En dag ska jag klara av Dödsstjärnan

Jag var på date för första gången på länge. En korpulent kvinna i 30-års åldern som jobbar vid charken har nypt mig i skrevet ett bra tag. Så vi beslöt oss för att träffas på en restaurang. Jag var nervös och var där i god tid före utsatt tid. Fem timmar närmare bestämt. Jag lyckades med hjälp av ett stort antal tandpetare bygga en snarlik replika av Årtusende Falken. Jag blev så stolt att jag nästan inte ville att hon skulle komma, eftersom jag då skulle bli tvungen rasera tandpetarversionen av Han Solos flygfarkost. När hon väl kom in och satte sig noterade jag direkt att hon hade något yucky på sin tröja. Jag kunde inte låta bli att peka och vifta med servetten. Hon skrattade och sa något om att ”minstingen har haft så svårt att behålla maten”. Jag visste min cue här, ställa frågor om barnet, men i stället flög det ur mig ”jag vill också amma, jag vill ha din moderliga mjölk!”. Hon reste sig snabbt upp och kastade menyn på bordet (om jag inte redan hade plockat isär Årtusende Falken hade hon förstört den) och försvann sedan ut från rummet. När ljudet av hennes klackar tystnat beslöt jag mig för att bygga en exakt replika av John Bonhams klassiska trumset från turnén 1975.

Epilog.
När jag berättade om episoden för min granne Marko (som numera kan lägga titeln ”gravt alkoholiserad” före f.d Psykolog) sa han att jag hade Tourettes-light. Och att den förstärks pga av min rädsla för att binda mig. Det tycker jag var ganska klarsynt sagt av en man som har T-sprit till sina Kalaspuffar i stället för mjölk. Charkdamen struntar nog i min diagnos, för hon envisas med att alltid lägga småspik i köttfärsen jag köper av henne. Men det hon inte vet är att småspik är ett perfekt hjälpmedel när man ska bygga en replika av bron över floden Kwai. Synd där.