Pastalek

Alla blev långsamt men med djävulsk precision uppäten av cancer. Kvinnan bredvid mig i gråa kläder snyftade i sin hand. Cirkelledaren, en man med professorfrisyr och uråldrig blazer, pratade om hur viktigt det var för de drabbade att anhöriga finns till hands, att vara ett stöd från avgång till slutstation. Kvinnan bredvid mig tog död på hans metafor genom att spy rakt ut. Hon hade enligt en snabb analys av mig ätit pastabokstäver med tomatsås och möjligen en tomatsallad. Cirkelledaren såg bestört ut och kliade sig nervöst i ansiktet. "Ja, det är ju sånt som kan hända detta, tyvärr finns det nog inget att torka med", mumlade han och såg sig omkring. Kvinnan som kastat ut denna alfapet-pasta på golvet framför oss gjorde sitt bästa för att dra ihop det med händerna till en prydlig liten hög. Cirkelledaren fortsatte med sina floskler en stund till. Jag koncentrerade mig på bokstäverna vid mina fötter.

Det var många år sedan jag ätit pastabokstäver kom jag att tänka på. Efter en stund såg jag att det gick att bilda små ord av dem. Mest korta ord som "sol", lake" och "ros". Det ger ju inte speciellt mycket. Jag sträckte diskret ut foten och rörde om lite. Nya ord bildades. Då, efter ett par minuter såg jag det, ordet "kräftskiva" bildades framför mig. Det var bara att flytta på en tomat och låtsas att man fick använda de svarta prickarna som simmade omkring till att göra ett ä. Detta fick mig att fnissa till, lite högre än vad jag hade tänkt det skulle bli. Alla tittade på mig och på min fot som rörde sporadiskt vid spyan. "Tio bokstäver", sa jag och pekade mot golvet. Cirkelledaren satte sina händer vid höfterna och stirrade på mig. Kvinnan bredvid mig snyftade igen. Jag ryckte på axlarna och sökte efter stöd, ingen sa något. Cirkelledaren pekade med hela handen mot dörren. Jag tog min jacka från stolen, medvetet sakta för att hinna se ett ännu längre ord och därmed kunna vinna deras tillit, men det blev för stressigt och jag gick ut. I korridoren stod en mexikansk korpulent kvinna på alla fyra och svabbade golvet. Hon svor över något och hårtestar hade klibbat fast i hennes ansikte. Jag övervägde att be henne sätta sig på mig och kväva mig. Men insåg att det skulle bli svårt eftersom det skulle låta som att jag ville äta tacos med henne.

Väl hemma avslutade min favorithallåa kvällens sändningar. Justine Kirk och jag har känt varandra sedan Rederiet drog igång sin sjätte säsong hösten 1996. Hon ser ut som någon man bara kan få via ett Corn Flakes-paket. Jag var jättetrött men log mot henne. Just innan jag somnade visade hon mig en lapp där det stod "kräftskivorna". My god, hon är inte bara vacker, hon är smart också.

Väntsalen 14:23

Jag räknade ut att det skulle ta minst två timmar till mitt nummer skulle ropas upp. Det fanns en park utanför där två pojkar jagade varandra med plastgevär vid en vattensprinkler. Jag blundade och hoppades på att byggnaden skulle träffas av en bomb, att en f.d postanställd skulle komma och ta ut all sin ångest på oss med ett hagelgevär, att glödhet lava plötsligt skulle dränka staden. Men det enda som hände var att en gammal man satte sig närmast mig. Det väste när han andades och han rörde nervöst på sina händer hela tiden. Jag blundade ännu hårdare och föreställde mig att jag befann mig i en swimmingpool, en kall drink, varma solstrålar, ljudet av fåglar och ett litet flygplan någonstans långt ovan som surrade.

Mannen bredvid stack hål på allt genom att försiktigt knuffa i mig. "Vi lär bli sittande här ett tag, lika bra presentera mig", sa han och sträckte fram handen. Den var som väntat hård och full av valkar. Själva signumet på ett liv fyllt av hårt arbete till skillnad från mina mjuka och arbetsskygga händer. "Jag ska berätta en historia som får tiden att gå. Jag hade en god vän en gång, han levde hela sitt liv med brustet hjärta, till det slutligen imploderade inom honom. Som att hjärtat bara gav upp, som att det fick nog av all sorg och ensamhet." Jag nickade lite som för att visa att jag lyssnade. "Du förstår, han blev handlöst förälskad i unga år, förälskad i en kvinna han aldrig skulle få. Han visste om det, och jag tror det var det som fick honom att göra det han gjorde. Han berättade för henne hur han kände men hon ville inte ha en sådan relation med honom. Det hela hade kunnat ta slut där om hon inte gett honom förhoppningar genom att säga att i ett annat liv, en annan tid, då hade möjligheten funnits. En gång om året, från det han var 16 år till han blev drygt 40, skrev han ett brev till henne på hennes födelsedag. Alltid med samma innebörd, alltid samma meningar. De sågs aldrig under all denna tid och hon svarade aldrig någonsin på breven. Till hans försvar kan jag säga att han gick aldrig över gränsen förrän den där gången de väl träffades. Han flyttade aldrig för att kunna nästla sig in i hennes liv. Han ringde aldrig, han hotade aldrig hennes pojkvänner eller mannen hon gifte sig med. Han bara skrev dom där breven en gång per år och hoppades att hon en dag skulle svara. Som du säkert listat ut så levde han ett ensam och isolerat liv. Han jobbade dessutom som lastbilschaufför, så det blev förmodligen en del grubblade under alla ensamma nätter i hytten.

