Den där sommarmorgonen

Första gången jag handcuffade mig själv vid tågrälsen var det mest för att jag var uttråkad. Det var mitt sjätte sommarlov och jag sökte kickar som egentligen aldrig bedövade min ångest. Efter en massa skrytande ville mina vänner såklart se på medans jag försökte krångla mig ur handfängslet innan tåget gjorde DNA-kräm av mig. Men jag tyckte allra bäst om att göra det ensam. Ligga där på rälsen, träd som rasslade, fåglar som kvittrade och solen mot min hud. Jag kunde tidtabellen utantill så ibland vågade jag faktiskt dåsa till också. Sedan kände man vibrationerna och tågvisslan tjöt någon kilometer bort. Rent instiktivt blir man panikslagen första gången. Känslan av att sitta fast och att se tåget komma emot en, det gäller att inte frysa till, är nästintill outhärdlig.

Men jag hade övat många ggr på rummet hemma. Nyckeln bet jag fast hårt mellan tänderna. Sedan gällde det att med precision, utan att darra och få muskelkramp, få in den i låset och med hjälp av handleden och nackmusklerna vrida om tills det knäppte till. Första gångerna vågade jag knappt vänta ut tåget alls, jag började fiffla med låset så fort jag såg tåget, minst 800 m från där jag låg. Men efter ett tag blev jag riktigt duktig, så pass duktig att jag tyckte mig se Joe Labero en bit in i skogen, naken förutom en regnrock, applåderandes med ett rejält stånd. Det bästa av allt var att se lokförarens chockade ansiktsuttryck, samtidigt som han drog i tågvisslan när jag kastade mig från rälsen. De dagar jag var som mest våghalsig kastades jag bakåt en bit pga av luftrycket när tåget skenade förbi. Det var underbara förmiddagar och jag önskade egentligen aldrig att någon annan skulle få delta i detta. Jag ville göra detta ensam. En grupp av asgarvande kamrater skulle bara förstöra den där känslan som befann sig när jag pustade ut i diket och hörde tåget avlägsna sig.

Men jag kunde så klart inte hålla min käft stängd. En kväll i trädkojan kom han som ansåg sig vara ledare för vårat kamratgäng med en riktigt makaber idé. Vi skulle låsa fast fyllgubben Bengtsson vid rälsen. Vi skulle göra det ett par km från själva tågstationen, långt i från resenärer och dylikt. Vi skulle supa honom full och lura dit honom i tron om att vi hade gömt en dunk med sprit i skogen. Sedan skulle vi överfalla honom och låsa fast honom. Men vi skulle sätta nyckeln i munnen på honom ”det är ju upp till honom om han vill komma loss eller inte” hette det.

Det var inte svårt att lokalisera gubben, han satt vid fyllebänken i parken som vanligt och blev eld och lågor över spritdunken vi ville ge honom. Pga av hans redan höga promillehalt blev det många pauser på vägen. Men efter ungefär en timme var vi framme vid krönet där gubben skulle låsas fast. ”Ja, här är det” sa han Erik. ”Vadå här e det?” undrade gubben. ”Det här du ska dö ditt jävla fyllesvin”. Sedan, utan att jag ens sett vad Erik hade bakom ryggen, slog han honom rakt över pannan med en kraftig träpåk. Det skvättade en hel del blod på Erik och han såg om möjligt ännu mer psykotisk ut när han visade tänderna med allt blod i ansiktet.

Sedan delade han ut order. Under tystnad lyfte vi Bengtsson till rälsen och låste fast honom. David frågade försiktigt vad vi skulle göra om Bengtsson faktiskt inte vaknade före tåget kom. Erik såg för ett ögonblick förvirrad ut men knäppte då upp sina shorts och tömde sin urinblåsa på Bengtssons ansikte. Han jämrade sig lite som man gör om någon försöker väcka en när man inte vill vakna. Men då slog han upp ögonen och såg sig omkring, jag fick sån oerhörd ångest av att se på honom. Han började skrika som en galning men när Erik klev fram och höjde träpåken tystnade han. ”Här fyllesvin, ta den här” sa Erik och satte nyckeln i Bengtssons mun. Han gjorde en ansats för att säga något men Erik satte pekfingret mot sin mun som för att visa att det var bäst att han höll käft så han inte svalde nyckeln av misstag. Vi satte oss i diket och tog fram fikat som Davids mamma gjort åt oss kvällen innan, i tron om att vi skulle på en lång tipspromenad med fotbollslaget. Det kunde ha varit en alldeles underbar sommarlovsmorgon. Solen sken och inte en enda matteläxa i sikte på ett par veckor. Men framför oss låg en blodig alkoholiserad trebarnspappa och tittade på oss.

