Det finns bättre ställen med gratis middag

Det blev smärtsamt uppenbart att jag svarat helt fel då alla runt det långa bordet under tystnad stirrade på mig en väldigt lång stund. Jag måste ha blandat ihop denna familj och släkt med begravningsmiddagen jag skulle på nästkommande helg. Mannen längst ned på kortsidan upprepade långsamt svaret jag gav honom på sin fråga. Ute i korridoren hördes en grinande bebis och mammans uppmuntrande nynnande. Från köket hördes det lågmälda surrandet från fläkten. ”Det måste betyda att jag är död” sa mannen längst ned. ”Vem fan är du egentligen? Och ännu bättre, vad i helvete gör du här?” Jag kände mig yr och såg att mina händer vitnat av de krampaktiga tagen runt mina bestick. En kvinna mitt emot mig torkade bort sås från sin blus utan att släppa blicken från mig. En finklädd liten flickade tittade på mig, sen på sin mamma, sen tillbaka på mig i väntan på en reaktion. Vanligtvis brukar jag ringa upp en anhörig till den avlidne och låtsas vara en avlägsen släkting och på så sätt få lite kortfattad info inför vissa kniviga frågor. Jag hade också inövade små historier om exakt hur jag känner den avlidne och trovärdiga berättelser när jag får frågor om vem jag är. Men nu hade jag gjort bort mig ordentligt. Jag hade tappat skärpan, jag släppte garden för ett ögonblick, bödeln hade just börjat sparka på stolen jag stod på.

Mannen längst ned, som jag nu förstod måste vara maken, släppte på sin slips lite och tog fram sin plånbok ur kavajen. I handen höll han upp ett gammalt foto från en fotoautomat. ”Detta är Ann-Britt. Hon var min fru i tjugofyra år fram till för en vecka sedan. Alla i detta rum har vi välsignats med hennes närvaro på ett eller annat sätt. Men nu, och jag är antagligen inte ensam, är jag oerhört nyfiken på hur du - som du säger - kan ha haft en kort romans med henne strax efter hennes make gick bort?” För en kort sekund funderade jag på att köra bordskniven i strupen på mig själv och på så sätt kanske hinna ta död på mig själv. Jag insåg att det skulle vara alldeles för komplicerat och riskfyllt och jag förbannade mig själv att jag inte ens hade hunnit snylta av all god mat. Men jag bestämde mig för att ta till orda.

”Förlåt, jag vet inte vad som flög i mig. Gud, ni måste förlåta mig. Vi har levt i en lögn. Vi har levt i en lögn så många år. Jag ville inte att det skulle komma fram här och nu. Om någonsin”. Mannen drog i sitt skägg under haken och lutade sig tillbaka. Två unga män, båda en yngre och starkare version av mannen, satte sina händer på hans axlar. Den ena av dem lutade sig fram och viskade något till honom. Jag fick bisarrt nog en obeskrivlig lust att brista ut i sång, många år senare under ännu en ensam natt på sjukhuset, kom jag fram till att jag måste ha tänkt på Friggebos spontana allsångsförsök under det där ödesdigra mötet i Rinkeby i början på 1990-talet. Jag klingade medvetet sakta i glaset tre gånger, likt en kyrkklocka som förebådar att något hemskt är i görningen, och ställde mig upp. Och med ett fyrtiotal ansikten vända mot mig började jag sakta sjunga Gloria Gaynors gamla discodänga ”I will survive”.

Jag hade lite darrig röst till en början men jag kände att jag chansat på rätt tonart och efter en stund vågade jag fakiskt verkligen sjunga ut. Jag backade ut en bit från långbordet för att få lite utrymme, lade min hand på en medelålderskvinna och sjöng nära hennes öra en stund. De allra flesta hade vid detta laget sina munnar vidöppna och jag såg att den halvdöda mannen i rullstolen, som sovit fram tills nu, autistviftade med sina stela händer. När jag var inne på den tredje versen kände jag ett sånt självförtroende att jag vågade mig upp på bordet. Jag sidsteppade vinglasen och desserten från den lokala cateringfirman. Jag undvek kliva i marängsvissen (som för övrigt var den godaste jag ätit sen begravningen av Gunnar Af Sidenstahm april 1998) Jag kände mig mig lite som Treat Williams förutom det yviga håret. När jag var framme vid sista refrängen hade jag kommit fram till maken längst ned. Medan jag höll ut den sista tonen för allt vad mina lungor höll gick jag sakta ned på knä framför honom. Sedan slet jag upp min skjorta och blottade min bröstkorg för honom. Jag sträckte ut mina armar i en sorts segergest som dom gör i melodifestivalen och inväntade deras jubel. Men det kom aldrig något. Och detta är det allra sista jag minns. Allt annat har jag fått uppläst av mina anhöriga från polisförhören och min sjukjournal.

Förutom en oräknelig mängd slag från ”trubbigt vapen” och ”ett tjugotal sticksår mot vitala delar så väl som ytliga” fick jag fantastiska brännskador när maken och hans söner pressade in mig i den gigantiska ugnen ute i köket. Men tydligen så hade några av kvinnorna i sällskapet fått panik och ringt polisen, och sedan drog dom ut mig därfifrån likt en flottig stekt kyckling. I artiklarna från lokaltidningen stod det att det hade luktat bränt kött i kyrkan under hela sommaren och att all verksamhet fick flyttas till Filadelfialokalerna. Detta var för elva år sedan och nu ligger jag här på sjukhuset i Rio De Janeiro och trycker ned varje tangent med hjälp av en komplicerad utrustning som är framtagen av den aktade Wolf Hannmann.

Jag får väl säga att jag är ganska nöjd med det mesta ändå. På torsdagar tar sjuksystrarna ned mig till badbassängen för vattenterapi, och på onsdagar skjutsar dom runt mig på gården i rullstolen. Så här års är det en fröjd att se hur fåglarna bygger sina bon och hur blommorna växt för varje gång jag ser dem. Jag har t o m utvecklat en sorts humoristisk jargong med mina älskade sjuksystrar. Ibland hör jag dem kalla mig för ”äckelgubben” ute i hallen när dom ska lägga om mina sår. Jag brukar då säga att jag är som en hamburgare, man kan lägga vad man vill på mig, men jag smakar alltid lika gott. Men det bästa är att vi ska börja få marängsviss på fredagarna efter middagen. Jag är övertygad om att den kommer smaka lika gott som förut. Det kommer bara ta lite längre tid med sugröret. Slutligen måste jag dock erkänna att jag ibland undrar vad som hänt om jag sjöng en annan sång. Att det blev ”I will survive” i stället för Rod Stewarts ”Do ya think I´m sexy?” var bara en slump, jag råkar kunna texten bättre på den förstnämnda. Ibland när jag ber sjuksköterskorna smyga ned en skvätt whiskey i muggen brukar jag slumra till och fantisera om att några ur juryn i Fame Factory var med på middagen. Alla hade jublat och gett mig stående ovationer. Sedan hade dom ringt Bert på Marianne Records och slutligen hade jag blivit en popstjärna i stället för en grillad äckelgubbe.