En regnig natt, dagen innan årets brev skulle skickas, var han ute på en körning och frontalkrockade med en annan bilist. Det skedde någonstans ute i ödemarken där det var lite trafik, men på något sätt lyckades ingen av dem värja. Han klarade sig ganska lindrigt undan, ett par utslagna tänder men ett ganska djupt skärsår i pannan. Föraren i den andra bilen slungades ut genom vindrutan, träffade lastbilens front, för att sedan studsa tillbaka på motorhuven. Han tog sig ut så fort han kunde och gick fram till bilen. Det var en kvinna som knappt var vid liv, vindrutan hade skurit sönder hela ansiktet, så pass att delar av huden gick att dra loss lika lätt som man drar loss skinnet från en grillad kyckling. Ena armen hade nästan lossnat vid axelpartiet och bröstkorgen var intryckt. Han rörde henne inte eftersom han visste att man aldrig ska flytta någon vid bilolyckor. Han hämtade istället vatten från lastbilen och hällde lite över hennes ansikte och i hennes mun. Blodet rann av och hon gnydde lite. Då såg han vem hon var. Hon såg äldre ut såklart, men i hans ögon kunde han ändå se henne som när han var 16 år och såg henne för första gången."

Jag tittade upp mot nummerskylten och såg att det fortfarande var drygt hundra nummer kvar innan jag skulle ropas upp. Det regnade lite nu och människorna i parken utanför började packa ihop sina saker. Mannen verkade inte ta någon notis om omvärlden och fortsatte bara prata. "Han såg henne första gången sommaren 1965, en ny familj hade flyttat till området och en dag ringde det på dörren. Familjen utanför hade med sig hembakad paj och bjöd alla grannar. Mannen, som knappt kunde titulera sig man ännu vid sin ringa ålder och brist på livserfarenhet, kände dock att detta var kvinnan han var ämnad att leva med för resten av sitt liv. Han närmade sig henne med nyfikna frågor och gjorde allt för att imponera på henne. Han visade henne sina modellplan han byggt, han tog med henne på fisketurer, de åkte på långa bilturer under sommaren och allt verkade gå hans väg.

Så kom dagarna innan skoldansen. Han hade putsat på det yttre hela eftermiddagen inför åkturen till hennes hus där den stora frågan skulle ställas. Hennes far öppnade dörren, de småpratade en stund ute vid altanen sedan ropade fadern ned henne. Hon var strålande vacker i en gul klänning, de satte sig och pratade lite om ytliga saker till han tog hennes händer och sa att han hade något på hjärtat. Först hade hon sett orolig ut men slappande genast av när hon förstod vad han skulle fråga. Han var nervös och hade svårt hitta de rätta orden. Hon led förmodligen med honom och avbröt hans tal genom att direkt säga som det var. Hon var redan tillfrågad av någon annan. En obekväm tystnad uppstod, han hade sagt att det var okej, han förstod att många stod på kö. Sedan skrattade han till lite, men det var ett konstlat skratt. Hon hade kramat om honom och sagt att dom kunde ju ändå fortsätta umgås som vänner. Båda skulle ju studera på samma ort när hösten kom påpekade hon. Så det skulle finnas många möjligheter att kunna ses och umgås. Han hade ursäktat sig och sakta lunkat iväg till bilen.

De sågs inte mer efter den dagen. Han hade blivit mer och mer tillbakadragen, det pratades om att han blev tvångsflyttad till ett institut för mentalpatienter. Någon skola blev det inte den hösten och hans liv var de kommande åren fyllda av missbruk, ensamhet och vistelser på diverse institut." Mannen fick en hostattack och slog sig på bröstet. "Så vad hände när han insåg att det var hon som låg där på motorhuven?", frågade jag och insåg att det var min första och enda fråga jag ställt. "Han blev givetvis paralyserad av skräck, delvis p.g.a av chocken men också för att det var just hon. Han insåg att hon bara hade minuter kvar att leva. Han hade förmodligen tusen saker han ville säga henne, men hon tynade bort för varje sekund som gick. Han gick några varv runt bilen, svettades och funderade. Han tittade upp mot den mörka himlen och lät regnet strila mot ansiktet, som för att tvätta bort skammen eller stirra mot Gud som hade låtit detta ske. Sedan tog han fram brevet ur bakfickan som han tänkt posta dagen efter. Kvinnan låg utfläkt över hela motorhuven, förmodligen omedveten om att han stod där framför henne och läste brevet för henne om och om igen. Sedan la han sig över henne och gjorde det han drömt om och längtat efter i alla år. Hon måste ha tynat bort under tiden för hennes jämranden tystnade efter en stund och hennes kropp blev helt slapp."

