Måste se mig för

Jag såg inte själva fallet men positionen som kroppen låg i vittnade om att det rörde sig om ett fall från hög höjd. Jag befann mig på en annars folktom bakgård på Storgatan. Jag såg att gardinerna vid en balkongdörr på fjärde våningen fladdrade i vinden. Min första tanke var att rusa fram och ge honom första hjälpen men jag kunde inte röra mig. Efter en stund gick jag fram en bit och satte mig vid honom. Han låg till hälften med ansikte och bröstkorg mot asfalten. Allt kändes som i en dröm, jag hörde inga ljud förutom min egen andhämtning. Om det inte vore för hjärnsubstansen som bildat pölar kring huvudet, de krökta armarna och benen, så skulle man kunna tro att det var en fyllis som somnat där. Jag strök försiktigt hans hår och sa att allt skulle nog bli bra.

Jag visste att hans själ hade flugit iväg någonstans före jag kom. Men jag ville inte att kroppen skulle ligga där helt ensam. Jag ville vända på honom, så han låg i en mer normal position, men kunde inte rucka på kroppen alls. Han var inte stel ännu eller så, men det kändes som att försöka vända på sig själv med armarna i sömnen. Då förstod jag att jag tittade på mig själv.