Överraskningsparty

Igår när jag kom hem efter en promenad på kyrkogården möttes jag av ett unisont jamande. Ett tjugotal katter satt på rad i mitt vardagsrum. Lillskiten och Storskiten satt längst fram och såg förväntansfulla ut. På golvet, skrivet med kattsand, stod det Du är bäst. Jag har varit väldigt nere den sista tiden och skitarna har förstås märkt det. Men att de skulle fixa ett överraskningsparty hade jag inte väntat mig. Blev lite rörd och bet mig i läppen. Jag kände ingen av de andra katterna, jag tror skitarna bara hade samlat ihop ett gäng från vårat kvarter. En del såg ut vara roadkills eftersom de låg misstänkt stilla samt att det låg nålar och trådar i en hög vid stereon. Lillskiten kom fram med en martini och flinade innan han försvann till mitt sovrum med en vitt katt som hade rosa små stövlar. Satte mig i soffan, svepte martinin, lutade mig bak. Storskiten påbörjade ett skrivet tal, det gick knackigt, jag kände igen delar av det eftersom det var snott från en film. Jag var tvungen avbryta honom då jag märkte att det låg en död grävling på ena soffdynan. Ingen ville erkänna sig skyldig. Jag orkade inte skälla på dem. Delar av pälsen och annat fastande i tyget. Satte honom i en soppåse för att lägga honom i frysen bredvid Hunden. När jag öppnade locket fick jag en riktigt rolig överraskning.

Jag har ett helt kollegieblock fyllt med ideér och ritningar. Det är viktigt att våga leva ut sina fantasier och drömmar. Livet kan ta slut lika fort som pingisbollens färd genom grovtarmen mot det vita porslinet. För tre dagar sedan fick jag åter igen besök av Jehovas. Den här gången ville jag inte fläcka ned mattor och tapeter så jag lurade ned honom i min frysbox där Hunden ligger. Enligt tvättlappen hette han David. Jag klistrade fast en poster föreställande Lilla Hiawatha på insidan av locket och kastade ned en ficklampa samt tolv bananer. Sedan låste jag frysboxen och satte mig i favoritfåtöljen. Tog av mig sockorna och försökte skjuta med luftpistolen mellan mina tår som jag särade så mycket jag bara kunde. Jag misslyckades på första och enda försöket och blödde en hel del.

Tyvärr så hade jag alltså helt glömt bort David. Men han hade glufsat i sig alla bananer och verkade nöjd. Han log bedjande varje gång jag öppnade och tittade ned. På sidan 64 i kollegieblocket hittade jag en ritning jag gjort för många år sedan. Den verkade vara inspirerad av Slayers Angel of Death och scenen i Star Wars där dom är fast i soprummet. Det fanns ingen tid att förverkliga det hela så jag övervägde att kika på grannarna en stund med min superkikare. Öppnade locket snabbt och sa godnatt, han försökte skrika något bakom disktrasan, jag ignorerade det men hann se att Hundens tass råkat riva hål på sopsäcken.

En stund senare gick jag tillbaka till vardagsrummet där festen fortsatte utan mig. Någon spelade Bee Gees Night Fever på hög volym. Två bondkatter turades om kasta sig mot takfläkten för att sedan med våldsam fart åka in i väggarna. Alla gapskrattade utom jag. Stängde av stereon och pekade mot dörren. Till min glädje och förvåning släpade de faktiskt med sig alla roadkills. Även om det blev geggiga märken efter golvet när de släpades ut. Jag förstod att Storskiten skulle straffa mig resten av kvällen men orkade varken bråka eller diskutera.

Satte mig i soffan. Lillskiten kom ut från sovrummet. "Vad i helvete är det här?", sa han och försökte hålla balansen. "Festen är slut", sa jag och begravde ansiktet i min händer. "Pappa är trött". Katten med rosa stövlar kom haltandes ut från sovrummet. Lillskiten gav henne ett jag-ringer-dig-tecken och hon försvann mot dörren. "Pappa är trött", upprepade Storskiten och tände en av mina cigarrer. "Ja, pappa är jättetrött. Kan vi inte bara beställa hem pizza och softa?", förslog jag. "Jag har en bättre idé", sa Lillskiten och hällde upp en Martini i kattskålen. "Vi kan hjälpa dig hitta på något kul med David". Skitarna flinade mot varandra och sedan mot mig. Jag blev genast jätteglad. "Gud vad jag älskar er", sa jag helt spontant och gick mot verktygslådan.