Kanapéer och konjakskransar

Jag har tänkt mycket på programledaren i Asperger mitt i maten. Har inte sett honom på länge och tycker inte om när människor försvinner sådär. Måste skriva ett brev till SVT. Han som gör voice-overn till mitt liv har kommit tillbaka förresten. Jag hörde honom första gången efter en hjärnskakning jag ådrog mig som 5-åring. En morgon när jag fällde upp sitsen för att kissa hörde jag en mansröst, mjuk men ändå auktoritär, som i realtid beskrev mina morgonbestyr. "Den lilla pojken kände sig arg just denna morgon, arg på någon eller något och bestämde sig för att sikta utanför toan. Rakt på Mors finaste badhanduk." Jag grubblade länge huruvida jag kissade på badhanduken för att han sa så eller om jag hade gjort det ändå.

Stilla middagar under sedvanlig tystnad kunde urarta när voice-overn tog till orda. "Den lilla pojken kände sig ovanligt håglös denna kväll, synen av Mor och Far som under kvävande tystnad petade i sina tallrikar, operamusiken på låg volym i vardagsrummet, suckar och rinnande mascara. Pojken fick nog och skyfflade i sig pastan med hjälp av nävarna för att blockera luftstrupen. Fadern la långsamt ner sina bestick och klev upp. Pojken som nu blivit blå i ansiktet kastar sig på golvet och kryper under bordet där Hunden tuggar på smuggelmat. Fadern släpar fram honom och gör en Heimlich med plusmeny. Plusmenyn består av tio rapp över stuss och bål." Jag gick upp på mitt rum och letade fram mina hörlurar. Tomas Bolmes berättarröst och Kapten Haddocks roliga svordomar stängde ute alla andra röster för resten av kvällen. Jag somnade efter att ha spolat tillbaka bandet fyra gånger.

När jag städade ett kontor på tionde våningen hördes den välbekanta rösten igen. "Han fick en obeskrivlig lust att hoppa ut genom ett fönster. Ingen förklaring, inget motiv. Bara en liten notis i den lokala tidningen." Jag hade inte lust att hoppa ut men tanken hade slagit mig tidigare när jag blickade ut mot staden nedanför mig. Inte att hoppa, utan mer vad som skulle hända. Skulle markisen vid affären nedan hindra fallet? Skulle jag landa på någon? Vem skulle städa upp? Spolar dom med vattenslang eller sopar dom bara rent? Jag ägnade all tankekraft åt att dribbla bort voice-overn genom att snoka bland sakerna på skrivbordet. En man i kostym kom in just när jag ritade en skepparkrans på hans fru. Han skällde ut mig och bad mig genast lämna lokalen. Voice-overn kunde knappt bärga sig. I hissen började trakasserierna. "Han kände sig som en tvättäkta ynkrygg när han färdades neråt till säker mark. Och ännu en meningslös dag gick till ända."

Jag gick in på en bar och beställde in stora tunga drinkar. En gammal pedofil, som bodde i samma område som mig när jag växte upp, satt ensam vid ett bord. Jag lät honom spruta på mitt högra ben under bordet för femhundra kronor samtidigt som jag pratade med bebisröst. På vägen hem var voice-overn tyst och frånvarande. Jag sa till mig själv "du har självrespekt, du har självrespekt. Du måste bara hitta den igen". När jag kom hem grävde jag fram Krabban med guldklorna men bandet var sedan länge söndertuggat.

Nattsamtal I

Jag slickar taxichaufförens orakade kind och går mot närmsta tvättstuga som har öppet. Det är något speciellt med att sitta där på nätterna, människorna man aldrig ser under dagtid kryper fram och jag känner mig aldrig rädd när jag är bland dem. En radio någonstans spelar nattmusik på låg volym, lysrören i taket blinkar och ger ifrån sig sprakande ljud. Mina kläder behöver egentligen inte tvättas men jag kastar in några plagg och sätter mig på en bänk. En tjej släntrar in och börjar leta efter mynt i sin plånbok. Hon ser ut att vara på resande fot och har ett respektingivande utseende. Hon vänder en påse med kläder ut och in och drar igång maskinen. Vi sitter mitt emot varandra och säger ett stumt hej. En påtänd man raglar fram till en maskin, trycker lite på knapparna och ger efter en kort stund upp. Han hasar ned och somnar mot väggen. Jag vill prata med tjejen men vet att hon inte kommer höra mig om jag säger något. Jag vill inte heller gå fram. Ett par låtar passerar och hon ställer sig upp och vandrar uttråkat omkring.

