Det blev lite smutsigt spel mot slutet, minns att jag tvingades helt enkelt ta död på några av mina vänner eftersom dom tog in på mig. Men det finns en anledning för allt. Och jag tror nog att Kapten är stolt över mig ändå.

När jag en morgon 38 år senare slog upp ögonen såg jag en lapp på nattduksbordet. Någon gång under natten hade jag skrivit ”Glöm ej att stänga av dig själv idag”. Jag hade inget minne av detta alls. Men jag lydde ordern och gjorde mig en redig frukost (löste äntligen gåtan på baksidan av mjölkpaketet) sedan begav mig till Stadshuset. I hissen upp till högsta våningen fanns en liten pojke som hade sjörövarlapp och hängselbyxor. Han slickade på en gigantisk godisklubba, lika stor som hans huvud, och tittade på mig. Jag blev lite irriterad över att han inte erbjöd mig ett slick så jag tryckte fast den i hans panna. Sedan lyfte jag upp honom mot taket och tryckte fast honom där. Jag blev lite paff att klubban faktiskt kunde bära upp hans kroppsvikt.

Uppe på taket av huset var det öde. Jag gick fram till kanten och ställde ned min portfölj. Sedan lossade jag på slipsen och tog av mig kavajen. Vinden fick mig att svaja till ibland men jag kände ingenting. Inte rädsla, inte glädje. Ingenting. Jag var som ett tomt blad där t o m det osynliga bläcket var osynligt för Clark Kent. Jag sträckte ut mina armar och blundade. Nu skulle jag flyga en stund och sedan helt enkelt stänga av mig själv. Jag backade bak fem steg för att ta sats. Men när jag skulle flyga kunde jag inte ta ett enda steg fram. Min kropp ville inte lyda hjärnans order alls. Då hörde jag Kaptens faderliga stämma igen. ”Och kom ihåg, du som vinner, kommer vinna den viktigaste tävlingen du någonsin deltar i. Du som vinner gör det för en speciell anledning. Det är menat att du ska vinna. Minns det om du funderar på att stänga av dig själv någon gång”. Då såg jag allt klart igen. Här stod jag och försökte en liknande spurt igen. Fast denna gång skulle jag landa hos döden. Jag kunde inte svika Kapten så jag tog med mina saker och gick till hissen igen.

Jag kände mig på bra humör när jag gick där. Kastade upp kavajen på axeln och visslade på Kikkis Bra vibrationer. Jag blev ännu gladare när jag såg att ungen faktiskt satt fast fortfarande i taket. Han verkade obekymrad eftersom han kunde slicka på godisklubban fortfarande. Jag frågade om jag fick smaka, han blinkade åt mig. Jag hittade en pall och sedan stod jag där kind mot kind med honom och slickade på godisklubban. Efter fyra timmar var det bara träpinnen kvar och tackade för mig och gick. Ute på gården hemma möttes jag av Bikini Kill. Min grannes Pit Bull. Grannen har lärt Bikini Kill att säga Patriarkathat med hjälp av en oerhört dyr halsoperation (snacket på stan är att hon knullat till sig ett st. stämband av Snusk-Georg på bårhuset ) jag höll handen för mina testiklar och hälsade på Bikini Kill. Grannen berättade att hon just nu dresserar hunden att kunna SNIFFA sig till faciliteter där härskartekniker utövas. Jag undrade om hon inte krävde lite mycket. Då lossade grannen på kedjan och skrek ”MATS DROUGGE - KLOCKAN TOLV” till Bikini Kill. Jag hann just slänga mig in i huset. Ute hörde jag grannen skrika ”MATS DROUGGE - FORCERA DÖRR” men jag visste att den inte skulle ta sig in. När jag tittade på lappen som jag skrivit i natt såg jag att det stod ”glöm ej att stänga av dvdn”. Jaja, det gör inget. Jag hade en alldeles underbar dag faktiskt.

På söndag ska vi på zoo

Sök Gods / Paket
Kolliid: 5457297505SE
Kundnr: 1271547239
Kund: Posten Sverige AB/Kontantkund Referens:
Tjänst: Postpaket (25)
Status: - Vikt: 42.1
Postnr: 90560 Ort: UMEÅ
Avsänt: 2004-02-06
Status: 2004-02-09 12:57 Umeå -
2004-09-09 12:57 Umeå Inkommet spridande terminal
2004-09-06 20:29 Malmö Inkommet inhämtningsterminal
2004-09-06 20:29 Malmö -
2004-09-05 16:18 ICA Träffen Inlämnat på Serviceställe
Vid frågor kontakta Posten Kundtjänst. OBS! Har du tänkt på avin?
Du behöver ha med den när du ska hämta ut ditt paket!


