Födelsedagskalaset

Du har verkligen de mjukaste händerna” säger kvinnan och ler. Det är min femtionde födelsedag och alla är där. Kvinnan släpper min hand och vi läppjar champagne under tystnad. ”Du vet väl vad det beror på?” En bekant från det förflutna går fram mot oss. Han har ena handen i byxfickan och höjer sitt glas mot kvinnan. ”Nej, berätta, vad beror det på?” säger kvinnan och synar honom. Han tar ett nytt glas från servitören som passerar. ”Det ska jag berätta. Det är för att han inte arbetat en endaste jävla dag i sitt liv.” Jag ser att han är berusad och att han har en dimmig blick. Jag önskar att någon ska ropa på mig så jag kan lämna rummet. ”Inte en endaste dag, sanna mina ord. Och ändå står vi bland dyra målningar, exklusiva möbler, och fisförnäma människor vars barnbarn just i detta ögonblick blir uppassade av lågavlönade hushållerskor. Födelsedagsbarnet här har aldrg vaknat efter en hård arbetsdag med värk så smärtsam att han måste stanna kvar i sängen. Födelsedagsbarnet här har aldrig somnat till ljudet av sitt eget rosslande. Ett rosslande som känns som en välsignelse jämfört med att knappt höra sin frus andning som på grund av cancern långsamt men med stor beslutsamhet förkortar vår tid tillsammans.” Ditt helvete är bara riktnumret till mitt tänker jag men säger inget. Mannen lämnar rummet och kvinnan ser frågande ut. Jag säger att vi just fick smaka på bitterhet och avundsjuka blandat med lite Moët Chandon. Kvinnan tycker att man ska spotta ut det som smakar illa varpå jag ursäktar mig för att gå ut en stund.

Jag går mot salongen där jag ser Asbestrosslaren vid min Steinway. Han försöker spela något av Debüssy och damerna han radat upp bredvid ser besvärade ut. De flesta konversationerna dör ut när jag går genom rummet med kniven i min högra hand. Asbestrosslaren stannar upp och det falska ackordet klingar ut när jag tar till orda. ”Hon har rätt, mina händer är verkligen mjuka. Mina händer har aldrig nötts och stötts i en gruva eller en fabrik. Jag har faktiskt lyckats undvika slita ut min kropp. Och jag har haft råd med all denna smörja du ser omkring dig för att jag föddes med en begåvning. Det har vi alla gjort, min råkade vara att lyckas beröra människor med musik. Vad din begåvning är vet jag inte, men jag tycker lite synd om dig om du inte tagit vara på den.” Asbestrosslaren stirrar ner mot tangenterna. ”Det kan verka arrogant, men detta är inte det livet jag vill leva. Det var inte så här det skulle bli. Jag vaknar och känner mig tom varje dag. Sedan kliver jag upp och tar på mig en mask. Ingen omkring mig umgås med mig för den jag egentligen är. Jag avundas på dig på ett sätt egentligen.” Han skruvar på sig och harklar sig. ”Men du har ju allt. Du har allt vi andra vill ha.” Jag hör min fru längre bak som med käck röst uppmanar alla att samlas i matsalen. ”Det kan verka så, men jag ska kompensera dig” säger jag och lägger min vänstra hand på flygeln. Med ett snabbt, hårt slag hugger jag alla fingrar utom tummen. Flygeln ger ifrån sig en ljudlig skräll eftersom han måste haft pedalen nedtryckt. Mina fyra fingrar ligger uppradade en bit från handen. Dom lossnade strax före andra knogen. Jag blir lite stolt över hur jag lyckats separera dem från handen med ett enda hugg.

Inte en enda av gästerna skriker eller gråter. Det gör mig lättad. Jag virar handduken runt handen eftersom, det liksom en vattenspridare, skvätter kontinuerligt. ”Så, nu skulle man väl kunna tro att jag jobbat i en fabrik?” Asbestrosslaren blir illröd i ansiktet. ”Skulle det vara någon jävla kompensation för allt lidande i mitt liv? Du är så naiv med dina luxuösa problem.” Jag samlar ihop fingrarna som känns varma och kladdiga pga blodpölen dom låg i. Jag sätter mig bredvid honom på pallen. ”Spela något för mig, jag verkar ha förlorat min fingerfärdighet.” Innan han hnner svara välter jag honom baklänges. Jag lägger ett knä över hans hals. Sedan jag trycker jag ned fingerstumparna i munnen på honom. Dom första två kämpar han emot men sedan är det som att mata en hund med prinskorvar.” Jag reser mig och sätter mig på pallen. Mina gäster har nu alla backat bak några steg. Jag känner mig yr och lindar om handduken. Jag vet att jag kommer svimma snart. Med min dugliga hand spelar jag Broder Jakob tills jag känner att rummet snurrar och sedan är det svartare än någonsin.