Kärleksshopping

Jag har under en lång tid valt ut kroppsdelar från de allra vackraste. Många timmar har jag suttit på mitt trägolv och skapat den ultimata livskamraten. Nu är hon min och jag ser för första gången fram emot att åldras med någon. Hon heter Florence och jag kan inte slita min blick från henne. Det allra svåraste var att hitta det rätta huvudet. Förra veckan, när jag smög med mjuka mockasiner på Åhléns damavdelning, såg jag kvinnan som jag direkt visste att jag skulle dela livet med. Hon såg mig inte först, jag ställde mig vid hennes sida och kastade beundrande blickar. Hon kände blickarna och lät mig ta henne hem till mig, där hon hör hemma. Det var viktigt för mig att hon hade det rätta ansiktsuttrycket. Florence har en mycket skarp blick, som att hon ser långt över bergen, hon ser saker vi andra inte ser vid första anblick. Hennes hår är kastanjebrunt, hennes ögon är som gröna smaragder. Hon låter mig sminka henne vacker när hon har en dålig dag. Hon låter mig klä henne när hon tycker att allt bara är grått och trist.

Ibland när jag kommer hem efter en tung dag och ser henne blir jag nästan bländad av skönheten hon utstrålar. Hon ser lite nonchalant ut där hon står, hon har ju alltid händerna vid höfterna och benen lite särade. Jag känner mig underlägsen, men inte på ett negativt sätt, jag ger henne en kyss och frågar hur hennes dag varit. Hon svarar aldrig, men vi kommunicerar på en sådan högt utvecklad nivå att ord är helt onödiga. Hon dricker inte alkohol, hon är faktiskt dålig på att äta och dricka överhuvudtaget. Det bekymrar mig, hon är redan väldigt smal. All mat och vin jag ställer fram blir oftast orörd. När jag matar henne, som kärleksparen på vita duken, rinner allt oftast ned på hennes dyrbara tröja. När vi ska vara intima är hon alltid stel och svår att få igång, det blir oftast missionären eller att jag stimulerar henne på varierande vis. Jag tycker om att ge henne all njutning. Trots allt detta älskar jag henne innerligt. Hon lyssnar alltid på vad jag har att säga. En del kvällar kan vi bara sitta under tystnad och lyssna på Beethoven. En enkel beröring vid hennes nacke när jag hämtar mer vin. Subtila men kärleksfulla ömhetsbetygelser.

Hon har alltid tyckt om att bada, jag brukar tända ljus och ha musik i bakgrunden, sedan tvättar jag henne med sensuella rörelser över hela kroppen. Det älskar hon. Men den sista tiden har jag haft onda aningar. Hon har varit mer tyst och avståndstagande än vanligt. Jag ska inte hyckla mer om vad jag tror det är. Jag tror hon har en svår hudsjukdom eller möjligtvis hudcancer. Hennes hud har flagnat lite på olika kroppsdelar. Det gör mig inget, hon verkar ha ett extra lager hud ändå under ser det ut som. Det bevisar att hon verkligen är utvald av Gud eller någon högre makt. Hennes andra lager av hud är lika vit som den första snön som lägger sig över höstens bruna palett. Hon har på den senaste tiden inte velat att jag badar henne, jag tror hon känner sig oattraktiv, men jag säger att hon är lika vacker som den första dagen jag såg henne.

En morgon hade hon lagt sig på golvet, eller ramlat ur och inte vaknat jag är osäker på vilket, jag märkte att hennes vänstra arm inte riktigt såg ut som den brukade. Den verkade vara stukad eller bruten. Jag frågade hur hon mådde men hon bara låg där och sa inte ett ord. Jag sa att hon inte skulle oroa sig och att jag skulle göra hennes favoritfrukost. Jag böjde mig ned för att dra upp henne, då lossnade hela hennes arm. Jag blev skräckslagen, Florence rörde inte en min. Det kom inte en droppe blod, förmodligen var hennes kropp fortfarande i chock, men det var just hennes tystnad och den där skarpa blicken som gjorde mig mest rädd. Hon fick mig att känna mig skyldig till allt detta. Jag la en filt över henne, kysste hennes panna och lät henne vara ifred.

Nu har hon legat där i två veckor. Jag försöker bibehålla vardagens gilla gång eftersom jag vet att hon avskyr när man daltar med henne. Men jag oroar mig ändå. All mat jag ställer fram på brickan förblir orörd. Hon vill inte till sjukhuset. En natt när det var fullmåne såg jag att det blänkte under hennes ögon, hon grät ljudlöst och jag ville inget annat än att lägga mig bredvid henne därnere, men jag kunde inte förmå mig att röra mig ur sängen. Jag måste vinna hennes respekt, även om det betyder att jag måste skära av min egen arm och lägga mig därnere också.