Situation Deltidsharmonisk

Jag ammade en hemlös man för en tid sedan. Hans förhållandevis prydliga skägg blev nedsmetat av mitt blod, men det gav bara hans redan slitna anlete mer karaktär. Han frågade när jag skulle vara i stan nästa gång. Jag sa att detta var en engångsföreteelse. Den hemlösa mannen sjöng en glad melodi och sa att jag var en ängel sänd från ovan och allt det där. Jag tackade med min bekymmerslösa röst sedan tog jag på mig tröjan och cyklade iväg utan någon specifik destination.

En månad eller några år senare gick jag in på ett sjukhus. En främmande man satte sig bredvid mig och frågade hur jag mådde. Jag hade fastnat med blicken på ett lysrör som var på väg att dö och hörde honom inte först. Hans tonfall lät genuint, som att han faktiskt undrade. Det var flera veckor sedan någon tilltalat mig. Först trodde jag att jag inbillade mig men såg sedan i ögonvrån att han fortfarande tittade på mig. Jag vände mig mot honom och skrek honom i ansiktet tills luften tog slut. Han torkade bort mitt saliv och skakade på huvudet, sedan bytte han bänk. Jag ville gråta men det kändes så klichéartat så jag slog mig själv på käften tills mina framtänder lossnade och hamnade i munnen.

Skakade huvudet i sidled medan jag cyklade mot några barn i en sandlåda. Blodet skvätte enligt önskemål över min tröja och asfalt men jag blev yr och välte omkull. Barnen frågade på behörigt avstånd om det gick bra. Jag gav den smutsigaste av dem mina framtänder och sa att han skulle få fler senare till ett halsband. Han blev skitglad. Jag bad dem bära mig hem. Dom gjorde sitt allra bästa med sina små händer medan jag sjöng utdöda barnvisor.