Kanapéer och konjakskransar

Jag har tänkt mycket på programledaren i Asperger mitt i maten. Har inte sett honom på länge och tycker inte om när människor försvinner sådär. Måste skriva ett brev till SVT. Han som gör voice-overn till mitt liv har kommit tillbaka förresten. Jag hörde honom första gången efter en hjärnskakning jag ådrog mig som 5-åring. En morgon när jag fällde upp sitsen för att kissa hörde jag en mansröst, mjuk men ändå auktoritär, som i realtid beskrev mina morgonbestyr. "Den lilla pojken kände sig arg just denna morgon, arg på någon eller något och bestämde sig för att sikta utanför toan. Rakt på Mors finaste badhanduk." Jag grubblade länge huruvida jag kissade på badhanduken för att han sa så eller om jag hade gjort det ändå.

Stilla middagar under sedvanlig tystnad kunde urarta när voice-overn tog till orda. "Den lilla pojken kände sig ovanligt håglös denna kväll, synen av Mor och Far som under kvävande tystnad petade i sina tallrikar, operamusiken på låg volym i vardagsrummet, suckar och rinnande mascara. Pojken fick nog och skyfflade i sig pastan med hjälp av nävarna för att blockera luftstrupen. Fadern la långsamt ner sina bestick och klev upp. Pojken som nu blivit blå i ansiktet kastar sig på golvet och kryper under bordet där Hunden tuggar på smuggelmat. Fadern släpar fram honom och gör en Heimlich med plusmeny. Plusmenyn består av tio rapp över stuss och bål." Jag gick upp på mitt rum och letade fram mina hörlurar. Tomas Bolmes berättarröst och Kapten Haddocks roliga svordomar stängde ute alla andra röster för resten av kvällen. Jag somnade efter att ha spolat tillbaka bandet fyra gånger.

När jag städade ett kontor på tionde våningen hördes den välbekanta rösten igen. "Han fick en obeskrivlig lust att hoppa ut genom ett fönster. Ingen förklaring, inget motiv. Bara en liten notis i den lokala tidningen." Jag hade inte lust att hoppa ut men tanken hade slagit mig tidigare när jag blickade ut mot staden nedanför mig. Inte att hoppa, utan mer vad som skulle hända. Skulle markisen vid affären nedan hindra fallet? Skulle jag landa på någon? Vem skulle städa upp? Spolar dom med vattenslang eller sopar dom bara rent? Jag ägnade all tankekraft åt att dribbla bort voice-overn genom att snoka bland sakerna på skrivbordet. En man i kostym kom in just när jag ritade en skepparkrans på hans fru. Han skällde ut mig och bad mig genast lämna lokalen. Voice-overn kunde knappt bärga sig. I hissen började trakasserierna. "Han kände sig som en tvättäkta ynkrygg när han färdades neråt till säker mark. Och ännu en meningslös dag gick till ända."

Jag gick in på en bar och beställde in stora tunga drinkar. En gammal pedofil, som bodde i samma område som mig när jag växte upp, satt ensam vid ett bord. Jag lät honom spruta på mitt högra ben under bordet för femhundra kronor samtidigt som jag pratade med bebisröst. På vägen hem var voice-overn tyst och frånvarande. Jag sa till mig själv "du har självrespekt, du har självrespekt. Du måste bara hitta den igen". När jag kom hem grävde jag fram Krabban med guldklorna men bandet var sedan länge söndertuggat.