Skattjakt

Igår kom mailet jag väntat på. Det är september och dags söka bärplockare. Sedan 1999 har jag och två män som jag träffat på ett forum gett oss ut i skogen för att söka. Vi är totalt anonyma för varandra då vi har luvor och kodnamn. Vi ringar in området där bärplockaren ska ha befunnit sig och beger oss dit långt efter skallgången gett upp. Man nr 1 kallas sig Buzz och är stor så in i helvete. Man nr 2 är lite mindre än mig och kallar sig Shelagh. Jag hade egentligen inte så stor lust denna dag, dels för att min syn var inte riktigt var tillbaka efter min egenhändigt utförda operation (testade byta öga med ett djur jag alltid haft stor vördnad inför) samt att vi faktiskt inte hittat något sedan det första året. Det lyckosamma året hittade vi enligt identifikationshandlingarna en thailändare vars namn innehöll tre bindestreck. Det var mest kläder och ben kvar men vi fick till några väldigt bra foton. Shelagh tog med kraniumet men tappade bort det långt senare på en maskerad.

Buzz hämtade upp mig vid en bensinmack och sa inte ett ord på vägen. Shelagh hoppade på vid en skogsväg. Jag tror han bor utan el och dylikt ute i skogen. Han var pratsam och glad över att träffa mig. Han hade med sig digitalkamera och svarta sopsäckar. Buzz luktade mäsk och sökte efter en bra radiostation. Vi gick över en myr mot en snårig skogsdel. Shelagh hade sin ipod med sig och sjöng med i låtarna. Det blev ganska tröttsamt då han mest verkade ha en massa barnvisor inlagda. Resten av eftermiddagen gick i samma stil, snåriga skogar, blöta ängar, blöta sockar. Stämningen var låg. När det började mörkna vände sig Buzz mot motsatt håll och började gå. Det var bara följa efter mot bilen. Jag och Shelagh var på bushumör och ropade "Där, där är en!", för att lura Buzz men han vände sig aldrig om.

I bilen sträckte han sig efter en flaska sprit, drack upp hälften och gav den till oss. Sedan vred han om nyckeln. Efter ett par kilometer skruvade han ned musiken och harklade sig. Han sa att han skulle dricka sig själv till döds i skogen nästa vecka på tisdag. Sedan gav han oss varsin personlig karta. Ett stort område vid Bergmyren var inringat. Längst ned stod det. Lycka till - Buzz. Jag vände mig mot Shelagh och log så mycket jag kunde med ögonen. Han log tillbaka och high-fivade mig. Buzz skrattade till bakom skidmasken. "Jag visste väl ni skulle bli glada", sa han och vred upp musiken. Shelagh gjorde en ansats att krama om honom men Buzz sträckte bara fram handen. De nickade åt varandra och Shelagh sprang upp mot skogen.

I bilen dök en massa frågor upp i mitt huvud. Skulle han göra det svårt för oss eller lämna ledtrådar? Skulle han ha på sig skyddsdräkt som skydd mot djur så vi kunde hitta honom intakt? Jag beslöt mig för att inte fråga något och började fantisera om nästa tisdag. Radion spelade You were always on my mind med Willie Nelson. Buzz höjde volymen. Vi sjöng med i refrängen och jag fick lust ta av mig masken. Men vi närmade oss bensinmacken och låten som blev vårat soundtrack under sista resan hann ta slut. "Lycka till nu", sa Buzz och sträckte fram handen. Jag fattade den med båda händerna och nickade åt honom. Jag tittade länge när han åkte iväg, han satte upp handryggen mot mig, sedan var han borta.

Mordförsök

Jag blev mordhotad inne på ICA idag. Jag fick veta det när jag stod med alldeles för många fingrar instoppade i ett par Mums-Mums. Slickade bort det goda och vecklade ut min matlista.


Kaustiksoda 6-pack
Tuborg 12-pack
Sugrör
Kalaspuffar
Nutella

Jag ska DÖDA dig!


Provade sätta en Mums-Mums på alla tio fingrar men det var jättesvårt. Lyckades få dit sex st. Nu såg jag ut som en Alien. Såg mig omkring. Vem skulle döda mig? Det pirrade lite i magen av nyfikenhet. Vid fruktavdelningen stod en man i 40-års åldern med trenchcoat och tittade storögt på en kraftfull aubergine. Han greppade den och vägde den i handen. Slickade mig om läpparna och satte ned min korg. Jag förstod att min stund var kommen. Just när han vände sig mot mig för att stöta auberginen mot mitt hjärta kastade jag mig på golvet och sparkade undan hans fötter. Han ramlade ihop som en trasdocka. Auberginen föll ur hans hand och rullade en bit. Den låg nu mellan oss. Vi tittade på varandra. Ingen av oss vågade släppa blicken. "På tre?", sa jag. Han nickade. Ettusen, tvåtusen, tretusen. Vi sträckte oss samtidigt mot auberginen och det blev en dragkamp utan dess like. Det slutade med att två expediter kom fram och bad oss lämna affären. Vi borstade av oss och gick mot utgången. Småbarn greppade sina föräldrars händer när vi trängde oss förbi i kön.

