Och sedan kryssade jag för deras ansikten

Chefens dörr är gjord av ek och pryds av en skylt med ett enda ord. Chefen. Jag såg mig omkring och drog sedan damstrumpan över huvudet. Den gröna lampan lyste vid tredje påknackningen. Just när jag slog upp dörren hann jag tänka att han kanske inte var ensam därinne. Han drog efter andan och ryggade bak, precis som jag hade hoppats. Jag hoppade jämfota in, ett enda snyggt hopp, och stod sedan bara där. Han slog ut med armarna som för att få mig att säga något. Strumpan gjorde att jag inte riktigt kunde urskilja hans ansiktsuttryck, men jag hade hans uppmärksamhet.

Han frågade vem i helvete jag var och vad i helvete jag ville. Det stod ett par inramade foton på skrivbordet och några barnteckningar fanns sporadiskt uppsatta på väggen. "Du är min pappa men du skulle ha dödat mig medan du kunde" skrek jag och spottade mot honom. Salivet hamnade runt mina läppar och la sig som en varm massa på hakan. Jag hade tänkt hålla ett helt tal och få honom att gråta som ett barn. Jag visste mycket väl att han inte var min pappa, det var en idiotisk sak att säga, men det var det som flög ur mig. Jag gjorde ett improviserat tecken med fingrarna och försökte tänka ut en cool fras att avsluta med, Ay Caramba! eller Cowabunga, men kom inte på något. Sa bara hej då och gick ut.


I hissen ned stirrade den söta tjejen från våning 4 på mig och flyttade åt sidan. Inte förrän jag tittade i backspegeln upptäckte jag att jag glömt ta av mig strumpan. Dagen efter pratade alla om mannen som påstod sig vara chefens son. Jag bidrog med massor av konspirationsteorier och sa t.o.m att vi alla borde lämna blodprov för att få veta vem som är sonen. På kvällen ringde jag upp precis alla jag gått i samma klass som och sa att jag numer jobbar åt regeringen samt att jag blivit utdelad ett hemligt uppdrag åt Säpo. Jag tog fram den förnuftiga rösten och sa att alla karaktärsdefekter jag har är till min fördel. Men ingen av dem minns eller förstod vem jag var.