Jag har nu liksom tusentals andra svenskar skaffat ett adoptivbarn. Jag ska inte sticka under stolen med att det är delvis pga av min ensamhet. Jag har bestämt att han ska heta Hell bent for leather efter låten med Judas Priest. Ett hål i mitt liv är fyllt känner jag. Hm, han väger bara 42 kg. Jag ska köpa Maryland Cookies åt honom. Undra om han kommer tycka om mig?

Dom blåa och rosa är goda också

Det allra roligaste jag hittat i en vagina var två st Bumlingar. Apelsinsmak.

I dag när jag gjorde i ordning för flytten hittade jag ett foto av mig själv från ca 1984. På bilden slukar jag ett brinnande svärd iförd en glittrig våtdräkt. Omkring mig kan man skymta ett hundratal människor med gapande munnar. Konstigt. Jag minns inte att jag varit en svärdslukare. Jag har nog bara varit på cirkus 2-3 ggr i mitt liv.

Tre cirkusminnen:

1: Köpa sockervadd som på längden överskred min dåvarande längd.
2: Kasta småsten på det där djuret ”som kan spotta ihjäl en annan människa”.
3: När Åsa och (?) brottade ned mig i diket utanför och tittade på min snopp.

På onsdag ska vi till Godishuset

Sök Gods /
PaketKolliid: 5457297505SE
Kundnr: 1271547239
Kund: Posten Sverige AB/
Tjänst: Postpaket (25)
Status: - Vikt: 52.0
Postnr: 90560
Ort: UMEÅ
2004-09-16 11:57 Umeå Inkommet spridande terminal
2004-09-17 16:18 ICA Träffen Inlämnat på Serviceställe
Vid frågor kontakta Posten Kundtjänst.
OBS! Har du tänkt på avin?Du behöver ha med den när du ska hämta ut ditt paket!

Hell bent for leather har varit så hängig sista tiden så jag ska nu överraska honom. Han ska få en storasyster som heter Bark at the moon. Han kommer bli överförtjust. Jag har ju lärt honom en del fraser som ”Scream for me Donington” ”Tack” och ”I am Iron Man”. Så nu kan han briljera för henne. Jag ser att Bark at the moon väger mer än vad Hell bent for leather vägde när han ankom. Det är ju jättebra. Ibland när jag kastar ned bananer till honom ger han mig det där charmiga busleendet. Jadå. Pappa vet att han älskar bananer. Lilla charmtroll!

Jobbarkompisen Roger var förbi och kollade läget. Han envisades med att kalla Hell bent for leather för Mowgli hela tiden. Det tycker jag inte om. Roger tyckte att jag borde skaffa fru. Det är faktiskt en god tanke. Fast jag vågade inte erkänna det för honom. Vill inte att han ska tro att jag är osjälvständig och ensam.

Det enda jag kunde

När jag var den lilla pojken brukade jag bryta mig in i ett hus och lägga mig under sängen. Där kunde jag ligga och fantisera att jag gömde mig för mamma och pappa. Att vi lekte kurragömma och att dom skulle kittla och krama mig när dom hittade mig. I timmar kunde jag ligga där och bara fantisera. När dom som ägde huset kom hem samlade jag ihop mina kakor och låg stilla och väntade. Jag hörde pappan slå igång tv:n, barnet som skickades i säng, och mamman som grät inne på toaletten. Mamman grät alltid på toaletten. Jag tyckte om att somna en stund till ljudet av hennes gråtande. Men jag tyckte inte alls om pappan, jag visste att han var en pappa som gjorde dåliga saker och slog hårda slag, inte en sån som skojboxades. Mamman fortsatte alltid snyfta i sängen medan pappan sov ute på soffan. Ibland ville jag krypa fram och lägga mig bredvid henne men jag visste att det var fel. Så jag somnade också en stund där, med min låtsasmamma.