Ute på gatan blev vi båda lite förlägna. Hans uppdrag hade misslyckats och dessutom hade han en hel del Mums-Mums på sin trenchcoat. "Samma tid i morgon?", sa jag och bet mig i läppen. Han tände en cigarett och blåste ut röken. "Okej", sa han och vände sig om. Hjärtat bultade hårt hela vägen hem. Såg så mycket fram emot att handla igen. Vid Daghemmet Loppan lät jag en skock 5-åringar slicka mina fingrar rena från Mums-Mums. De blev så lyckliga och ville bära mig hem på sina små händer men jag var alldeles för vuxen för det.

Överraskningsparty

Igår när jag kom hem efter en promenad på kyrkogården möttes jag av ett unisont jamande. Ett tjugotal katter satt på rad i mitt vardagsrum. Lillskiten och Storskiten satt längst fram och såg förväntansfulla ut. På golvet, skrivet med kattsand, stod det Du är bäst. Jag har varit väldigt nere den sista tiden och skitarna har förstås märkt det. Men att de skulle fixa ett överraskningsparty hade jag inte väntat mig. Blev lite rörd och bet mig i läppen. Jag kände ingen av de andra katterna, jag tror skitarna bara hade samlat ihop ett gäng från vårat kvarter. En del såg ut vara roadkills eftersom de låg misstänkt stilla samt att det låg nålar och trådar i en hög vid stereon. Lillskiten kom fram med en martini och flinade innan han försvann till mitt sovrum med en vitt katt som hade rosa små stövlar. Satte mig i soffan, svepte martinin, lutade mig bak. Storskiten påbörjade ett skrivet tal, det gick knackigt, jag kände igen delar av det eftersom det var snott från en film. Jag var tvungen avbryta honom då jag märkte att det låg en död grävling på ena soffdynan. Ingen ville erkänna sig skyldig. Jag orkade inte skälla på dem. Delar av pälsen och annat fastande i tyget. Satte honom i en soppåse för att lägga honom i frysen bredvid Hunden. När jag öppnade locket fick jag en riktigt rolig överraskning.

Jag har ett helt kollegieblock fyllt med ideér och ritningar. Det är viktigt att våga leva ut sina fantasier och drömmar. Livet kan ta slut lika fort som pingisbollens färd genom grovtarmen mot det vita porslinet. För tre dagar sedan fick jag åter igen besök av Jehovas. Den här gången ville jag inte fläcka ned mattor och tapeter så jag lurade ned honom i min frysbox där Hunden ligger. Enligt tvättlappen hette han David. Jag klistrade fast en poster föreställande Lilla Hiawatha på insidan av locket och kastade ned en ficklampa samt tolv bananer. Sedan låste jag frysboxen och satte mig i favoritfåtöljen. Tog av mig sockorna och försökte skjuta med luftpistolen mellan mina tår som jag särade så mycket jag bara kunde. Jag misslyckades på första och enda försöket och blödde en hel del.

Tyvärr så hade jag alltså helt glömt bort David. Men han hade glufsat i sig alla bananer och verkade nöjd. Han log bedjande varje gång jag öppnade och tittade ned. På sidan 64 i kollegieblocket hittade jag en ritning jag gjort för många år sedan. Den verkade vara inspirerad av Slayers Angel of Death och scenen i Star Wars där dom är fast i soprummet. Det fanns ingen tid att förverkliga det hela så jag övervägde att kika på grannarna en stund med min superkikare. Öppnade locket snabbt och sa godnatt, han försökte skrika något bakom disktrasan, jag ignorerade det men hann se att Hundens tass råkat riva hål på sopsäcken.

En stund senare gick jag tillbaka till vardagsrummet där festen fortsatte utan mig. Någon spelade Bee Gees Night Fever på hög volym. Två bondkatter turades om kasta sig mot takfläkten för att sedan med våldsam fart åka in i väggarna. Alla gapskrattade utom jag. Stängde av stereon och pekade mot dörren. Till min glädje och förvåning släpade de faktiskt med sig alla roadkills. Även om det blev geggiga märken efter golvet när de släpades ut. Jag förstod att Storskiten skulle straffa mig resten av kvällen men orkade varken bråka eller diskutera.

Satte mig i soffan. Lillskiten kom ut från sovrummet. "Vad i helvete är det här?", sa han och försökte hålla balansen. "Festen är slut", sa jag och begravde ansiktet i min händer. "Pappa är trött". Katten med rosa stövlar kom haltandes ut från sovrummet. Lillskiten gav henne ett jag-ringer-dig-tecken och hon försvann mot dörren. "Pappa är trött", upprepade Storskiten och tände en av mina cigarrer. "Ja, pappa är jättetrött. Kan vi inte bara beställa hem pizza och softa?", förslog jag. "Jag har en bättre idé", sa Lillskiten och hällde upp en Martini i kattskålen. "Vi kan hjälpa dig hitta på något kul med David". Skitarna flinade mot varandra och sedan mot mig. Jag blev genast jätteglad. "Gud vad jag älskar er", sa jag helt spontant och gick mot verktygslådan.