Tävlingen

Vi var väl ett par hundra miljoner samlade där. Vi var den nya generationen. Vår Kapten önskade oss alla lycka till inför tävlingen. När han lämnade oss tror jag vi alla kände oss lite rädda och spända. Vi visste att detta var dagen vi hade tränat för så länge. Kapten hade känt ryckningar i skeppet under hela dagen och proklamerade defcon 5 redan under förmiddagen. Natten innan gick ett falskt alarm och det beräknades att 2-3 miljoner av vår generation hade förolyckats. Eftermiddagen gick åt att småprata med sina närmaste och lyckönska varandra. En del kaxiga typer stretchade redan medans en del bara tog det lugnt och minglade. Ett par timmar in på kvällen hände det, larmet slog igång. Alla släppte vad än dom höll på med och ett fruktansvärt våldsamt upplopp uppstod. Jag hade gått igenom detta mentalt varenda dag men ingen av alla tentor kunde förbereda en exakt hur det skulle bli.

Det var helt enkelt bara att simma för livet. Allt vad moral och etik heter var plötsligt sekundärt. Man sparkade och slog för att komma längst fram. Jag kastade mig mot utgången och började simma. Åh, så jag simmade. Jag blundade och simmade det fortaste jag bara kunde. Till slut var det bara jag och ett miljontal till. Jag kände igen några, en var den där typen som svansat runt och sagt det inte finns någon som kommer klå honom. Jag ville verkligen visa honom så jag uppbådade mina sista krafter inför spurten. Skeppet började plötsligt vibrera och sedan behövde vi inte ens simma mer. Vi KASTADES ut med en våldsam kraft in till en ny dimension. Jag visste vad som gällde nu. Innan målet måste jag ta mig genom lagren av cumulus-corona-celler. Dessa förbenade cumulus-corona-celler!

Jag kunde höra Kaptens faderliga röst inom mig. ”Målet är ägget i äggledaren och för att komma dit måste ni ta er motströms. Motströms mina vänner! Minns detta och du kan bli den lycklige.” Vi hade alla nickat i samförstånd eftersom vi visste att flimmerhår i äggledaren och i livmoderhålan transporterar slemmet i riktning mot slidan. Ja, man måste inte vara speciellt smart för att fatta vem som vann tävlingen eftersom jag berättar detta. Det blev lite smutsigt spel mot slutet, minns att jag tvingades helt enkelt ta död på några av mina vänner eftersom dom tog in på mig. Men det finns en anledning för allt. Och jag tror nog att Kapten är stolt över mig ändå.

När jag en morgon 38 år senare slog upp ögonen såg jag en lapp på nattduksbordet. Någon gång under natten hade jag skrivit ”Glöm ej att stänga av dig själv idag”. Jag hade inget minne av detta alls. Men jag lydde ordern och gjorde mig en redig frukost (löste äntligen gåtan på baksidan av mjölkpaketet) sedan begav mig till Stadshuset. I hissen upp till högsta våningen fanns en liten pojke som hade sjörövarlapp och hängselbyxor. Han slickade på en gigantisk godisklubba, lika stor som hans huvud, och tittade på mig. Jag blev lite irriterad över att han inte erbjöd mig ett slick så jag tryckte fast den i hans panna. Sedan lyfte jag upp honom mot taket och tryckte fast honom där. Jag blev lite paff att klubban faktiskt kunde bära upp hans kroppsvikt.

Uppe på taket av huset var det öde. Jag gick fram till kanten och ställde ned min portfölj. Sedan lossade jag på slipsen och tog av mig kavajen. Vinden fick mig att svaja till ibland men jag kände ingenting. Inte rädsla, inte glädje. Ingenting. Jag var som ett tomt blad där t o m det osynliga bläcket var osynligt för Clark Kent. Jag sträckte ut mina armar och blundade. Nu skulle jag flyga en stund och sedan helt enkelt stänga av mig själv. Jag backade bak fem steg för att ta sats. Men när jag skulle flyga kunde jag inte ta ett enda steg fram. Min kropp ville inte lyda hjärnans order alls. Då hörde jag Kaptens faderliga stämma igen. ”Och kom ihåg, du som vinner, kommer vinna den viktigaste tävlingen du någonsin deltar i. Du som vinner gör det för en speciell anledning. Det är menat att du ska vinna. Minns det om du funderar på att stänga av dig själv någon gång”. Då såg jag allt klart igen. Här stod jag och försökte en liknande spurt igen. Fast denna gång skulle jag landa hos döden. Jag kunde inte svika Kapten så jag tog med mina saker och gick till hissen igen.

Jag kände mig på bra humör när jag gick där. Kastade upp kavajen på axeln och visslade på Kikkis Bra vibrationer. Jag blev ännu gladare när jag såg att ungen faktiskt satt fast fortfarande i taket. Han verkade obekymrad eftersom han kunde slicka på godisklubban fortfarande. Jag frågade om jag fick smaka, han blinkade åt mig. Jag hittade en pall och sedan stod jag där kind mot kind med honom och slickade på godisklubban. Efter fyra timmar var det bara träpinnen kvar och tackade för mig och gick. Ute på gården hemma möttes jag av Bikini Kill. Min grannes Pit Bull. Grannen har lärt Bikini Kill att säga Patriarkathat med hjälp av en oerhört dyr halsoperation (snacket på stan är att hon knullat till sig ett st. stämband av Snusk-Georg på bårhuset ) jag höll handen för mina testiklar och hälsade på Bikini Kill. Grannen berättade att hon just nu dresserar hunden att kunna SNIFFA sig till faciliteter där härskartekniker utövas. Jag undrade om hon inte krävde lite mycket. Då lossade grannen på kedjan och skrek ”MATS DROUGGE - KLOCKAN TOLV” till Bikini Kill. Jag hann just slänga mig in i huset. Ute hörde jag grannen skrika ”MATS DROUGGE - FORCERA DÖRR” men jag visste att den inte skulle ta sig in. När jag tittade på lappen som jag skrivit i natt såg jag att det stod ”glöm ej att stänga av dvdn”. Jaja, det gör inget. Jag hade en alldeles underbar dag faktiskt.