Senare under natten hörde jag pappan låsa upp dörren till barnets rum och då fick jag svårt att andas, det kändes som att sängen trycktes nedåt mot mitt bröst och hindrade mig från att andas. När dom där ljuden från barnets rum blev allt mer högljudda, och mamman vaknade och grät, var jag tvungen krypa fram för att ta mig någonstans långt därifrån. Mamman blev inte rädd när hon såg mig. Jag hade bara en pyjamas på mig och var lite smutsig. Hon satte sig upp tittade mig i ögonen. Vi tittade bara på varann under en lång stund medan ljuden från sovrummet blev allt mer outhärdliga. Efter en stund satte mamman pekfingret för sin mun och skakade huvudet i sidled. Sedan vände hon sig om och drog täcket över huvudet.

Jag gick ut i hallen och tittade mot dörren till barnets rum. En ljusstrimma lyste upp en del av hallen. En del av mig drogs mot dörren men jag kunde liksom inte röra mig. Jag gick ned till köket och tog fram den största och tyngsta kniven jag hittade. Jag tänkte att om jag hugger mig själv i halsen och skriker så måste pappan sluta och komma och hjälpa mig. Men innerst inne visste jag att jag inte skulle våga. Så jag sprang ut och smällde igen deras dörr allt vad jag kunde. När jag kom hem satt mamma och pappa i köket och sov. Då högg jag kniven hårt ned i köksbordet och skrek tills luften tog slut.

Klibbigt uppslagsverk

Jesus Kristus, Bruno Wintzell, Ingela Agardh, Bobby Kennedy. Alla har dom något gemensamt. Dom har eller kommer snart att få min grannes kärlekssaft i ansiktet. Min granne Mr X är nämligen i en fejd med familjen mitt emot oss. Så när Mr X för ett par månader sedan lånade familjens uppslagsverk gav han sig fan på att dom inte skulle kunna få upp en enda sida. Han ringer mig strax före Aktuellt varje kväll: ”Bobby Kennedy, check. Rakt på hans vita leende”. Sedan lägger han på. Jag brukar roa mig med att gissa vem han satsade på strax före han ringer. Det närmsta jag kommit var när jag i förväg gissade på Freddie Mercury. Men fick höra ”Sixten Herrgårdh, check. Nu har han ett smutsigt skägg”.

Idag när jag passerade en mellanstadielklass vände dom plötsligt och lyfte upp mig med sina små armar. Deras ivriga små fingrar kittlades och jag skrattade tillsammans med dem. Dom bar mig under jubel till Rådhustrappan. Där väntade deras fröken med en bandspelare som spelade Eye of the tiger. Jag förstod vinken. Dom ville jag skulle skuggboxas och lyfta mina armar mot skyn och vråla. Så jag gjorde det. Sedan lämnade dom mig ensam där på trappan. Jag noterade att dom råkat krossa mina rågrutiga kex jag hade i jackfickan. Dom var ämnade för fåglarna vid vattnet. Jag kände mig så himla ensam.

Transformation

Jag träffade Gud när jag försökte ta livet av mig genom att hoppa ut från fönstret. Han sa att jag var trög i huvudet (jag bor på bottenvåningen) och att jag måste vara tjej för en dag. Okej sa jag, men gör mig snygg för fan. Kvällen spenderade jag onanerandes framför en spegel. Bara ut i fall att Gud skulle säga upp sig under morgondagen. På morgonen vaknade jag och kelades med mina tre nya vänner. Det fortsatte hela förmiddagen. Och i stort sett hela eftermiddagen. Sedan gick jag ut.

Gick till musikaffären för att köpa en gitarr. Försäljaren, en man i 35-års åldern, frågade vilken typ av akustisk gitarr jag ville ha. Jag sa att jag inte ska ha någon jävla akustisk gitarr. Jag ska ha en sån som Jimmy Page har. Han sa att den var väldigt dyr och väldigt tung. Då loskade jag på en reklamplansch föreställande en lättklädd 80-tals brud som åmade sig vid en tuff kille. Sedan slog jag försäljaren på käften och gick ut.

Passerade ett gäng tonårskillar på fiket som spelade flipper. Kände att det blev kallt plötsligt. Förstod då att jag blev naken för en stund medans jag synades. En välklädd snygg man slog sig ned vid mitt bord. Han luktade lite alkohol och ställde en massa frågor.Upptäckte att jag inte hade pengar på mig. Frågade om vi inte skulle sluta prata och åka hem och knulla i stället. Han hade jackan i handen efter ordet "stället". Frågade om han kunde låna mig 500 kr, skulle bara möta en vän och betala en skuld utanför. Bad honom vänta och rörde lätt vid min klyfta samtidigt som jag log. Med pengarna i handen begav jag mig till närmsta skivaffär.

