Mördaren

Efter arton års väntetid kom äntligen mördaren. Ända sen jag såg Psycho har jag hoppats att någon ska rycka undan draperiet och vifta kniv, sen jag ska sen dö sådär sexigt som Marion gjorde. Eftersom jag väntat i arton år och börjat ge upp hoppet var jag inte beredd när jag hörde draperiet slitas åt sidan. Jag spelade med direkt och skrek med ljus röst. Delvis för att jag faktist var rädd, jag hade ju schampo i ögonen och var helt naken. "No no, please don't kill me", sa jag och försökte sedan härma Bernard Herrmans vintrigt skräckliga stråkarrangemang. När jag kisade såg jag att det var två grannungar. "Har du nå godis?", sa den äldre och stack en papperskniv mot mig. Den yngre gjorde en ansats att kissa på mig medan jag låg där naken på det blöta golvet. Jag kände mig smutsig, förnedrad och ful. Han fick bara fram ett par droppar och sträckte sig istället efter tvättmedlet för att göra mig blind. "Där uppe, det är allt jag har", sa jag snabbt och pekade mot den smaksatta Kaustiksodan. De tackade glatt och gick mot köket. Jag låg kvar. Hörde dem rota efter mer godis samtidigt som de skrattade. Vågade inte röra mig. Till slut kom de tillbaka, då såg jag att de faktiskt hade plastmasker på sig. Den äldre var utklädd som John Ausonius och den yngre som Richard Nixon. "Vi tar med ditt spritskåp och polaroidbilderna som låg i kakburken", sa Nixon. "Okej, sa jag". John sa inget alls och började dra skåpet efter hallgolvet. "I'm not a crook", sa Nixon spontant och gjorde dubbelt v-tecken. Dörren smälldes igen och jag klev upp.

"Vilken tragisk figur du är", sa Storskiten och hoppade upp i tvättfatet. Jag skämdes. "Var var ni?", sa jag och sökte sympati. "Vi gömde oss under din säng. Vi är ju bara två rädda små katter", sa Lillskiten och höll kvar blicken. Jag hade barnkiss på min bål, svidande ögon, och mitt kök var jättestökigt. Jag visste att katterna skulle straffa mig länge för att spritskåpet var borta.

Knäade framför den påslagna ugnen och stoppade in huvudet. Det fanns små fågelben där efter Lillskitens lilla "projekt" under perioden hon ansåg att fåglar var en lägre stående art som skulle utrotas. Blundade och försökte påkalla ett fint minne. Det enda som dök upp var när jag byggde en mini-igloo av sockervadd och låtsades att jag höll på kvävas och var tvungen äta mig ut inom tjugo minuter. Storskiten stack hål på tankebubblan genom att stänga av spisen. "Vi behöver dig faktiskt", sa hon och log. "Ett tag i alla fall" (paus) "För vi vet inte hur man spelar in på Kanal 5!", sa Lillskiten och asgarvade. Sedan skrattade de så hårtussar flög omkring. Jag ställde in kanalen och såg på en dokumentär om ett könsorgan. Skitarna somnade sakta men säkert nära mig på varsin sida.