Jag tittade mig diskret omkring för att avgöra om någon tjuvlyssnade. Alla verkade upptagna med sitt och jag frågade vad det egentligen stod i det där brevet. "Ja, det var inget speciellt, det var bara en önskan från mannen." Han verkade plötsligt lite förlägen. Jag sa inget och lät honom fortsätta när han kände för det. "En önskan han aldrig fick svar på men som ändå slog in. Han skrev att allt han ville var att få vara nära henne en enda gång, en enda natt, sedan skulle han gå vidare". Jag förstod nu vem mannen var och vände mig mot honom för första gången. Han hade ett synligt gammal ärr i pannan. Jag visste inte om jag skulle tycka synd om honom eller slå ihjäl honom. Han kunde ju lika gärna ha suttit och hittat på allt. "Ja, det var en fascinerande berättelse detta", sa jag och gjorde en ansats att gå. Men något i mig ville ändå veta om det var sant eller inte. Mannen fingrade på sin kölapp och ryckte på axlarna. "Ja, det är en mörk historia det där. Men det är historia nu". Jag gav honom min kölapp och lämnade lokalen. Solen hade kommit tillbaka nu och jag gick hem.

Brev och kattbråk

Avsändare Skickat: Ons 20 sep 17:44
- K41, från Umeå i Västerbottens län

tjenare

goddag.. var bara tvungen att lirka iväg ett brev. jag har läst din db och blog ett tag nu å jag tror jag har nåt bisarrt du vill se. kan vi ses vid ----- klockan 22.00 ikväll?
skicka ett mejl om du är intresserad.

”Olof Clarksson”


Spännande va? Och visst svarade jag på hans brev. Han föreslog att vi skulle ses vid ett välkänt stråk där folk tar skogspromenader. Jag var lite nervös när jag cyklade dit och hade (pinsamt nog) beväpnat mig med en liten fickkniv. Det första som hände efter vi skakade hand var att jag råkade röra mig så kniven föll ur min trasiga jackficka. Nu låg den på backen och vi tittade båda på den. Det var lika bra att erkänna. Jag sa med ett fniss att jag hade varit lite skraj inför mötet. Han garvade högt och sa att han inte trodde det om mig. Jag sa att han använde ett töntigt namn som signatur i brevet. Försökte garva lika hårt som honom. Men han genomskådade mig direkt och pekade med hela handen åt det hållet vi skulle bege oss mot.

Jag gick bakom honom, han verkade inte vara pratglad, jag ville egoistiskt nog fråga varför han hade valt ut mig, men sa inget. ”Här framme är det”, sa han efter en förvånansvärt kort sträcka. Jag förstod ingenting tills han tog fram en liten ficklampa. En bit framför oss fanns en väldigt stor grop. Den var fylld i botten med grenar från granar och fanns en liten eld i mitten som höll på att slockna. Men det fanns också människor i gropen. Tre män, smutsiga och slitna. Dom såg ut som vildar med kläder som stulits ur en statistgarderob, ungefär samtidigt som Moodyson skrek ut ännu en patosorgasm till sina skådisar i Tillsammans. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, det kändes som att Aschberg skulle komma med en kamera när som helst och skrika att jag är med i Insiders ”Flyktingar i Sverige 2005?”. Dom såg faktiskt inte ut som flyktingar när jag tänker efter, dom påminde mer om Australiens urbefolkning eller ett gäng arkeologer som hittat världens största haschgömma. Eller Greatful Deads pappor. Ja du fattar.

Testade säga hej åt dem men inget sa något. Det rörde sig omkring oss, jag höll på att skrika till och bad ”Olof Clarksson” lysa med ficklampan mot ljudet. Två personer kom gående från skogen, de hade munkjacka med luvan över huvudet. Jag förstod att de suttit på huk alldeles intill och tittat på oss hela tiden. Nu kände jag för att dra hem. ”Olof Clarksson” läste nog mitt kroppspråk för han la sin hand på min axel och sa ”det är nu det bisarra kommer, du kommer digga det”. Jaha, okej, tänkte jag och stod still.

En av killarna med huva och piercingar i hela ansiktet hoppade ned i gropen. Först hände inget men så började de slita i killens kläder, de fick bara av honom tröjan, och sedan började dom bita honom. Det såg ut som att dom faktiskt tuggade loss bitar från honom. Jag fick ont i magen och gjorde en snabb beräkning över hur lång tid det skulle ta att tokspringa till cykeln. Men jag kunde inte låta bli titta lite till. En av dem fick loss en ganska stor bit från killens vänstra underarm. Det såg ut som på naturprogrammen när lejon slåss om zebran med dom sämsta springskorna. Killen som blev biten skrek inte en enda gång, men han hyperventilerade hela tiden. Jag sa till ”Olof Clarksson” att jag inte ville se mer och började gå. Han sa att den bästa delen är kvar, men jag ville inte se nåt mer och sa att han fått helt fel uppfattning om mig. ”Nu har du i alla fall något sjukt att skriva om”, fnyste han och vände sig om mot gropen igen.