Skivaffären hade fått in en del obskyra bootlegs med QOTSA, Metallica och A perfect circle. Tog också Pearl Jams nya samling Lost Dogs. Vid kassan stod en man som antagligen roddade åt Grateful Dead när dom var i sthlm 2002. Han tittade på skivorna lite. Sedan frågade han om jag köpte skivor till min kille. Då tog jag fram min Revolver (Ruger Blackhawk - 357 Magnum) och sköt honom i ena knäskålen. Han ramlade ihop bakom disken på ett jätteroligt sätt. Dunsen gjorde att hans Gibson Les Paul som hängde på väggen rasade ned. Jag hoppades den var väldigt dyr och tung.

Hemma kände jag mig svettig av eftermiddagens bravader så jag tog en dusch. Upptäckte att shampot jag köpt såg precis ut som sperma. Så för att sympatisera med Candy, Tracy och Lolita hällde jag en stor del munnen och gnuggade in resten i ögonen. Sedan skrek jag jättelänge med min nya ljusa röst. När jag skrikit klart sa jag med mörkare röst "CUT!! Will someone clean this bitch up?".

När jag vaknade nästa dag var mina tre nya kompisar borta. Jag saknade dem på något sätt. Men mitt sinne kändes annorlunda. Ringde alla mina tjejkompisar och erbjöd mig att bli avlivad. Ingen ville det. Sofia frågade om jag trodde jag var en hund. Så då hoppade jag ut från det översta fönstret.

En dag ska jag klara av Dödsstjärnan

Jag var på date för första gången på länge. En korpulent kvinna i 30-års åldern som jobbar vid charken har nypt mig i skrevet ett bra tag. Så vi beslöt oss för att träffas på en restaurang. Jag var nervös och var där i god tid före utsatt tid. Fem timmar närmare bestämt. Jag lyckades med hjälp av ett stort antal tandpetare bygga en snarlik replika av Årtusende Falken. Jag blev så stolt att jag nästan inte ville att hon skulle komma, eftersom jag då skulle bli tvungen rasera tandpetarversionen av Han Solos flygfarkost. När hon väl kom in och satte sig noterade jag direkt att hon hade något yucky på sin tröja. Jag kunde inte låta bli att peka och vifta med servetten. Hon skrattade och sa något om att ”minstingen har haft så svårt att behålla maten”. Jag visste min cue här, ställa frågor om barnet, men i stället flög det ur mig ”jag vill också amma, jag vill ha din moderliga mjölk!”. Hon reste sig snabbt upp och kastade menyn på bordet (om jag inte redan hade plockat isär Årtusende Falken hade hon förstört den) och försvann sedan ut från rummet. När ljudet av hennes klackar tystnat beslöt jag mig för att bygga en exakt replika av John Bonhams klassiska trumset från turnén 1975.

Epilog.
När jag berättade om episoden för min granne Marko (som numera kan lägga titeln ”gravt alkoholiserad” före f.d Psykolog) sa han att jag hade Tourettes-light. Och att den förstärks pga av min rädsla för att binda mig. Det tycker jag var ganska klarsynt sagt av en man som har T-sprit till sina Kalaspuffar i stället för mjölk. Charkdamen struntar nog i min diagnos, för hon envisas med att alltid lägga småspik i köttfärsen jag köper av henne. Men det hon inte vet är att småspik är ett perfekt hjälpmedel när man ska bygga en replika av bron över floden Kwai. Synd där.

Om jag hade spelat Bach?

Jag tror min stereo försöker säga mig något. När jag klickade igång den stod det inte hello på displayen. Det rullade en text där det stod kill yourself kill yourself. Jag blev inte speciellt provocerad, eftersom den har sagt mer eller mindre taskiga saker till mig förut, men detta kändes ganska grovt. Eftersom det inte går att skriva tillbaka måste jag alltid slå på en låt som har en rad som säger min mening. Jag laddade hem Annie Lennox Why och spelade upp den. Aset svarade bara HA HA HA just kill yourself kill yourself.

Vevade igång slutet på Killing in the name of. Väntan. Samma svar tillbaka. En tanke slog mig, jag borde kanske göra tvärtom. Fjäska för den. Försiktigt la jag i Sinatras My way och inväntade ett nytt meddelande. Efter låten kom det ett Such a pussy pussy pussy - I will return. Sedan exploderade min stereo. Jag blev jätteosäker på hur jag skulle reagera. Min stereo valde alltså att begå självmord, men vad menade den med I will return? Måste vara vaksam nu.

