Julfraktur

Jag sover dåligt. Varje natt vaknar jag av att kuddarna är tätt sammanpressade mot mitt ansikte. Jag sliter bort dem och tänder lampan. Sedan stirrar jag på dem. Jag får inget gensvar, ingen förklaring. Dom ligger bara där. Och jag vet att dom bara väntar på att jag ska somna igen.

Men det har varit värre. Under den hösten jag låg på sjukhus sov jag inte en hel natt. Bakom draperiet hörde jag den gamle mannens andetag. Hans andhämting var så långsam att jag brukade roa mig med att försöka hinna säga minst fem delstater i USA mellan varje andetag. Tidiga kvällar lyssnade jag på hans gamla krigshistorier. Till slut blev det en vana, nästan tröstande, att somna till hans skrovliga stämma. En tidig morgon i december kom skolbarnen och sjöng luciasånger för oss. Man hörde dem redan i korridoren. Luciatåget lyste upp rummet och jag kände en svag doft av kanel. När dom lämnat oss hörde jag den gamle mannen gråta i kudden. Jag vände mig mot fönstret vid min säng. Utanför fanns en stor julgran som lyste över gatan. Regnets smattrande mot fönsterkarmen gjorde mig sömnig.

Tre veckor senare vid julbordet hemma slog styvpappan min käke ur led. Det gjorde mig besviken för jag visste att sjukhusvistelsen skulle bli kortvarig denna gång.

.