När jag kom hem hade katterna hemma äntligen lärt sig prata. Jag har länge tyckt att det känns konstigt att dom inte pratar. Det är ju bara jag hemma ändå. Jag kom på dem diskutera något men dom tystnade så fort jag kom in i rummet. Jag tittade på dem länge, dom tittade på varandra, och sedan på mig. Till slut började vi gapskratta alla tre. "Jag visste väl att ni kunde prata", sa jag och sträckte ut händerna. Dom skruvade lite på sig och synade sina klor.

Jag frågade om dom tyckte jag var en bra husse. Den ena nickade och sa ”Jo, nog är du det”. Sedan flinade hon mot den lilla katten. Jag var tyst och hoppades på lite mer beröm. Den lilla katten drog fram ett cigarettpacket, innan jag hann börja skälla sa hon ”Men och andra sidan så har vi aldrig haft någon annan husse”. Det kändes som att dom försökte psyka mig så jag gick ut från rummet. Man kunde höra dem skratta när jag torkade mina tårar på toaletten. Jag satt där ganska länge och synade mig i spegeln.

Just när jag skulle gå tillbaka och dra ett genomtänkt tal hörde jag den lilla jäveln ropa: ”Och vi kommer säga till alla som kommer hit att du bara vänder på toamattan när vi råkat smeta bajs där!”. Jag ryckte till och låste toadörren. Sedan låg jag på toagolvet en lång stund och snyftade. Det var inte förrän efter en timme jag märkte att jag låg i kattbajset. Dom hade med sin oantastliga samarbetsförmåga vänt på mattan.

En ninja i en burk

Det kom in en kvinna på kontoret iklädd burka. Hon sökte jobb och Ronald - kontorets Robin Williams on speed - blev den som skulle ge henne all nödvändig information var det tänkt. Men Ronald being Ronald kunde inte hålla sig från att skämta med henne och började dra en massa ninja-skämt och hoppade runt med en meterlång linjal som förmodligen skulle föreställa ett svärd. Burkakvinnan tog såklart illa upp och vände på mockasinen illa kvickt. Vad som hände omkring 15 minuter senare garanterar jag att jag kommer berätta om på ålderdomshemmet tills det är min tur att bli kvävd med en kudde.

Ett indianskrik minus handtrumma hörs ute i korridoren. Burkakvinnan är tillbaka på kontoret. Nu står hon i combat-ställning framför oss alla. Ronald är den som bryter tystnaden med sitt kucklande skratt. Just som han ska vända sig mot oss, för att dra ännu ett skämt, tar kvinnan fram något bakom ryggen och kastar den då odentifierade saken mot honom. Ronald tar sig för munnen och faller ihop. Han vrålar att han är skjuten och börjar gråta likt matadoren i Tjuren Ferdinand. All uppmärksamhet är nu riktad mot honom och ingen hinner se burkakvinnan när hon lämnar lokalen. Ronald blöder kraftigt från munnen. När jag böjer mig ned ser jag att det sitter fast en Sheriffstjärna i hans tandkött. Den är av metall men ser ut att vara något man kan köpa på Buttericks. Jag bänder loss den och nålar fast den på min skjorta. Blodet som färgar skjortan får mig att känna mig lite som en hjälte. Ronald sitter med en papperstuss i munnen resten av dagen. Efter lunchen hoppar han ut genom fönstret. Ingen orkar gå ut för att se vilken eventuell rolig ställning kroppen hamnat i.

På kvällen pratar jag med morfar på vårdhemmet. När han för tredje gången påbörjar storyn om hur man kunde köpa godis för flera dagar med bara några ören drar jag i panik dagens händelse för honom. Han missuppfattar allting och tror att jag pratar om en kvinna på kontoret som vi har en i burk. Jag orkar inte förklara igen och låter honom tro att det är så. Vi blir tyst en stund. Det väser när han andas genom näsan. Han suckar och tittar förstrött mot ett fönster. Sedan säger han att han inte förstår sig på dagens ungdom, på hans tid fanns det knappt mat nog att förvara i en burk.

Siri på min Crescent

Igår kände jag att det var dags för katalogbus. Jag ringde lite folk slumpvis från telefonkatalogen. Det jag berättade för dem var att jag hade deras föräldrar i min källare. Jag sa att jag tänkt mata dem endast med påskmust och dom där äckliga röda chokladbitarna i Aladdinaskarna tills de berättar huruvida det fanns en tredje skytt vid gräskullen. De flesta ville inte diskutera och hänvisade till Warren-kommissionen, sedan frågade dom prompt vem jag var istället. Jag sa att jag hette Kenneth och ringde från Dödsstjärnans matsal. Ett barn bland de som svarade sa att Dödsstjärnan inte har en matsal. Jag frågade hur han visste det, han svarade att Dödsstjärnan sprängdes i en av filmerna. Det gjorde så stort intryck på mig att jag genast längtade efter att skaffa barn. Jag lovade mig själv att aldrig mer dränka min säd på väg mot reningsverket eller knyckla ihop dem i ett billigt toapapper från Konsum. Den sista jag talade med var en lite äldre man, hade bara en sak att säga. Bravo, du kan till och med dra ned på påskmusten, ge dom bara chokladen och ring mig när dom är mumifierade. Jag ska ha dem som prydnader i gästernas badrum". Vi började prata om annat och blev bästa vänner kan man nästan säga. Jag älskar honom.


