Ta min hand

Vi åker samma buss varje dag sedan ett år tillbaka. Jag vet inte vad hon heter men i min fantasi har hon ett franskklingande namn. Jag har köpt en mugg som bär ett franskt flicknamn som jag inte kan uttala eller stava till, men varje morgon fyller jag den med te och tänker att hon snart kliver ur duschen och blir glad över hur gullig jag är som gör te åt henne. Kanske skulle hon pussa mig snabbt på pannan för att sedan ta loss handduken från håret och sätta sig ned vid frukostbordet. Sedan skulle vi fråga vad den andre har på agendan för dagen. Kanske skulle hon be mig "köpa hem något gott" och ge mig en slängkyss innan dörren går igen. När jag öppnar ögonen och häller ut hennes te blir jag ofta nedstämd men förbereder mig då istället för att träffa henne på bussen.

Hon tittar sällan på någon. Hennes bemötande leende dör i samma sekund som hon vänder på huvudet. Blicken är alltid riktad mot något långt borta, på något vi andra inte kan se. Något plågar henne och jag vill veta vad. För några år sedan hade hon en helt annan lyster i sitt ansikte. Hon är äldre än mig på alla sätt och vis. Hon har en aura av sårbarhet och ibland känns det som det är bara jag som ser det. Jag vet att det låter fånigt men jag kan nästan känna hennes smärta på ett fysiskt plan. Hon har gjort något med nytt med håret. En gång klippte jag av en bit när hon satt framför mig, men någon såg mig och jag lät det falla till golvet. En bit fastnade mellan mina fingrar och jag stoppade genast allt i munnen. Idag sitter vi bredvid varandra. Våra armar stöter emot varje gång chauffören tar en skarp sväng.

"Det känns som om jag känner dig." Jag tittar inte på henne men mot henne.

"Jag vill att du ska veta att jag inte kommer vänta på min tur att berätta om min smärta. Jag kommer nicka på de rätta ställena och lägga huvudet på sned. Men inte för att visa att jag bryr mig utan för att jag faktiskt gör det."

Hon tittar ned men säger inget. Kliar sig vid ögat. Jag blir orolig att jag fått henne att börja gråta.

"Jag har skrivit en text om dig. Eller, hur säger man, det är lite som en dikt."

Bussen stannar och några går ut. Människor fäller upp kragen och duckar undan regnet. Jag ser fram emot att gå ut och känna regnet mot ansiktet.

"Om du har lust kanske vi kan ses nån dag. Söka roadkills eller fika kanske. Du behöver inte ge ut ditt nummer. Du kan få mitt."

Hon rör vid sina öron och tittar genom fönstret, bort från mig. Hennes tystnad gör mig ställd och nervös, istället för att skriva mitt nummer på en lapp skriver jag mitt nummer på min arm. Sedan tar jag hennes arm och trycker den mot min arm. Hon rycker till, tar ur öronsnäckorna som jag inte upptäckt och frågar vad jag gör. Jag ber henne vara stilla så att bläcket överförs. Hon ställer sig upp och går mot den bakre delen av bussen.

När hon passerar mig ser jag till att ta in lukten av henne så mycket jag bara kan. Hon har bytt tvål. Det är beklagligt, den förra hon använde passar henne bättre. Den går mycket bättre ihop med hennes naturliga råa lukt av depression och självmordstankar. Hon ska få den som en present 14.23 i morgon. Ikväll ska jag skära bort en oumbärlig kroppsdel så jag har en naturlig isbrytare inför dejt nummer två.




(I samarbete med Lisa)