Efter ett tag började Erik bli otålig och ifrågasatte om tåget verkligen inte hade passerat redan. Jag försäkrade honom att tåget har alltid passerat punktligt kl 9.11 varenda morgon senaste veckorna. Han synade mig och sedan föreslog han att vi skulle ha vadslagning. Alla fick lägga pengar i bullpåsen. Jag var den enda som satsade på att Bengtsson skulle klara det. Jag vet inte om jag ens vågade tänka något annat, det kändes ju som att allt detta var mitt fel från första början. Efter en stunds kortspelande hörde vi tågvisslan. Alla ställde sig upp och Bengtsson började sprattla och stöna. Erik slog ihop sina händer och gnuggade dem. ”Äntligen, lite jävla action” skrek han. David föreslog att vi kanske inte skulle stå så nära, eftersom passagerarna då skulle kunna se oss. Erik viftade bort det med att han minsann ska ha parkettplats och när han ändå fått blodet på sig kunde han leva med lite inälvor på kläderna också. Jag kände mig illamående. Jag ville kräkas och fick svälja hårt flera ggr och tänka på att jag låg hemma i sängen och läste serietidningar. David började gråta tyst och satte händerna för ansiktet. Erik tog ingen som helst notis om oss två, han bara stod med händerna på sina höfter och stirrade mot krönet där tåget strax skulle komma.

Jag tittade Bengtsson rakt i ögonen och såg att han faktiskt grät också, han hade ett förvridet ansiktsuttryck, och vred huvudet långsamt i sidled utan att släppa min blick. Erik tog en klunk av den hemmagjorda saften och spottade ut den på Bengtsson. ”Kom igen fyllesvin, gör nåt då! Jag har inte släpat hit dig för att se dig ge upp så här lätt”. David satt på knä nu med händerna korsade och grät ljudligt. Jag var tvungen örfila mig själv för att komma ur mitt zombieliknande tillstånd. Just då kom tåget runt krönet jag visste sedan förut att jag hade mindre än 80 sek på mig innan det passerade. Erik hoppade jämfota av glädje och kastade småsten mot Bengtsson.

Utan att tänka på konsekvenserna tog jag påken som Erik lagt vid ryggsäcken. Jag tog ett stadigt tvåhandsgrepp runt den och gick upp bakom Erik. Han hörde mig inte alls och jag slog med all kraft jag hade mot hans bakhuvud. Han stönade till och satte handen bakom huvudet, då slog jag en gång till minst lika hårt. Erik gjorde en sorts halvpiruett och föll till backen. Jag hamnade i en trance och slog honom ytterligare en gång. Denna gång rakt i ansiktet. Det lät som när en gren knäcks när hans näsa och framtänder krossades. Det pumpade ut blod från det som var hans näsa och jag slog en sista gång. Denna gång krossades hela övre tandraden och träpåken fastnade där. David skrek till och kastade sig på mig. Jag vaknade till och insåg att jag slösat dyrbar tid. Bengtsson sprattlade som en fisk på torra land nu men förvånansvärt nog så var han helt tyst. Jag knäade vid honom och grävde i hans mun men nyckeln var inte där, jag började skrika åt honom i tron om att han svalt den men såg att det blänkte till just vid hans huvud. Nu kände jag att rälsen skakade ordentligt och lokföraren drog i visslan om och om igen. Jag var helt genomblöt av svett och tappade såklart nyckeln när jag plockade upp den. Jag var tvungen blunda för ett ögonblick, föreställa mig att jag ligger där helt ensam. Känna mig fram med händerna. Sedan hörde jag det bekanta klicket. David stod i diket med händerna för sina öron och munnen vidöppen. Jag såg att han skrek men hörde inte eftersom tåget nu bara var 15-20 m i från oss.

Med båda mina händer runt Bengtssons ena arm och med hjälp av min egen kroppstyngd drog jag i honom med all kraft jag lyckades frammana. Just som tåget svischade förbi ramlade jag baklänges ned i diket. Men Bengtsson följde med. Tågets vissla tjöt fortfarande en lång stund efter det passerat oss. Jag var glad att jag aldrig tittade lokföraren i ögonen. Bengtsson satte sig upp och tittade sig omkring. David satt tyst och snyftade. Erik låg på rygg och blåste ofrivilligt upp stora blodbubblor som sprack. Jag började samla ihop våra saker och gjorde en ansats att en gång för alla kasta handfängslet mot skogen. Men Bengtsson skrek till och hejdade mig. Han ställde sig upp och borstade av sig smutsen. ”Dom där behöver jag” sa han och log snett. Jag förstod inte vad han menade förräns jag såg honom börja gå mot Erik som nu gnydde som en liten bebis. David var på fötter nu och vi drog på oss ryggsäckarna.

Just när vi började gå ropade Bengtsson. ”Du, grabben. Du verkar kunna sånt här. När kommer nästa tåg egentligen?” Jag log och sa ”Det har du rätt i. Nästa tåg kommer 10.15. Hoppas du inte missar det”. Bengtsson släppte lös ett rökskadat asgarv och svarade ”Var lugn, vi kommer inte missa tåget”. När jag och David under tystnad gått en stund undrade han om vi inte kanske skulle ha lämnat saften åt honom åtminstonde. Vi vände oss om och där långt borta stod Bengtsson i full färd med att knäppa upp sina byxor. ”Nej det är lugnt, Erik kommer inte behöva vara törstig”. Det var en fin sommarmorgon trots allt och Erik såg vi aldrig till igen någonsin.