Androiden

Han personifierar ordet korrekt. Inte bara i sitt sätt men också med sin torra klädstil och stela kroppsspråk. Han är typen som jobbar hårt under tystnad och aldrig gnäller. Han verkar inte ens äta. När de andra slafsar i sig plockar han fram sin kortlek och lägger patiens. Han verkar tro allt han rör vid kan explodera. Han smeker döda ting onaturligt försiktigt med sina äckliga spaghettifingrar. Jag har nu bevakat honom i två veckor och analyserna är klara. Ingen annan har fattat det, jag klandrar dem inte, men jag vill ändå klappa mig själv på ryggen för min eminenta förmåga att läsa folk. Jag har kommit fram till att han helt enkelt är en android. Jag tog med mig magneter och la dem lite nonchalant på bordet. Ingen av dem hoppade på honom. Jag laddade hem lite dirty talk mellan R2-D2 och C-3PO och använde det som ringsignal. Volym tio. Ingen reaktion förutom att någon vid bordet bakom kastade gurkmajonäs i ryggen på mig när jag inte fick den att sluta ringa. Jag "tappade" en skiftnyckel på hans hjässa från tre meters höjd. Det klingade inte. Bara när den landade mot stengolvet. Han har PTV till skillnad från androider och strokeskadade som i 8 av 10 fall har PRN. Allt pekade på att min analys var felaktig.

Det sista försöket var det allra knepigaste. Att övertala honom att låta mig titta in i hans mage. Min plan var att få göra ett pyttelitet snitt och sedan stoppa in fingrarna. Om det sedan följde med kilovis med överkokta nudlar eller litervis med kokosmjölk så var saken klar. De flesta vet ju hur innanmätet på en android ser ut så jag hade tänkt ta med mig detta och triumfartat kasta det på närmsta bord i matsalen. Alla hade dragit efter andan och viskat om vilken snillrik liten detektiv jag är. Så blev det inte. När jag pedagogiskt och lågmält på herrtoan förklarade för honom vad jag ville göra, samtidigt som jag visade skalpellen i vänsterhand, flyttade han på sig. Penis riktad mot mig. Jag pekade vänligt mot den med höjda ögonbryn. Han knäppte igen byxorna utan att sluta kissa. Sedan talade han. Länge och väl.

Jag skäms så mycket att jag inte ens vågar säga vad han sa. Det kändes som utskällningen jag fick när jag var fem år och bajsade i Hundens matskål och fick honom att tugga i sig rubbet. Han pratade med låg röst utan den distinkta metalliska klangen jag förväntat mig. Men han lät ändå konstig. Som att han inte pratat på år eller varit ett träd förut. Jag stammade fram en ursäkt och råkade skala av tre fingertoppar av ren nervositet när jag inte visste vad jag skulle göra med händerna. La mig mot ett element med pannan för att kunna skylla på feber till Chefen. Men händelserna på herrtoan hade gjort mig så ur balans att jag råkade säga "jag tror jag har digerdöden". Jag fick ändå gå hem.


På bussen satt jag mitt emot ett blint gammalt par. Det är alltid kul testa hur blinda dom är. Jag gjorde alla mina roligaste grimaser, nafsade på mannens öronsnibb (varvid han la handen på kvinnans lår), gjorde dubbla fuck you-tecken, hotade sprätta snorbusar, fyra Sieg Heil samt lite akrobatik a la Bruce Lee men de verkade vara oerhört blinda. Just när de skulle kliva av tog kvinnan av sig de mörka glasögonen och blinkade åt mig med ett leende. Jag drog snabbt på mig mina svarta solbrillor för att spela blind och började sjunga på I just called to say men glömde bort vad han ringde för att säga.