Det enda jag kunde

När jag var den lilla pojken brukade jag bryta mig in i ett hus och lägga mig under sängen. Där kunde jag ligga och fantisera att jag gömde mig för mamma och pappa. Att vi lekte kurragömma och att dom skulle kittla och krama mig när dom hittade mig. I timmar kunde jag ligga där och bara fantisera. När dom som ägde huset kom hem samlade jag ihop mina kakor och låg stilla och väntade. Jag hörde pappan slå igång tv:n, barnet som skickades i säng, och mamman som grät inne på toaletten. Mamman grät alltid på toaletten. Jag tyckte om att somna en stund till ljudet av hennes gråtande. Men jag tyckte inte alls om pappan, jag visste att han var en pappa som gjorde dåliga saker och slog hårda slag, inte en sån som skojboxades. Mamman fortsatte alltid snyfta i sängen medan pappan sov ute på soffan. Ibland ville jag krypa fram och lägga mig bredvid henne men jag visste att det var fel. Så jag somnade också en stund där, med min låtsasmamma.

Senare under natten hörde jag pappan låsa upp dörren till barnets rum och då fick jag svårt att andas, det kändes som att sängen trycktes nedåt mot mitt bröst och hindrade mig från att andas. När dom där ljuden från barnets rum blev allt mer högljudda, och mamman vaknade och grät, var jag tvungen krypa fram för att ta mig någonstans långt därifrån. Mamman blev inte rädd när hon såg mig. Jag hade bara en pyjamas på mig och var lite smutsig. Hon satte sig upp tittade mig i ögonen. Vi tittade bara på varann under en lång stund medan ljuden från sovrummet blev allt mer outhärdliga. Efter en stund satte mamman pekfingret för sin mun och skakade huvudet i sidled. Sedan vände hon sig om och drog täcket över huvudet.

Jag gick ut i hallen och tittade mot dörren till barnets rum. En ljusstrimma lyste upp en del av hallen. En del av mig drogs mot dörren men jag kunde liksom inte röra mig. Jag gick ned till köket och tog fram den största och tyngsta kniven jag hittade. Jag tänkte att om jag hugger mig själv i halsen och skriker så måste pappan sluta och komma och hjälpa mig. Men innerst inne visste jag att jag inte skulle våga. Så jag sprang ut och smällde igen deras dörr allt vad jag kunde. När jag kom hem satt mamma och pappa i köket och sov. Då högg jag kniven hårt ned i köksbordet och skrek tills luften tog slut.