Gropen

Jag har grävt en stor grop och lagt ett mörkt plastskynke över som tak. Där ska jag sitta när jag är som mest ledsen. När jag är som mest sårbar. I morse låg det en död gammal pensionär där. Jag har mått bra den senaste tiden och inte behövt bo i gropen på länge. Grunden till mitt påstående att hon är en död pensionär består av fyra saker. Hon har 34 st rabattkuponger i sin handväska samt att hon luktar väldigt illa och reagerar inte på tilltal eller sensuell beröring. Tanten landade olyckligtvis på mitt lilla träbord jag hade. På bordet fanns det två inramade foton, en uppstoppad kattunge och en brödrost. Jag lirkade loss dem och täckte över tanten med jord. Lika bra börja om och glömma det som varit. Nu kan jag inte längre stå upp därnere. Men det är okej. Jag sitter i skräddarställning och läser Nordisk Kriminalkrönika med ficklampan. Min fickradio spelar klassisk musik. Månen lyser genom plastskynket.

Där nere är jag som mest ärlig mot mig själv och mina medmänniskor. Mitt riktiga jag. Jag berättar allt för kattungen. Hon förstår mig, det känner jag. Men hennes hjärta har stannat av för flera år sedan. Om jag bara hade någon med ett bultande hjärta att dela detta med. Då skulle vi kunna bo där för resten av livet. Måste bara lista ut vilken slags gödsel som tar bort liklukt och ångorna från min provisoriska toalett.