Överkörd

Vaknar med en överkörd grävling på min bröstkorg. Någon har redan börjat äta på den. Lyfter upp den. Det pyser ut luft när lungorna pressas samman. Kräks lite över mig själv och hör plötsligt fnitter bakom tassar. Mina katter sitter nere på golvet med armarna i kors. "Stek upp den där med ris och sötsur sås, pronto", säger Storskiten och halar upp en cigg. Jag bäddar sängen, klär av mig naken och tar på mig förklädet.

Efter den delikata måltiden är alla mätta och belåtna. Storskiten lämnar bordet för att sätta sig på toalettringen och kissa. Något som hon lärt sig i en film med Dustin Hoffman. Disken blir överlämnad till mig as usual. Efter en stund hör jag henne skrika och ett rispande ljud. Rusar genast in och ser henne försöka ta sig upp ur toan men bakändan har fastnat. Våra ögon möts. Jag skulle kunna spola ned henne nu och 'make it look like an accident'. Hon vet det. Jag vet det. Mina nävar öppnas och knyts ett par gånger. Hon skakar långsamt på huvudet och spänner blicken i mig som för att säga du skulle bara våga din jävel. Jag sträcker mig mot spolknappen. Min hand darrar lite. I Storskitens ögon ser jag plötsligt något obekant, en blick jag aldrig fått förut. Är det rentav rädsla? Jag uppfylls av en känsla av styrka och märker hur hela min kropp rätar sig från krökt rygg och hängande huvud. Sväljer hårt och tittar på henne igen. Hon försöker le mot mig men det blir bara det vanliga mordiska leendet. Jag håller i spolknappen och märker att jag blundar. "Hur var det här då?", säger plötsligt Lillskiten som nu smugit upp bakom oss. Hon står lutad mot väggen med ena benet korsat över det andra. I hennes ena tass finns POLARIODBILDERNA. Hon viftar med dem nonchalant och flinar. Denna förbannade hållhake. "Du var just på väg att lyfta upp henne förmodar jag?". Min kropp sjunker ihop till den normala positionen. "Ja visst. Vad annars", säger jag och lyfter upp Storskiten som genast skakar av sig kissvattnet.

Senare på kvällen straffar Skitarna mig genom att ringa sina vänner och ha brakfest i mitt vardagsrum till klockan 07.30. Jag tvingas sova i badkaret bland alla djur vi samlat på oss. Ett par gånger kommer deras vänner in för att knulla i badrummet varvid jag tvingas harkla mig försynt bakom draperiet. När sista gästen gått somnar jag till Bee-Gees Night fever som någon satt på repeat sedan flera timmar tillbaka. Dagen efter vaknar jag med en gravid tonårsräv på bröstkorgen och två hungriga rumskamrater med varsin haklapp.

Mayday, mayday

Jag fejkar självmord eftersom BRIS slutat svara. Ringer grannen och ber henne komma in och kolla om scartkabeln verkligen sitter där den ska. Snabbt häller jag ett par liter renblod över mig själv och lägger mig i en dramatisk ställning på golvet. Hon halkar på blodet när hon springer in och slår pannan mot bordet. Hon börjar jämra sig och förstör hela scenen. Jag kliver upp. Suckar. Blodet droppar och stänker när jag rör på mig. "Du kan gå nu", säger jag och pekar mot dörren med hela handen. Hon frågar något men jag börjar skaka frenetiskt som en hund som torkar sig. Hon skyler sig från stänket och går ut. Det ligger roadkills i badkaret så jag hoppar över att duscha. Drar på mig en vit tröja och ljusa byxor så att blodet ska synas. Ute på stan får jag inte de frågor jag vill ha. Ungdomar med lila hår klappar mig på ryggen och ger mig ett infoblad om Djurens Rätt. De tror jag är vandrande konst. I parken blir jag attackerad av flugor. På hamburgerhaket blir jag eskorterad ut av securitasvakter, jag försöker kräkas på dem men tappar all luft. På möbelaffären blir jag utskälld när jag sätter mig i en vit soffa. På kvällen ringer jag till TV4 och säger att jag hittat "mordvapnet". När de frågar vilket mordvapen jag menar lägger jag på.

Ta min hand

Vi åker samma buss varje dag sedan ett år tillbaka. Jag vet inte vad hon heter men i min fantasi har hon ett franskklingande namn. Jag har köpt en mugg som bär ett franskt flicknamn som jag inte kan uttala eller stava till, men varje morgon fyller jag den med te och tänker att hon snart kliver ur duschen och blir glad över hur gullig jag är som gör te åt henne. Kanske skulle hon pussa mig snabbt på pannan för att sedan ta loss handduken från håret och sätta sig ned vid frukostbordet. Sedan skulle vi fråga vad den andre har på agendan för dagen. Kanske skulle hon be mig "köpa hem något gott" och ge mig en slängkyss innan dörren går igen. När jag öppnar ögonen och häller ut hennes te blir jag ofta nedstämd men förbereder mig då istället för att träffa henne på bussen.

Hon tittar sällan på någon. Hennes bemötande leende dör i samma sekund som hon vänder på huvudet. Blicken är alltid riktad mot något långt borta, på något vi andra inte kan se. Något plågar henne och jag vill veta vad. För några år sedan hade hon en helt annan lyster i sitt ansikte. Hon är äldre än mig på alla sätt och vis. Hon har en aura av sårbarhet och ibland känns det som det är bara jag som ser det. Jag vet att det låter fånigt men jag kan nästan känna hennes smärta på ett fysiskt plan. Hon har gjort något med nytt med håret. En gång klippte jag av en bit när hon satt framför mig, men någon såg mig och jag lät det falla till golvet. En bit fastnade mellan mina fingrar och jag stoppade genast allt i munnen. Idag sitter vi bredvid varandra. Våra armar stöter emot varje gång chauffören tar en skarp sväng.

"Det känns som om jag känner dig." Jag tittar inte på henne men mot henne.

"Jag vill att du ska veta att jag inte kommer vänta på min tur att berätta om min smärta. Jag kommer nicka på de rätta ställena och lägga huvudet på sned. Men inte för att visa att jag bryr mig utan för att jag faktiskt gör det."

Hon tittar ned men säger inget. Kliar sig vid ögat. Jag blir orolig att jag fått henne att börja gråta.

"Jag har skrivit en text om dig. Eller, hur säger man, det är lite som en dikt."

Bussen stannar och några går ut. Människor fäller upp kragen och duckar undan regnet. Jag ser fram emot att gå ut och känna regnet mot ansiktet.

"Om du har lust kanske vi kan ses nån dag. Söka roadkills eller fika kanske. Du behöver inte ge ut ditt nummer. Du kan få mitt."

Hon rör vid sina öron och tittar genom fönstret, bort från mig. Hennes tystnad gör mig ställd och nervös, istället för att skriva mitt nummer på en lapp skriver jag mitt nummer på min arm. Sedan tar jag hennes arm och trycker den mot min arm. Hon rycker till, tar ur öronsnäckorna som jag inte upptäckt och frågar vad jag gör. Jag ber henne vara stilla så att bläcket överförs. Hon ställer sig upp och går mot den bakre delen av bussen.

När hon passerar mig ser jag till att ta in lukten av henne så mycket jag bara kan. Hon har bytt tvål. Det är beklagligt, den förra hon använde passar henne bättre. Den går mycket bättre ihop med hennes naturliga råa lukt av depression och självmordstankar. Hon ska få den som en present 14.23 i morgon. Ikväll ska jag skära bort en oumbärlig kroppsdel så jag har en naturlig isbrytare inför dejt nummer två.




(I samarbete med Lisa)