Väntsalen 14:23

Jag räknade ut att det skulle ta minst två timmar till mitt nummer skulle ropas upp. Det fanns en park utanför där två pojkar jagade varandra med plastgevär vid en vattensprinkler. Jag blundade och hoppades på att byggnaden skulle träffas av en bomb, att en f.d postanställd skulle komma och ta ut all sin ångest på oss med ett hagelgevär, att glödhet lava plötsligt skulle dränka staden. Men det enda som hände var att en gammal man satte sig närmast mig. Det väste när han andades och han rörde nervöst på sina händer hela tiden. Jag blundade ännu hårdare och föreställde mig att jag befann mig i en swimmingpool, en kall drink, varma solstrålar, ljudet av fåglar och ett litet flygplan någonstans långt ovan som surrade.

Mannen bredvid stack hål på allt genom att försiktigt knuffa i mig. "Vi lär bli sittande här ett tag, lika bra presentera mig", sa han och sträckte fram handen. Den var som väntat hård och full av valkar. Själva signumet på ett liv fyllt av hårt arbete till skillnad från mina mjuka och arbetsskygga händer. "Jag ska berätta en historia som får tiden att gå. Jag hade en god vän en gång, han levde hela sitt liv med brustet hjärta, till det slutligen imploderade inom honom. Som att hjärtat bara gav upp, som att det fick nog av all sorg och ensamhet." Jag nickade lite som för att visa att jag lyssnade. "Du förstår, han blev handlöst förälskad i unga år, förälskad i en kvinna han aldrig skulle få. Han visste om det, och jag tror det var det som fick honom att göra det han gjorde. Han berättade för henne hur han kände men hon ville inte ha en sådan relation med honom. Det hela hade kunnat ta slut där om hon inte gett honom förhoppningar genom att säga att i ett annat liv, en annan tid, då hade möjligheten funnits. En gång om året, från det han var 16 år till han blev drygt 40, skrev han ett brev till henne på hennes födelsedag. Alltid med samma innebörd, alltid samma meningar. De sågs aldrig under all denna tid och hon svarade aldrig någonsin på breven. Till hans försvar kan jag säga att han gick aldrig över gränsen förrän den där gången de väl träffades. Han flyttade aldrig för att kunna nästla sig in i hennes liv. Han ringde aldrig, han hotade aldrig hennes pojkvänner eller mannen hon gifte sig med. Han bara skrev dom där breven en gång per år och hoppades att hon en dag skulle svara. Som du säkert listat ut så levde han ett ensam och isolerat liv. Han jobbade dessutom som lastbilschaufför, så det blev förmodligen en del grubblade under alla ensamma nätter i hytten.

En regnig natt, dagen innan årets brev skulle skickas, var han ute på en körning och frontalkrockade med en annan bilist. Det skedde någonstans ute i ödemarken där det var lite trafik, men på något sätt lyckades ingen av dem värja. Han klarade sig ganska lindrigt undan, ett par utslagna tänder men ett ganska djupt skärsår i pannan. Föraren i den andra bilen slungades ut genom vindrutan, träffade lastbilens front, för att sedan studsa tillbaka på motorhuven. Han tog sig ut så fort han kunde och gick fram till bilen. Det var en kvinna som knappt var vid liv, vindrutan hade skurit sönder hela ansiktet, så pass att delar av huden gick att dra loss lika lätt som man drar loss skinnet från en grillad kyckling. Ena armen hade nästan lossnat vid axelpartiet och bröstkorgen var intryckt. Han rörde henne inte eftersom han visste att man aldrig ska flytta någon vid bilolyckor. Han hämtade istället vatten från lastbilen och hällde lite över hennes ansikte och i hennes mun. Blodet rann av och hon gnydde lite. Då såg han vem hon var. Hon såg äldre ut såklart, men i hans ögon kunde han ändå se henne som när han var 16 år och såg henne för första gången."

