Utflykt & Hjärtmassage

Jag ville visa min vackra stad för Marsipulami. Men också ta vara på rådet som psykologen gav mig. Marsipulami verkade förväntansfull och sprallig för dagen, han kunde knappt bärga sig medan jag klädde på mig i hallen. Jag klädde honom omsorgsfullt med vantar och mössa trots att han skulle få sitta i min varma ryggsäck hela dagen. Slängde ned ett gäng bananer och en burk Nutella plus en bild på Dian Fossey. Vanligtvis får han bananer doppade i Oboypulver när han varit snäll men just idag kände jag mig frikostig. Vi började dagen med ett besök på en fotoutställning. Pulami lyssnade noggrant medan jag beskrev bilderna. Just denna dag var det en utställning om folkmordet i Rwanda så jag censurerade lite och pratade mest om de gröna träden och den stora savannen. Marsipulami skrattade gott när jag berättade att aporna käkade sig mätta på det oväntade men outtömliga förråd av kött de hittat i byarna. Själv kände jag mig lite vimmelkantig av de grafiska bilderna.

På eftermiddagen gick vi på bio. Pulami fick tyvärr inte följa med då jag var tvungen lämna in ryggväskan. Jag såg till att han höll sig road genom att gömma honom inne på damtoan. Inte för att han såg någonting, jag hade ju sett till att dra igen dragkedjan ordentligt innan vi gick hemifrån så att han inte skulle kunna smita, men han berättade sedan under skrattattacker hur roliga han tyckte människor med förstoppning lät.

Efter bion gick vi på middag. Det var en lite dyrare restaurang men endast det bästa är bra nog för Marsipulami. Jag beställde in Barderad festfilè med ädelsås och såg till att spara lite i en servett åt Pulami som snällt väntade i väskan. Jag måste ha utstrålat något för efter en timme kom en vacker dam fram och frågade om jag ville ha sällskap. Hon hade en accent som var svårplacerad men annars ett mycket behaglig sätt. Vi pratade en stund om livets alla vedermödor och jag ska erkänna att jag hade svårt koncentrera mig, jag ville bara slita ut Marsipulami från väskan och visa upp honom, men något i mig betvivlade att han skulle kunna hålla sig i skinnet. Damen blev lite närgången efter några drinkar och undrade om jag bodde på hotell i närheten. Hon pillade hela tiden på smycket som dinglade mellan hennes bröst samtidigt som hon log mot mig. Det kändes som att hon kanske hade ett vapen där innanför, eller möjligtvis gift i själva smycket, så jag låtsades spy genom att spotta ut lite matrester. Då gick hon genast iväg till ett annat bord.

Jag struntade i att ta en taxi hem och gick under stora tunga snöflingor som virvlade ned från himlen. Marsipulami verkade sova gott i ryggväskan. Jag stannade utanför en restaurang där det spelades långsam jazz. Musiken ekade mellan väggarna och höll mig sällskap när jag gick genom kvarteren. Jag stannade till utanför mitt hus och tittade mot mitt fönster. Där lyste det hemtrevligt och man kunde se konturerna av alla blommor. Där bor vi, tänkte jag. Där uppe bor du och jag Marsipulami, sa jag över axeln. Jag låste dörren och la försiktigt ryggväskan på golvet. Klädde av mig och synade mig i spegeln. Jag fastnade med blicken på ryggväskan bakom mig. Något kändes fel.

Vände mig om och lyfte den framför mig. Den kändes tung. Han kan inte ha smitit ut. Satte väskan på sängen och drog isär dragkedjan. Marsipulami låg i fosterställning bland alla bananer och Nutellachokladen. Min första tanke var att han faktiskt inte rört något av det, för en sekund kände jag mig sårad, men jag förstod att det var allvarligare än så. Lyfte upp honom och la honom på rygg. Satte min hand över hans bröstkorg och försökte känna pulsen. Han var varm men jag kände inga hjärtslag. Satte mitt finger i hans lilla hand och väntade på att han skulle klämma tillbaka lite, precis som han alltid gjorde just när han somnade, men han var orörlig. Provade att trycka lätt på bröstkorgen för att massera hjärtat men inget hände. Blåste lite luft ned i hans bröstkorg men ingen respons där heller. Min bästa vän och livskamrat Marsipulami var död.

Jag såg det som en rubrik i huvudet. Jag såg en dödsruna, statsministerns tal på presskonferens från Rosenbad, människor på Sergels Torg som alla skulle sörja med mig. Och skuldkänslan sköljde genast över mig, som en jättevåg på väg att dränka någon. Hur kunde jag glömma att öppna ryggväskan då och då för att ge honom luft. Jag såg en oändlig ödslig väg framför mig med torra döda grenar som blåste över vägen. Denna väg skulle jag färdas på en lång lång tid, kanske för evigt, tills skuldkänslorna kanske en dag försvann.