Min nya terapeut Siri är en väldigt vacker person. Hon har snälla bruna ögon och påminner inte alls om den där clownen i Det. Min förra terapeut och alla andra före honom hade alla vitt smink, tovigt hår på sidorna samt röda fyllenäsor. När jag påpekade detta ville dom bjuda med mig på cirkus och sockervaddfrossa. Siri är gift och hennes man hämtar alltid upp henne efter varje session. Jag gillar inte honom. Han kör en ful Ted Bundy-bubbla och har Bengt Östes stora gamla glasögon på sig. Eller, jag vet inte om dom tillhört Bengt egentligen, men något säger mig att Ted har sökt rätt efter dem på Ebay. I morgon ska jag erbjuda Siri skjuts innan Ted kommer. Jag har bara en Crescent, men något säger mig att hon kommer bli imponerad när jag slirar så där snyggt runt stadens alla kurvor. När vi är vid parken ska jag stanna till, utan att tvärnita, och säga att jag älskar henne.


I söndags när jag städade lägenheten fin inför det alla sista Agenda på SVT hittade jag ett foto på mig själv från ca 1985. Jag ser lite frågande ut, men verkar glad och har ett gratulationskort i ena handen. På min mage har någon skrivit "Love Child '85" med fingerfärg. Inte ens snyggt skrivet, det ser ut att vara skrivet av någon med tre ögonlappar. Själva magen är enorm och jag ligger på en sjukbädd. Omkring mig kan man skymta vuxna människor och ett TV-team. Konstigt. Jag minns bara att jag varit på sjukhus 3-4 gånger i mitt liv.



Fyra sanna sjukhusminnen:

1: När jag som vuxen fastnade med handen i en godisautomat och tvingades stå där i ett dygn. Jag åt upp allt som fanns i den och halkade sedan omkull i den enorma Japp och Daim-spyan.

2: När jag vid ett besök som barn såg Per Oskarsson och anklagade honom för att vara DÖD.

3: När jag vid ett besök som barn bad Per Oskarsson dra av sig byxorna för att bevisa motsatsen.

Du, jag och lite Sinatra

Jag behövde komma bort. Från mig själv och min tillvaro. Jag begav mig ut på gatorna, bland människorna och hundarna. Regnet smattrade mot asfalten och bilarna som passerade. Jag slank in på en bio utan att se efter vad som visades. Salongen var halvfull. Ett gäng ungdomar och några ensamma män med tomma blickar. Filmen som visades var ett franskt drama med trasiga själar och desperata människor. Inget av det som utspelades framför mina ögon fångade min uppmärksamhet och jag slumrade till. Jag vaknade av att en man längst ned frustade och pratade för sig själv. Bioduken visade en psykotisk man i en fallfärdig lägenhet som förtvivlat försökte få en liten gråtande flicka att sova. Mannen hade ett vitt smutsigt linne och hade en revolver i ett hölster bakom ryggen. Det var en intensiv spänning i scenen, kontrasten mellan revolvern och bebisen gjorde mig lika spänd som fascinerad. Man kunde höra fläkten i taket surra, några godispåsar som prasslade men annars tyst och stillsamt. Förutom mannen längst ned som fortfarande frustade för sig själv. Till slut ställde han sig upp med knutna nävar mot bioduken och vrålade "Men skjut henne, få tyst på henne för helvete". De flesta i salongen drog efter andan och några lämnade diskret biosalongen. Jag satt kvar och iakttog mannen. Hans agerande fick mig att känna mig vaken på ett sätt jag inte varit på flera månader. När eftertexterna rullade såg jag till att jag hamnade en bit bakom honom i kön. Han var väldigt stor på nära håll och luktade som en blandning mellan Gin och gammal urin. Han såg ut att vara närmare femtio än fyrtio och jag noterade att han hade ett par dyra skor på sig i kontrast till den slitna kavajen.

Ute på gatan gick han med bestämda steg, jag höll mig en bit bakom med min blick fäst mot hans rygg. Han släntrade in på en bar som var full av andra ensamma män som sökte svaret i ett glas. Jukeboxen spelade en country & western-låt som jag inte riktigt kunde placera. Mannen trängde sig fram i kön till bardisken och fick med sig två glas. Han satte sig vid ett tomt bord och svepte ena glaset. Mannen stirrade rakt fram hela tiden mot något eller ingenting. Jag stod vid bardisken, halvt vänd mot honom så jag kunde iaktta vad han skulle göra härnäst. Han satt stilla en lång stund utan att röra det andra glaset. När ett par låtar passerat slog han plötsligt ut glaset med en nonchalant gest och reste sig för att gå. Han gick beslutsamt, ignorerade alkisarna som låg ute vid dörröppningen och tiggde. Jag kastade en tablettask till dem och fortsatte följa mannen. Jag blev orolig att han skulle ta en taxi när som helst och försvinna, men han fortsatte bara gå med blicken fäst vid asfalten.

