The work diaries #8

Det var fortfarande mörkt ute när jag gick mot fabriken. Jag gick med bestämda steg framåt genom regnet. En buss kom körande mot mig. Jag ställde mig på mitten av vägen. Kvinnan som körde bromsade häftigt ett par meter framför mig. Nyfikna trötta arbetare tittade upp från sina säten. Kvinnan gestikulerade åt mig. Jag stod blickstilla och stirrade ut henne tills jag loskade på framrutan. Sedan fortsatte jag gå. Vid parken, just innan fabriken, låg en alkis och vilade på en bänk. Jag tog hans spritflaska och slog den så hårt jag kunde över hans ansikte. Jag ångrade mig genast att jag inte hade väckt honom först.

Så fort jag kom in i fabriken kände jag mig lugnare, kanske för att den symboliserar den yttersta tristessen, eller kanske för att jag kände att Sophie var i närheten.
Den stora klockan i hallen visade att det var två timmar kvar tills arbetarna skulle komma. Det kändes betryggande, jag skulle ha tid att reda ut saker med Sophie. Denna morgon var hon sötare än någonsin. Hon hade sina civila kläder och uppsatt hår. Hennes sätt att sminka sig var precis lagom. Precis som jag vill ha det.

Hon gav mig en kram när jag kom in, jag besvarade den och ville nästan inte släppa. Jag tror hon kände det för hon lät mig hållas en stund. Jag blundade och höll tillbaka tårarna. Jag gråter aldrig inför någon men om det skulle vara någon så skulle det vara inför henne. ”Du har mått så dåligt, så länge”, sa Sophie och tog mig till soffan. Vi sa inget på en lång stund. Hon höll min hand medan jag kämpade för att säga något. Utanför hördes regnet som slog mot plåttaket. ”Har du någonsin känt dig så ensam att du börjat tro att alla utom du är låtsasmänniskor, att man är utvald att spela huvudrollen i en sorts teater. Men så träffar man på någon som faktiskt känns verklig.” Sophie gjorde en bekymrad min och ställde ned koppen på bordet. ”Jag tror jag förstår hur du menar, men om det är så, är du Gud i så fall eller har Han skapat dig för att gå omkring här ensam?” Jag hade inget svar på hennes fråga. Jag hade inte ens lust prata mer, det kändes som att bevittna slutet på en bra film man inte vill ska ta slut. ”Vi kan väl bara sitta här”, sa jag och la mig i hennes knä. ”Vad än du känner nu, och vad än som händer senare”, sa Sophie och strök mig över ansiktet, ”så har du i alla fall kommit någonstans den senaste tiden. Du har visat för dig själv att det finns en annan sida hos dig”. Jag förstod att hon hade rätt men det kändes ändå sorgligt. Jag visste att detta var sista gången vi talade, att hon skulle släppa mig nu.

Sophie fortsatte stryka mig över ansiktet tills jag slumrade till. Jag drömde behagliga drömmar, varma drömmar med massor av färger. Jag såg Mor och Far vinka från stranden när jag rodde över sjön. Jag såg den röda ridån av sammet öppna sig när jag var på bio första gången. Och jag såg mig själv ligga på ängen och studera molnfigurer. När jag vaknade till rörde sig händerna över ansiktet, jag visste att Sophie var borta, men jag fortsatte blunda en stund till. Regnet smattrade fortfarande mot taket men det hade börjat ljusna. Även fast jag visste att jag var ensam i rummet ville jag se mig om, men gjorde aldrig det. Jag gick i stället till kylen och hämtade en burk med grädde. Sedan spritsade jag konturen av min kropp på golvet, la mig där och spelade död. För det var precis vad jag var.