På vernissage

Fittan är stark.
En urkraft.
En urkraft sedan minnes tider.
Dyrkad och fruktad.

Med dessa kraftfulla ord samt ett handslag lika hårt som Jultomtens strax innan han däckade före paketutdelningen 1985 möter Eva-Kajsa Yttring-Bergerstråhl mig i den stora salen som rymmer hennes kontroversiella konst. Eva-Kajsa ger först ett samlat och stabilt intryck medan hon lotsar mig genom alla rum. Vi stannar vid ett uppförstorat fotografi, ett kvinnosköte i svart-vitt. Hon krokar fast sig vid mig och viskar "Känner du kraften den utstrålar?". Jag vågar inte säga annat än ja. Eva-Kajsa gråter en skvätt och vi går vidare. Besökarna är i alla åldrar. Några fnissande ungdomar. Äldre par med händerna på ryggen. Kulturkvinnor med färgranna sjalar. Fotografierna och målningarna är många men alltid samma motiv. Det kvinnliga skötet. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka på bilderna ur en gammal bok jag smygtittade i som barn. Där fanns tecknade bilder på älskande par i olika ställningar. Men det pirrar inte inom mig denna gång.

Eva-Kajsa och hennes assistent bjuder på fittformade pepparkakor och saft. När vaktmästaren kommer in för att montera ned några av konstverken inför flytten i morgon mot Paris söker jag rätt på Eva-Kajsa. Hon sitter gråtandes på en stol. Jag beundrar hennes lidelsefulla sätt att ta sig an konsten samtidigt som jag tycker hon är fånig. Det visar sig att hon bara satt en av de fittformade pepparkakorna på tvären i halsen. Vill skämta nåt om porrfilmen med ordet långt med i titeln men låter bli. Vi kramar varandra och säger adjö.

Väl hemma lägger jag mig och studerar min sambos sköte med en nyfunnen respekt. Jag pratar till den med mjuk röst medan sambon sover. Jag räds nästan att äntra detta mystiska ting. Livets passage. Kärlekens korridor med mjuka inbjudande väggar. Somnar tätt intill och drömmer att jag är en köttätande växt men tvingas leva som vegeterian på grund av att mamma och pappa fått in Animal Planet.