Vi kom till slut till ett kvarter jag inte kände igen. Ett riktigt slitet kvarter där ungdomsgäng hängde och hallickar ogenerat erbjöd unga flickor tjänster. Kräken vi passerade tittade långt efter mannen när han passerat dem. Jag fick en känsla av att han var respekterad här omkring. Till slut stannade han upp och rotade i sin ficka efter vad som såg ut vara hans nycklar. Han bodde i ett hyreshus med grafitti på väggarna och fester i varje lägenhet. Jag höll mig en på avstånd och lät honom gå in ensam. Sedan ställde jag mig på gatan utanför och tittade uppmärksamt mot alla fönster för att se vilket som tändes. Det visade sig att han bodde på första våningen. Det var dåligt isolerat så jag kunde höra honom slänga igen dörren och trycka igång tv:n. Via en cykel som stod parkerad vid husväggen tog jag mig upp till hans balkong. Där låg jag och tryckte en lång stund tills jag var säker att han inte hört mig klättra upp. Han hade ett par halvt genomskinliga smutsiga gardiner som gav mig ett hum om hur det såg ut där inne. Jag vågade inte ställa mig upp utan satt på knä och tittade in när det verkade som att han var i ett annat rum. Från min synvinkel såg man baksidan av en soffa och en tv framför den. Mannen kom in i rummet och satte sig i soffan men en flaska whiskey i handen. Han kämpade med fjärrkontrollen och slog igång en videofilm. Det var svårt se vad som visades men det hördes att det var något som någon filmat själv hemma. Jag hörde en man och kvinna samtala, de lät glada. Det lät som att de planerade inför något, mannen pratade om en båt och kvinnan pratade om solbränna. Han spolade en stund och drack en lång stor klunk ur flaskan. Jag satte mig på ändan en stund för att vila mina knän. Mannen fortsatte titta en lång stund och jag satte mig till slut med ryggen mot fönstret och sov en stund. Han verkade också ha somnat för när jag vaknade var det helt tyst. Han hade pausat mitt i och jag kunde urskilja en närbild på en kvinna i vit slöja som log brett mot kameran. Mannen snarkade tungt i soffan och flaskan var tom. Jag ställde mig upp och tittade in i lägenheten. Den var som jag väntat mig, ostädad och skabbig. Det fanns inget på väggarna förutom en Easy Rider-affisch. Lägenheten såg ut att bara bestå av ett enda rum och ett litet kök. Vid ytterdörren låg en enorm hög med post. Det fanns ett hundkoppel liggande på golvet men ingen hund syntes till. Jag bestämde mig för att gå hem men att hälsa på honom igen så fort jag bara kunde.

Den natten drömde jag att mannen hade kedjat fast mig i sin lägenhet framför soffan. Jag var naken och insmord i matolja. Det fanns något uppstoppat i min ändtarm kände jag, det fanns en liten blodpöl under rumpan. Det gjorde inte ont men det kändes som att jag var väldigt skitnödig. Jag drog slutsatsen att jag måste vara drogad. Mannen satt naken i soffan och spolade en videofilm samtidigt som han onanerade slött med sin vänstra hand. Jag satt med ryggen mot tv:n och kunde inte se vad han tittade på. Han ställde sig upp med sin erigerade penis riktad mot mig. Sedan sa han att han skulle döda mig med den.

Jag kände mig pigg och upprymd när jag vaknade, trots den bisarra drömmen. Jag struntade i att äta något, drack bara en öl och åt lite cornflakes sedan gick jag mot mannens lägenhet igen. Jag hade i min iver glömt att det var dag fortfarande så jag gick till baren som han besökt tidigare. Dödade några timmar vid pokerbordet tillsammans med två alkisar. När pengarna tog slut gick jag runt för att söka ölslattar, hittade en halv sejdel och lutade mig bak i en soffa som fanns i barens ena hörn. En glädjeflicka med bara ett ben raglade fram till mig på kryckor. Hon luktade billigt vin och frågade om jag var ensam. Jag svarade att jag är ensam även när jag är med andra. Hon ville göra det skönt för mig och få mig att må bra. Jag frågade vart hennes ben var, hon kastade upp det benet hon hade kvar och sa "här är mitt ben, ser du inte?". Jag lät henne göra det skönt för mig under bordet mot en påhittad summa. Att se hennes enda ben sticka ut fick mig att tänka på en hund som fanns i mitt kvarter, den hade bara tre ben och alla barnen var alltid elak mot den. Jag hade tänkt att bara lämna glädjeflickan där under när hon var klar, men något i mig brast en aning och jag lyckades hitta ett par mynt att kasta till henne. Hon la dem i sin bh och flinade. Jag tänkte att det måste vara farligt om hon går nära en magnet.

