Berg och dalbana

Jag grät mot en främlings axel igår. Fick min kallelse för fosterdiagnostik men dom lurade mig helt och hållet. När jag blev uppropad så flög jag fullkomligt upp ur stolen. Glad, stolt, mallig, lycklig. Jag hann bonda med ett gäng mammor som också väntade på besked. De var alla glada för min skull och gav mig bra tips. Vissa saker var jobbiga att höra för jag vill inte ens själv vidröra mina bröstvårtor. Mitt namn ropades upp och jag drog ett djupt andetag. High-fivade de andra livbärarna och följde med doktorn till ett rum. Där stod det tre män i vita rockar som såg allvarliga ut. Det visade sig att dom hade andra planer, de ville att jag skulle träffa en psykoterapeut som fanns några rum bort. Jag greppade situationen snabbt och sa att jag glömt torka mig när jag var på toan. De bad mig komma tillbaka så fort jag kunde. Utanför satt livbärarna och bläddrade i sönderlästa Amelia-tidningar. De såg på en gång att jag var ledsen och en av dem masade sig upp från stolen i slow-motion och omfamnade mig. Jag fick inte mina armar runt henne men hennes kram var så go och varm. Jag ville bara förvandlas till pärlsocker som försvinner in i den mjuka degen. Hon sa att jag skulle gå hem och tänka positiva tankar. Jag grät häftigt mot hennes axel och dreglade så att det bildades en stor pöl. Försökte suga upp det värsta i smyg men kom på att hon förmodligen behövde vänja sig vid dregel och tårar. Vi släppte varandra och nuddade varandras kinder. De andra livbärarna snyftade å mina vägnar. Jag hörde en dörr öppnas nere i hallen och begav mig snabbt därifrån.

Det var ett tungt beslut att ta men i slutändan kändes det rätt. Jag förstod att den förmodligen skulle bli utställningsobjekt i nån freakshow eller en återkommande episod på Ripley’s ”Believe it or not”. Så jag beslöt mig för att släcka livslågan som brann inom mig. Hällde upp en liten mugg kaustiksoda och sköljde ned det med Baileys och en hel flaska Smirnoff. Sedan slog jag mig själv i magen så hårt jag bara kunde tills jag började spy. Jag blev medvetslös efter en ganska kort stund. Hittade inget speciellt i spyan senare men samlade ihop det i en fin vas och ställde den i bokhyllan.

Som ett under ringde det på dörren idag när jag fortfarande satt och hämtade mig från gårdagen. Jag blev livrädd att det var Mor och Far som på något sätt hört om aborten men såg inte till den modifierade likbilen. När jag lyssnade noga hörde jag ett lågt surrande ljud utanför dörren och ett mumlande. Det kunde väl inte vara...? Jodå, det var min första och enda vän Nikola som svävade där utanför. Vi har inte setts på år och det kändes konstigt se honom. Jag försökte krama om honom men han körde bara förbi mot mitt kylskåp. Nikola har inga armar eller ben och saknar balanssinne sedan födseln. Han har en specialkonstruerad Hoverboard som gör att han kan sväva omkring fritt i luften. Han undrade om jag hade maränger hemma och tittade på mig som att vi sågs igår. Jag blev så full i skratt av hans avslappnade och sköna stil att jag kastade en full ölburk i pannan på honom. Jag gillar att göra det, han är ju fastspänd vid sin Hoverboard och när man kastar saker på honom kommer han ofta åt gasen och kör in i väggar. Han brände rakt in i toalettdörren och svor länge. Ena ögonbrynet sprack på honom och han tjöt att jag gjort honom blind. Vilket han redan är till hälften eftersom han bara har ett öga. Men jag såg att han liksom jag hade nära till skrattet. Vi kramade om varandra och pratade om allt som hänt den senaste tiden. Det kändes som att gårdagens bekymmer aldrig ägt rum.

Ikväll ska vi se vuxenfilm och käka maränger. Just nu skriker han från min balkong, jag brukar knyta fast honom där när jag vill ha en stund för mig själv. Men nu måste jag gå, försöker komma på hur man gör maränger. Har tejpat ihop sockerbitar och satt dem i micron men det händer inte ett skit. Note to self: stjäl en kokbok från alkisen på våning fyra nästa gång han somnar i blomrabatten.