Aprilsvik

När jag var i den åldern då man låter säden komma på magen brukade jag föra en sorts konversation med en konstnär i en riktig gästbok. En gång om dagen cyklade jag till hans utställning och recenserade hans tavlor. Jag låtsades vara en viss Rich Dick från Washington USA. Den stackars konstnären försvarade sig med sin skolengelska så gott han kunde. Men Rich Dick hade alltid ett sylvasst argument och det slutade med att Rich Dick lämnade Sverige för gott. Mest för att jag hörde att konstnären hade blivit lite ledsen. Inte för att jag någonsin skrev något elakt. Ibland spelade jag piano där för dom mongoloida barnen, så pass bra att deras kromosomer hamnade rätt igen. Jag minns att jag fick champagne och en nyckel till hembyn vid en ceremoni. Det visade sig att nyckeln var en helt vanlig nyckel som passade till morfars boda.

Okej, någonstans i landet på ett sånt där ringa-upp-sälja-skit-via-telefon-företag sitter det nu en kille med en pipande ton i ena öret. Det har ringt från skyddat nummer i en vecka och nu svarade jag slutligen. När han sa ”hallå?” blåste jag med full kraft i mitt nyinköpta munspel i C-dur. Sedan la jag på.

Jag är säker på att jag egentligen hade något viktigt att säga idag. Fan.