Ett par timmar senare, åter på mannens balkong, började jag tröttna ordentligt. Han hade hittills bara legat helt stilla och sovit. Jag kunde se baksidan av hans huvud och en utfälld arm. En timme till förflöt, han låg fortfarande orörlig. Ovetandes om hur förväntansfull jag faktiskt var, och hur jag väntat hela dagen, låg han bara där och bjöd inte till det allra minsta. Besviken över att inget spännande inträffat gick jag hem och drack tills jag däckade i badkaret.

Jag var rastlös samma sekund som jag bände upp ögonlocken. Bestämde mig för att dricka hela dagen för att få tiden att gå. Jag tog fram skivor jag inte hört på flera år och dansade naken i mitt kombinerade sov-och-vardagsrum. Grannarna bankade på väggen och jag bankade tillbaka med en hantel. Den halvruttna väggen gav upp och sprack, jag slog ytterligare en gång. Nu gick det att stoppa in knytnäven in till grannen. Sista ölflaskan drack jag ute på min balkong. En grupp med barn i sina skoldräkter passerade, dom pekade och skrattade åt mig. De vuxna som var med dem föste dem snabbt framåt, det hela såg ut som en skock får som flyr undan vargen. Jag vinkade åt barnen och de vinkade förvirrat tillbaka. Det luktade urin när jag kom in igen. Jag förstod att grannen måste ha urinerat genom hålet i väggen. Det kändes rättvist så jag fyllde hålet med en handduk. Framåt kvällen klädde jag upp mig lite inför mitt tredje besök hos mannen. Jag hoppades på att han också kanske skulle göra det, kanske skulle han till och med ha lite after shave. Det lyste i hans lägenhet när jag kom fram, men det var lika tyst som kvällen innan. Till min förvåning låg han och sov även denna gång. Jag kände mig modigare än tidigare och brydde mig inte om att smyga speciellt mycket. Kupade mina händer och kikade in, mannen låg i ungefär samma ställning som dagen innan. Jag blev orolig över att han kanske var sjuk. Jag förbannade mig själv att jag inte förstått detta, att jag inte fixat kläder så jag kunde låtsas vara amubulansvårdare eller något liknande. Oron i mig tog över och jag bröt upp den rangliga balkongdörren.

Det första som slog mig var att det luktade hemskt. Sprit, urin, avföring. Allt på samma gång. Golvet knarrade när jag tog mitt första steg från balkongdörren. Mannen sov fortfarande orörlig. Jag vände om och tog av mig skorna för att kunna smyga. När jag kom till soffan såg jag hela mannen där han låg utfläkt. Han hade ett smutsigt linne och trasiga kalsonger på sig. Det fanns ett vitt konstigt skum vid hans mun och hans ansikte skiftade i blå-gula färger. Men hans ansikte, själva huden i hans stoiska ansikte, det var som att han blivit tio år yngre på två dagar. Fårorna och den lite gropiga huden var helt försvunnen. Om det inte vore för skummet, och den onaturliga ställning som kroppen befann sig i, så skulle jag säga att han liknade en snyggt åldrad filmstjärna. För ett ögonblick önskade jag att jag hade en polaroidkamera, men slog snabbt bort tanken. Jag hade ju honom helt för mig själv trots allt. På tv:n fanns en pausad bild på en vacker kvinna i vit slöja. Bordet var fullt av spritflaskor och halvtomma glas. Vid hörnet, närmast mannen, fanns det fanns en burk utan etikett med några piller i. Jag kände mig upprymd och sorgsen på samma gång. Upprymd för att jag äntligen fått träffa honom, men sorgsen över att han förmodligen inte skulle kunna ge något av sin visdom till mig. Jag bestämde mig för att göra det bästa av situationen och inte ge upp. Jag städade lite åt honom och bryggde kaffe i det lilla köket. Han hade många fina gamla LP-skivor i en uråldrig ölback. Jag släckte ned lite och Sinatras röst fyllde rummet. I en garderob trängdes malätna kläder ömsom dyra kostymer med matchande skjortor. Det kändes passande att mannen också skulle få klä upp sig och fräscha till sig, så jag tog av honom underkläderna och linnet. Han hade gjort ned sig ordentligt där bak så jag fick rengöra honom med handdukar och vatten. Det vita skummet var lätt att få bort, men jag ångrade genast det eftersom hans tunga hade en konstig färg och det var svårt att få den att ligga rätt. Det var ännu svårare att få på honom byxor, så jag drog bara upp dem halvvägs och dolde det andra med filten. Skjortan och kostymen satt perfekt på honom, han glänste verkligen ikväll. Eftersom han hade en jobbig odör som stack i ögonen på mig, fast det visade jag inte, hällde jag försiktigt hans dyraste rakvattnet på hans hals och baddade in lite på bröstkorgen.