Göra en lillebror

Jag har länge ignorerat Abdullahs tafatta försök att komma in i mina vida manchesterbyxor. Men idag fick jag nog. I stället för kebab hade han pressat in säkert 50 st rosor i det som skulle varit min kebabrulle. Jag tog fram 10 st dryckesbackar och började stapla dem framför hans matställe. Några gubbar applåderade åt mig. Några ungdomar med Ung Vänster-plakat kastade ett grishuvud rakt i ryggen på mig. Jag lämnade torget mot parken nere vid älven. När jag gråtit mig lika snorig som Helena Bergström ur valfri film av Colin Nutley kom en liten flicka fram och höll fram en spritflaska. Hon sa att ”pappa gråter mindre när flaskan är tom”. Jag luktade på innehållet och förstod att det var vatten. När hon tittat bedjande på mig en stund halsade jag allt samtidigt som jag triumferande sträckte upp en arm mot skyn. ”Är du gladare nu?” Och tänka sig, det var jag. Det var grumligt äckligt vatten som säkert skulle göra mig magsjuk men jag blev gladare.

Jag frågade hur jag skulle kunna återgälda henne. ”Ska jag köpa en My little pony åt dig?” Hon visste inte vad My little pony var men jag fick gärna följa med henne hem och göra en lillebror till henne. (”Pappa och mamma kramas aldrig”) När vi var framme vid hennes hus stormade pappan ut och lyfte upp henne. Flickan grät och sa att nu skulle det inte bli någon lillebror ändå. Pappan gick mot garaget. Jag blev lite osäker på om jag skulle fråga om kaffe var på gång eller om han skulle hämta nåt bara. När jag såg att han omsorgsfullt stoppade in patroner i ett hagelgevär knöt jag mina skor och sprang fort, jättefort, hela vägen hem igen. När jag lyssnade av min svarare hade Abdullah sjungit in en egen variant på Sony och Chers ”I got you, babe”. Den var skitdålig.

Julfraktur

Jag sover dåligt. Varje natt vaknar jag av att kuddarna är tätt sammanpressade mot mitt ansikte. Jag sliter bort dem och tänder lampan. Sedan stirrar jag på dem. Jag får inget gensvar, ingen förklaring. Dom ligger bara där. Och jag vet att dom bara väntar på att jag ska somna igen.

Men det har varit värre. Under den hösten jag låg på sjukhus sov jag inte en hel natt. Bakom draperiet hörde jag den gamle mannens andetag. Hans andhämting var så långsam att jag brukade roa mig med att försöka hinna säga minst fem delstater i USA mellan varje andetag. Tidiga kvällar lyssnade jag på hans gamla krigshistorier. Till slut blev det en vana, nästan tröstande, att somna till hans skrovliga stämma. En tidig morgon i december kom skolbarnen och sjöng luciasånger för oss. Man hörde dem redan i korridoren. Luciatåget lyste upp rummet och jag kände en svag doft av kanel. När dom lämnat oss hörde jag den gamle mannen gråta i kudden. Jag vände mig mot fönstret vid min säng. Utanför fanns en stor julgran som lyste över gatan. Regnets smattrande mot fönsterkarmen gjorde mig sömnig.

Tre veckor senare vid julbordet hemma slog styvpappan min käke ur led. Det gjorde mig besviken för jag visste att sjukhusvistelsen skulle bli kortvarig denna gång.

.

Pojken och feberkatten

Han hade blont rufsigt hår och en godisklubba i munnen. Vid sätet hade han en katt som jämrade sig var tredje sekund och luktade kiss. När han (mycket högljutt) hade pratat bebisspråk med katten i tjugo minuter övervägde jag att säga att hans mamma inte tänker möta honom. Någonsin. Nej men, det var lite störande. Dessutom hade min freestyle lagt ned så jag kunde inte värja mig. När jag väl somnat knackade han mig på axeln. "Du, kan du jälpa mej bäja ned katten? ja åjkaj inte själv". Jag vissnade som spaghetti i hett vatten och sa att visst kan jag göra det. Han berättade att katten hade feber. Jag frågade vad den hette och han svarade "Lukas". Jag frågade om han visste att Rudolf Hess hade en katt som hette så. Han undrade om jag menade "han med den jöda mulen". Utanför bussen skakade jag hand med pojkens pappa. Han luktade mäsk.