Hemma

Marsipulami is in da house. Tidigt igår bankade någon på dörren vilket jag såklart ignorerade. Men när jag väl tittade ut på eftermiddagen såg jag en trälåda som låg ute i hallen. Jag hörde hur han rörde sig nervöst därinne. Han verkade klösa mot väggarna och pep hela tiden. Det kändes betryggande på något sätt. Att han också var nervös och förväntansfull. När jag stack ned ett finger genom titthålet för att hälsa bet han mig. Det gjorde väldigt ont men jag är säker på att det var ett kärleksbett. Lite som när fulla killar ska brottas.

Eftersom han var så nervös så lät jag honom sitta där ett tag. Jag ville att han skulle vänja sig vid lukterna och min röst. Hämtade nitarmbandet och ett trettiotal bananer. Sedan öppnade jag locket snabbt och kastade ned allt. Under den korta sekunden vi hann få ögonkontakt hann jag se att han såg skrämd ut. Förmodligen för att jag var nästintill naken. Jag hade en röd handduk runt höften och tuperat hår, allt för att likna Mowgli. Marsipulami har ju knappast sett stadsbor förut och jag ville att han skulle känna sig som hemma. Jag har även köpt enorma mängder av blommor som nu ockuperar stora delar av lägenheten. Min stereo spelar Sounds of the jungle på repeat. Efter det att 30 bananer och ett nitarmband landade i lådan var han väldigt tyst. Jag fick lust att ringa till alla vänner och berätta att Marsipulami äntligen är hemma. Kanske till och med ringa Mor och Far. Jag glömde i mitt temporära lyckorus att jag varken har telefon eller vänner.

Jag satte mig på sängkanten i väntan på att Marsipulami skulle äta klart och vilja bli rapad. Men något i mig, kanske modersinstinkten, signalerade att något var fel. Öppnade försiktigt locket och tittade ned. Där syntes bara ett gult hav av bananer och en liten hand som stack upp. Det påminde mig om när jag försökte begå självmord genom att kväva mig själv i bollhavet på McDonalds. Det var en sen natt förra hösten och psykologen kallade mig retsamt för Bekräftelsestorsken i en månad. Jag förstod nu att jag gett honom alldeles för många bananer så jag drog upp honom ur bananhavet. Kroppen var helt slapp och det lät som att han snyftade. Han låg länge över mina ben och hyperventilerade. Nitarmbandet var för stort för hans små handleder så jag satte det runt halsen på honom. Det fick honom att se väldigt tjusig ut. Tjusig men lite tuff också.

Efter detta gick det undan. Marsipulami är mycket nyfiken och uppmärksam. Han undersöker allt som finns i min lägenhet. Konstigt nog är han ganska ointresserad av mina skivor. Metallicas Ride The Lightning (misprint-versionen tryckt på Bernett i Frankrike 1984 med grönt i stället för blått omslag och stavfel) tittade han knappt på. Jag visade honom krubban han ska sova i och berättade hur mycket tid jag lagt ned på att skriva hans namn. Han verkade tacksam och gav mig en high-five. Eller hur många fingrar han nu har. Det enda som jag kan känna är lite jobbigt är att han är så himla uppspelt hela tiden. Han kan liksom inte bara titta eller känna på en kakburk, han måste slå på den. Helst rytmiskt. Jag hoppas han är intresserad av trummor, inte att han försöker ringa hem på något hemligt sätt.


Färsk lista över saker som Marsipulami på ett eller annat sätt lyckats förstöra:

1. Alla gardinstänger som existerar i lägenheten.
Tror jag ska köpa hantlar åt honom så slipper han hålla på och bända gardinstänger.

2. Sju tallrikar, fem glas och en vas.
Skåpluckorna är nu låsta med hjälp av en blompinne.

3. Fotografi och tillhörande ram.
Jag tänker inte hyckla eller hålla honom bakom ryggen. Marsipulami är svartsjuk. Måste skriva till Natalie Imbruglias agent igen och be om nytt foto.

4. G och D-strängen på min akustiska gitarr.
Jag vet inte ens var gitarren är vid detta laget men jag hann se att dom strängarna saknades.

5. Kudde, lakan, täcken, mattor.
Marsipulami är sådär osvenskt rättfram. Det är lite charmigt. Känner han för att kissa så kissar han.