Jag hällde upp två drinkar i köksdelen efter bästa förmåga och tillgång. Musiken i bakgrunden höjde verkligen stämningen bortom dimensioner jag inte kunnat föreställa mig. Visslande och sjungande gjorde jag också mitt bästa för att göra kvällen minnesvärd. Till min fasa upptäckte jag att mannen hade rasat ihop mer eller mindre, fastän jag ömsint hade pallrat upp honom med de hårdaste kuddarna som fanns. Jag lät honom ligga lite nonchalant halvt lutad mot soffans armstöd. Jag tänkte att han kanske hade just kommit hem från en hemsk dag på jobbet, släppte lite på hans slips och ställde fram ett glas. Jag fick liksom låtsas att han drack tillsammans med mig, för det rann ut på skjortan och fula fläckar bildades när jag hällde lite i munnen på honom.

Vi tittade på den hemgjorda filmen en stund. Den var uppenbarligen filmad av någon full person för det var svårt se vad som utspelades. Det blev ett klipp i filmen, en man och kvinna stod vid ett altare redo att gifta sig. Jag ursäktade mig och satte mig närmare tv:n. Det var inte mycket ljud som hördes men de såg så lyckliga ut, speciellt när de spatserade ut genom kyrkan. De kramades om av barn och gråtande vänner. Jag spolade lite, många av sakerna var uppenbarligen filmade med några års mellanrum. Man fick se dem på semester, på olika fester, och i vad som verkade vara ett stort gammalt hus där dom gjorde vardagliga saker ihop. Jag fortsatte spola till det bara var flimmer. Sedan höjde jag mitt glas mot mannen i soffan och vände på Sinatra-skivan. När jag kom tillbaka från ett toabesök hade flimmret på tv:n upphört. En kvinna bakbunden på en stol med en munkavel stirrade som ett skrämt djur mot mig. Jag tittade mot mannen i soffan som nu hade hasat ned helt och hållet. Det gjorde mig ganska irriterad så jag drack upp hans drink och slog ned glaset i bordet lite för att markera. Kvinnan som syntes på tv:n mumlade bakom sin munkavel. När jag satte mig närmare såg jag att det var kvinnan på bröllopet. En mansröst verkade läsa något för henne, jag skruvade upp det sista som gick och försökte lyssna.

Mannen som entonigt läste upp brevet kallade henne för hora och andra nedsättande ord. Kvinnan snyftade, hennes ögon flackade omkring. En man syntes plötsligt i bild, men bara bakifrån, han knycklade ihop brevet och greppade hennes ansikte med ena handen. Han frågade henne om det fanns någon ånger i hennes besudlade kropp. Kvinnan nickade häftigt och grät. Mannen pratade lugnt med en låg mullrande röst. Han trodde på hennes ord. Jag tittade mot mannen i soffan med höjda ögonbryn, jag kände därifrån jag satt att han hade börjat lukta ännu mer illa sedan jag gav honom det fina rakvattnet. Mannen på filmen ställde sig dold bakom kvinnan, hon försökte febrilt vända på huvudet, men han höll fast henne med sin jättenäve rakt över hjässan. Han böjde sig lite och pratade mot hennes öra. Sedan högg han två gånger mot hennes hjärta. Mannen gick ett steg åt sidan, fortfarande utanför bild, jag höll på att ropa till mannen i soffan över min frustration. Mannen på tv:n klev fram och kysste kvinnan ömt på kinden, sedan log han mot kameran. Filmen tog slut och flimmret kom tillbaka.


Sinatra-skivan hade tagit slut under filmvisningen, jag kände att det bara var just han och en god whiskey som kanske kunde rädda resten av kvällen. Jag gjorde i ordning två nya drinkar och satte mig i soffan. Det kändes dumt att säga något, konversation och ord kändes onödiga, rent av fördummande. Utan att ursäkta mig svepte jag drinkarna och ställde mig upp. Innan jag lämnade honom stal jag skivan och smällde sedan igen balkongdörren, jag kände mig besviken och ledsen. Drog fram min gamla LP-spelare och hällde upp ett glas av den finaste whiskey som fanns i mitt hemsnickrade barskåp. Luften ute kändes renare och fräschare än någonsin. Regnet smattrade mot asfalten, ett bildäck tjöt en bit bort. Ett ungt par, berusade av kärlek och drycker, passerade hand i hand under min balkong. En alkis ropade efter en taxi på andra sidan gatan. Jag avundades dem alla. Allt jag ville var att känna mig delaktig.

Kexchoklad 15.90 kr

När jag stod i tur att betala berättade den blonda kassörskan för sin vän att hon köpt en tröja. Hon drog lite i den. ”Den var jävligt dyr”. När jag klev fram kändes det som att hon tittade äcklat på mig.

Jag har funderat mycket på att bli placerad i en liten stuga som är gjord av kexchoklad. Väggarna och taket skulle vara 1 m tjocka. Ulf Larsson, den fd programledaren i Söndagsöppet, har i förväg placerat en slang som går in i stugan. Ur slangen kommer det Zyklon-B som hotar att kväva mig. Så nu är det upp till mig att äta mig ur stugan. Det skulle vara roligt.