The work diaries #5

När jag vaknade låg jag i badkaret, vattnet hade runnit ut och min hud var alldeles mjuk. Synen av min nakna kropp fick mig att minnas drömmen och jag inspekterade instinktivt min kropp. Helst ville jag fylla på vattnet och ligga kvar hela dagen men armbandsuret på tvättkorgen visade 05.12, det fanns inte tid för det. En kopp kaffe, rena käder och Sinatra på stereon fick mig att må lite bättre. Det regnade ute och vid sista sträckan fram till jobbet stod några barn och trampade ihjäl maskar som försökte ta sig över asfalten. Jag joggade fram till dem och hjälpte till, men barnen sprang åt olika håll och skrek ”mördare” upprepade gånger.

För första gången på länge kände jag mig upprymd när jag stämplade in. Jag hade en känsla av att Sophie skulle sitta där denna morgon också. Men den här gången tänkte jag vara mer försiktig. ”God morgon”, sa Sophie och sken upp. Hon satt i soffan och kammade sitt våta hår med fingarna. ”God morgon”, sa jag. Precis som igår var det lyckligtvis bara jag och hon i rummet. ”Du kan inte ana vad jag blev kallad för nyss”, sa jag och kände mig sprickfärdig. Sophie tog en klunk kaffe och hummade åt mig som för att fortsätta. ”Det stod ett gäng ungar och...” Jag stannade upp och fick en dålig känsla i magen. Detta var inte något man berättade för en sådan som Sophie sa en röst inom mig. ”Vad kallade dom dig?”, sa Sophie och såg nyfiken ut. ”Dom kallade mig för gubbe”, sa jag och satte mig ned i soffan. ”Dom kallade mig för gubbe. Men det är okej.” Sophie fnissade lite åt detta och berättade en historia om när hon jobbat som lärarvikarie.

Jag hade svårt koncentrera mig under hennes monolog, jag kände mig nedstämd av någon anledning och avbröt henne mitt i en mening. ”Jag känner mig så ensam”. Hon verkade inte först veta hur hon skulle reagera. ”Hur då ensam, själsligt eller allmänt bara?” Jag kände efter och försökte förklara. ”Det är ingen som förstår hur jag menar. Hur jag tänker. Jag vill göra bra saker, för bra människor.” Jag lät henne ta in det en stund. ”Men det är väl en bra tanke, och jag tror inte heller det är någon som förstår mig alltid”. Det kändes som att hon lyssnade på riktigt, jag hade så mycket att säga, men miljön vi befann oss i stressade mig. En del av mig ville bjuda ut henne så jag kunde berätta allt, men det kändes för tidigt. ”Du tänker nog alldeles för mycket för dig själv”, sa Sophie. ”Men jag är en bra lyssnare faktiskt, så säger dom i alla fall. Jag finns här om du vill prata”. Det var det varmaste någon sagt till mig på... nej det finns nog inget att jämföra med. Sophie gav mig en det-ordnar-sig-ska-du-se-blick och gick ut från rummet. Jag kände mig lyckligt lottad att ha fått äran att lära känna en sån här kvinna. Hon var inte bara attraktiv på det rätta sättet, hon hade en behaglig och empatisk personlighet också. Precis som jag vill ha det. En kort stund senare kom arbetare in under tystnad och ställde fram sina lunchlådor. ”Vilken jävla skitmorgon”, sa den ena till den andre och tog en klunk ur sin fickplunta. ”Ny dag, samma skit”, sa en annan och spottade i slasken. Jag lutade mig bak i soffan och blundade.

Sophie syntes inte till denna dag heller efter samtalet i fikarummet. Richard och George fortsatte dock med sina förhör om min ”nya flickvän”. Richard gick till och med så långt att han ristade hennes namn inom ett hjärta på min termos. Julia tog försiktigt kontakt med mig på eftermiddagsrasten, men verkade inte få fram vad hon ville säga så jag gick iväg. På kvällen drack jag starksprit och tog ett långt bad, jag pratade högt för mig själv och låtsades att Sophie satt bredvid. Efter ett tag tröttnade jag på ljudet av min röst och sjönk ned under vattnet.