Teaterhunden

De stora festerna, med släkt och vänner från hela landet, var verkligen tillfällen jag kände mig levande. Långbord och sång. Far i sin bästa kostym. Nyklippt gräs, klingade glas, barnfnitter samt lite knullljud från vedbodan. Jag var alltid Lill-Hunden på dessa fester. Mor knöt fast ryamattan över ryggen på mig sedan övade jag på olika morrljud framför spegeln. Jag försökte ha munnen öppen och inte svälja så ofta timmen innan festen började. Det gällde att kunna skaka trovärdigt på huvudet och därmed sprida maximalt med dregel på gästerna när jag skulle ”hälsa på dem”.

En tant med många konsonanter i namnet brukade kila fast mig mellan hennes ben och rufsa mig i pälsen. När hon druckit alldeles för mycket Koskenkorva släppte hon sällan taget och jag tvingades stå länge på alla fyra med ansiktet hårt fastkilat mellan benen. Eftersom jag släppt alla mänskliga instinkter och tänkte som en hund började jag lapa hejvilt. Hon luktade mussla så jag låtsades att jag slickade bort fyllningen från en pizza med havets allra finaste musslor. Mor och Far lät Lill-Hunden ha en liten show efter desserten. Showen bestod oftast av olika tricks och imitationer jag tränat in under kalla tråkiga vinternätter i ladan.

Den sista festen jag tilläts göra ett nummer gjorde jag en imitation av Full Metal Jacket när han våldförde sig på Ullas cockerspaniel Frida. Full Metal Jacket var en livstrött Schäfer som en dag fick nog och trotsade alla samhällets konventioner genom att upprepade gånger idka samlag med kvarterets populäraste hund. Frida återhämtade sig aldrig och dog kort därefter. Alla skrattade när jag spatserade in på scenen som Full Metal Jacket. Han hade ett speciellt sätt att gå och som bonus hade jag en chokladcigarett i mungipan. En trästol fick symbolisera Frida. Jag välte den bryskt så att den låg med ändan i luften. Sedan vaggade jag och morrade hotfullt. Gick i cirklar runt henne. Visade tänder. Ingen i publiken visste vad stolen symboliserade, men när jag började skälla och kastade mig över den för att med sällan skådad brutalitet jucka mot den förstod alla. Mor la en arm runt Ulla som grät i servetten.

Far knäppte upp bältet. Jag visste att jag bara hade sekunder att omvandla antipatin till leenden och pälsrufs igen. Jag krälade snabbt till hundskålarna och försökte kissa i dem, precis som Ann-Maries bebis gjorde under skratt och jubel, men kisset blev bara en mörk fläck på mina pyjamasbyxor. Far ställde sig upp och svepte det sista i flaskan. Jag sprang på alla fyra till Koskenkorva där tryggheten fanns. Hon kilade fast mig omsorgsfullt och rufsade min päls med sina nio fingrar. Jag började lapa som jag aldrig gjort förut, det rann ut buljong eller något och mina ögon började tåras. Långt borta hörde jag Far kräva att Lill-Hunden skulle komma fram. Festen avbröts och samma natt var Hunden tvungen sova på utedasset. Eftersom jag doppat mig själv i avföringen för att slippa bältet blev Mor mottagare för Fars vrede. Mor skrek hela natten och Lill-Hunden ylade ikapp nere i skittunnan.