Jag tittade upp mot nummerskylten och såg att det fortfarande var drygt hundra nummer kvar innan jag skulle ropas upp. Det regnade lite nu och människorna i parken utanför började packa ihop sina saker. Mannen verkade inte ta någon notis om omvärlden och fortsatte bara prata. "Han såg henne första gången sommaren 1965, en ny familj hade flyttat till området och en dag ringde det på dörren. Familjen utanför hade med sig hembakad paj och bjöd alla grannar. Mannen, som knappt kunde titulera sig man ännu vid sin ringa ålder och brist på livserfarenhet, kände dock att detta var kvinnan han var ämnad att leva med för resten av sitt liv. Han närmade sig henne med nyfikna frågor och gjorde allt för att imponera på henne. Han visade henne sina modellplan han byggt, han tog med henne på fisketurer, de åkte på långa bilturer under sommaren och allt verkade gå hans väg.

Så kom dagarna innan skoldansen. Han hade putsat på det yttre hela eftermiddagen inför åkturen till hennes hus där den stora frågan skulle ställas. Hennes far öppnade dörren, de småpratade en stund ute vid altanen sedan ropade fadern ned henne. Hon var strålande vacker i en gul klänning, de satte sig och pratade lite om ytliga saker till han tog hennes händer och sa att han hade något på hjärtat. Först hade hon sett orolig ut men slappande genast av när hon förstod vad han skulle fråga. Han var nervös och hade svårt hitta de rätta orden. Hon led förmodligen med honom och avbröt hans tal genom att direkt säga som det var. Hon var redan tillfrågad av någon annan. En obekväm tystnad uppstod, han hade sagt att det var okej, han förstod att många stod på kö. Sedan skrattade han till lite, men det var ett konstlat skratt. Hon hade kramat om honom och sagt att dom kunde ju ändå fortsätta umgås som vänner. Båda skulle ju studera på samma ort när hösten kom påpekade hon. Så det skulle finnas många möjligheter att kunna ses och umgås. Han hade ursäktat sig och sakta lunkat iväg till bilen.

De sågs inte mer efter den dagen. Han hade blivit mer och mer tillbakadragen, det pratades om att han blev tvångsflyttad till ett institut för mentalpatienter. Någon skola blev det inte den hösten och hans liv var de kommande åren fyllda av missbruk, ensamhet och vistelser på diverse institut." Mannen fick en hostattack och slog sig på bröstet. "Så vad hände när han insåg att det var hon som låg där på motorhuven?", frågade jag och insåg att det var min första och enda fråga jag ställt. "Han blev givetvis paralyserad av skräck, delvis p.g.a av chocken men också för att det var just hon. Han insåg att hon bara hade minuter kvar att leva. Han hade förmodligen tusen saker han ville säga henne, men hon tynade bort för varje sekund som gick. Han gick några varv runt bilen, svettades och funderade. Han tittade upp mot den mörka himlen och lät regnet strila mot ansiktet, som för att tvätta bort skammen eller stirra mot Gud som hade låtit detta ske. Sedan tog han fram brevet ur bakfickan som han tänkt posta dagen efter. Kvinnan låg utfläkt över hela motorhuven, förmodligen omedveten om att han stod där framför henne och läste brevet för henne om och om igen. Sedan la han sig över henne och gjorde det han drömt om och längtat efter i alla år. Hon måste ha tynat bort under tiden för hennes jämranden tystnade efter en stund och hennes kropp blev helt slapp."

Jag tittade mig diskret omkring för att avgöra om någon tjuvlyssnade. Alla verkade upptagna med sitt och jag frågade vad det egentligen stod i det där brevet. "Ja, det var inget speciellt, det var bara en önskan från mannen." Han verkade plötsligt lite förlägen. Jag sa inget och lät honom fortsätta när han kände för det. "En önskan han aldrig fick svar på men som ändå slog in. Han skrev att allt han ville var att få vara nära henne en enda gång, en enda natt, sedan skulle han gå vidare". Jag förstod nu vem mannen var och vände mig mot honom för första gången. Han hade ett synligt gammal ärr i pannan. Jag visste inte om jag skulle tycka synd om honom eller slå ihjäl honom. Han kunde ju lika gärna ha suttit och hittat på allt. "Ja, det var en fascinerande berättelse detta", sa jag och gjorde en ansats att gå. Men något i mig ville ändå veta om det var sant eller inte. Mannen fingrade på sin kölapp och ryckte på axlarna. "Ja, det är en mörk historia det där. Men det är historia nu". Jag gav honom min kölapp och lämnade lokalen. Solen hade kommit tillbaka nu och jag gick hem.