Hon sätter sig bredvid mig, väldigt nära, och suckar. Jag vet inte vad jag ska säga så jag sitter bara tyst. "Jag hatar julen", säger hon efter en stund och föser bort luggen. "Men den är fin att se på", säger jag äckelhurtigt och sneglar ut mot julbelsyningen som lyser upp natten. "Jag har bara några månader kvar att leva", säger hon torrt och sakligt. "Dom stal mitt hjärta, kan du förstå det? Dom bytte ut mitt hjärta mot ett smutsigt grishjärta". Hon vänder sig mot mig för att se min reaktion. Jag blir osäker på om vi ska brista ut i ett sånt där befriande gapskratt eller om jag ska säga något tröstande. Jag är ganska säker på att jag inte läst något om en lyckad hjärttransplantion från gris till människa. Försöker vänta tills en sentimental låt med stråkar kommer för att kunna säga något fint, men radion envisas med att spela helt fel musik. Hon trycker sin ena hand mot mitt hjärta och lutar huvudet mot min axel. Jag stelnar till och håller andan. Efter en stunds tystnad, en fullkomligt ofrivillig erektion, samt en stor mängd svett som klistrat fast min tröja mot huden säger jag "du skulle kunna fått mitt hjärta, men ärligt talat så är jag ingen bra människa. Du skulle ångra dig". Hon andas tungt, som att hon håller på att somna, men hon trycker fortfarande sin hand hårt mot mitt hjärta. Jag skulle vilja ta hem henne i min tvättsäck men den är för liten och hon ser ut att vara för tung för att bära en sådan sträcka. "Om du vill kan vi gå hem till mig och dricka te", säger jag utan att tänka efter. Inser på en gång mitt misstag, när folk säger så i sit-coms skrattar alltid studiopubliken rått åt den stackars killen och sedan säger tjejen "You wish" för att sedan ta hissen upp. En gång sa tjejen "some other time", det kan ha varit Meg Ryan, men jag är inte säker. Det var i alla fall inte så jag menade. Jag hade kunnat sitta tyst hela natten och bara höra hennes historia. Om hon hade velat så hade hon kunnat få ligga över mina ben medan hon pratade, jag hade kunnat pilla i hennes hår. Men jag menade faktiskt inget annat.

En av tvättmaskinerna går på högvarv. Hon tar bort handen från mig, går fram och stänger av maskinen. Jag hoppas att hon inte hörde vad jag sa och låtsas vara oerhört intresserad av att läsa en manual. "Jag hade tänkt hoppa från bron i natt. Vill du följa med och se på?". Jag lägger ned manualen och går fram till min maskin, stänger av den fastän den inte är klar. "Nej tack, men jag kan följa dig en bit på vägen". Vi lämnar kläderna i maskinerna, jag har en känsla av att hennes var de enda hon ägde, och går ut på gatan. Hon stannar en taxi på ett världsvant sätt som får mig att känna mig som en liten pojke. I baksätet frågar jag henne om hon egentligen menade att någon har krossat hennes hjärta. Hon säger inget men tar min hand med blicken riktad framåt hela tiden. Det känns som att vi är ihop. Att vi är ett par på väg mot en flygplats. Jag får lust att berätta om allt. Om allt som tynger mig. Men jag vet att det är fel tillfälle. Hon ber chauffören höja volymen. Jag känner inte igen låten men jag känner att den betyder mycket för henne. Jag lutar mitt huvud mot hennes axel och blundar. Ord känns bara jobbiga. Jag vill inte att låten ska ta slut.

Utanför kan man bara se konturer av hus och byggnader, starka neonljus lyser upp då och då genom de immiga glasrutorna. Hon ber chauffören stanna och böjer sig fram till honom med sedlar i handen. De säger något till varandra på spanska. Det är en ganska rejäl bunt och hon vill inte ha tillbaka något. Hon verkar inte vilja titta på mig men släpper inte heller min hand. Jag skriver min gatuadress på hennes handled och hoppas att hon förstår. Jag vill inte att hon ska gå ut från taxin. Men det gör hon. Jag torkar bort imman från bakrutan för att kunna se henne men chauffören kör i väg med sådan fart att jag inte hinner.

Jag är 600 mil hemifrån och för första gången på länge vill jag ringa en riktig människa.