Positivhalaren 4:5

Jag minns dagen jag såg henne första gången, det hade varit en skitdag och jag tittade knappt upp när hon hällde upp kaffet. Men jag gjorde det i alla fall och det slog mig var att hon verkade vara så äkta. Inte den där trötta cyniska typen som jag blivit serverad av så många gånger. Jag började beställa in så mycket jag kunde, bara för att kunna vara nära henne. Till slut övertrasserade jag kontot och Anne frågade om jag försökte trissa upp hennes lön. Det var ett tråkigt skämt egentligen men jag blev alldeles varm av att hon tilltalade mig. Jag hängde kvar vid flipperspelen när dom stängde, samlade mod för att bjuda ut henne, men det slutade med att spelet gick sönder och chefen för fiket kastade ut mig. Efter en vecka gick jag tillbaka med en ros. Anne frågade om den var till henne, jag sa att den faktiskt var till mig eftersom jag fyllde år. Det var en lögn, men jag ville att hon verkligen skulle tycka synd om mig. Jag sa att min dejt hade ställt in men att hon gav mig en ros i alla fall. Anne sa inget och skruvade på sig. Just när hon var på väg tillbaka till kassan frågade jag. ”Om du går ut med mig i stället, så kan du få rosen. Hon jag skulle gå med förtjänar den inte.” Det sista skulle inte komma ut så där, det blev bara så. Anne sa att hon måste fundera och gick i väg. Det regnade ute, ibland plingade det till och ännu en blöt lastbilschaufför kom in. Jag tittade ut genom fönstret nära mitt bord. Det gröna neonljuset från bensinstationen där ute såg ut att röra på sig när regndropparna rann ner för fönstret. En korpulent man med flanellskjorta sparkade sporadiskt på jukeboxen. Anne kom tillbaka till bordet och frågade om jag ville ha påfyllning. Min mage var redan förstörd av min ensidiga diet på kaffe och vita bönor men jag tackade ja. Hon satte sig mitt emot mig och studerade sina händer en stund.

”Vi behöver inte...” hann jag börja säga men Anne avbröt mig. ”Det är inte det att jag inte vill men...tror jag...men min chef skulle bli vansinnig om han visste att jag dejtade en kund. Dessutom så säger folk saker om dig. Jag vet inte vad jag ska tro.” Jag blev rädd och undrade vad det kunde vara, mina tankar gick genast till Far. Hade han på något sätt lyckats smuggla in en kamera i min lägenhet? Kanske han har pratat om mig. Eller har mina grannar snackat om mig? Jag kände mig blottad och väldigt liten. Till slut tog jag mig mod att fråga rakt ut. Anne såg väldigt besvärad och och tittade inte upp. ”Jag vet ju inte vad som är sant men, min kompis kompis säger att du är en sån där som förföljer folk...hon gick på din skola. Att du...ja...inte är som andra.” Anne tittade äntligen upp och såg genuint bekymrad ut. Ungefär tusen tankar for genom mitt huvud, jag har förträngt det mesta från min skoltid. Det måste vara kuratorn som glappat. Jag låste in min kurator i en städskrubb när hon hade mage att ifrågasätta huruvida jag hade fuskat på ett terminsprov. Det fanns inga bevis, visst jag hade fuskat, men jag visste att dom inte kunde veta det säkert. Det hela urartade eftersom vaktmästaren var sjuk den helgen. I två dagar låg hon där. Hon hade dessutom astma men hittades till slut på måndagen medvetslös. Jag nekade till allt och efter att ha placerat några tomma spritflaskor i kuratorns skrivbordslåda tystades det hela ned som ett missöde. Och en personlig tragedi för kuratorn som sparkades kort därefter. Jag kände att jag måste ha suttit tyst en ganska lång stund och harklade mig.

”Vi kan säga så här, ta med dig en vän då...och så går vi ut alla tre. Men, helst en tjejkompis. Jag...skulle inte klara av att ha med en kille.” Anne la ned sitt försök att göra en papperssvan. ”Jag tror ändå inte detta...är en bra idé, jag måste gå nu.” Mannen med flanellskjorta fick äntligen igång jukeboxen och en gammal Elvis-låt satte igång. Anne hade fått en stor smutsfläck på baksidan av byxorna från stolen men jag sa inget. Jag tittade mot det gröna neonljuset där ute. Det kändes som att det signalerade något, fara eller sjukdom. Jag minns inte vilket men jag mådde plötsligt väldigt dåligt.

Efter ett par månader verkade Anne ha glömt hela den där kvällen och var precis som vanligt mot mig. Det första jag gör när jag ser henne är att kolla om någon stulit henne sen sist. Om hon har en ring på sig alltså. Jag glömmer alltid vilket finger man har förlovningsringen på, så ibland målar jag en ring runt det rätta fingret hemma. Men när jag väl sitter där på fiket blir jag osäker på om jag ritade på rätt finger. Hon blir alltid hämtad av en tjej när hon slutar, jag tror dom är rumskompisar eller något. Tanken slog mig att dom kanske är ett par men ingen av dem har ju snaggat hår och dom klär sig ganska feminint. Så det verkar lugnt. Jag tror inte att Anne är en lycklig människa. Det kände jag från första blicken. Och jag tror jag vet vad hon behöver. Hon behöver bli behandlad som den prinsessa hon är. När hon får veta vad jag har för planer vet jag att hon kommer vara tacksam, så tacksam att just jag råkade gå in på det där fiket och ta henne från smutsen hon befinner sig i. Vi ska bo på en ö vid Hawaii, det kanske inte blir det lyxigaste huset på en gång men jag tror hon kommer vara nöjd att bara få komma bort. Jag har sparat så pass mycket pengar att jag har till resan. Själva ön heter Lanai och är den perfekta slutdestinationen för oss båda. Jag vet att vi båda lider just nu, men det finns bara bra saker framför oss.

De senaste dagarna har jag känt mig ovanligt rastlös men uppåt, jag kan knappt vänta tills jag får se hennes ansiksuttryck när jag berättar vart hon ska få bo. Jag tror jag kan tänka mig att skicka vykort till Mor och Far när vi kommit dit, dom kommer bli stolta. Men det finns en hake i allt detta, det gör fruktansvärt ont att ens tänka på men jag har tvingat mig själv ta itu med det som säkerhetsåtgärd. Jag är rädd för att tiden rinner ut, en av dessa dagar då jag kommer till Anne kanske någon stulit henne. Och då rasar ju hela planen, men jag klandrar henne inte. Hon vet ju inte vad som väntar. Att det finns en ljusglimt faktiskt. Och jag hoppas hon följer med ändå, när hon förstår vidden av det hela. Vad hon kunde ha missat. På grund av detta potentiella problem har jag beslutat mig för att ta med mig ett dolt vapen när jag går till fiket. Jag tänker inte låta en ny pojkvän stå i vägen för detta, han förstår nog också när jag väl berättar om mina planer för Anne och mig. Men, om han inte förstår räcker det nog med att flasha vapnet. Jag tror säkert Anne också förstår hur seriös jag är, och om vapnet skrämmer henne så har jag ju min gamla historia som jag drar för Mor och Far. Att jag jobbar för regeringen. Hon kommer inte bara förstå, det kommer förmodligen göra henne ännu mer dragen till mig.

Det var svårare att somna på nätterna ju närmare dagen kom. Alla ljud omkring mig kändes dova, som om att jag hade öronproppar i hela tiden. Inte ens grannarna gjorde några ljud i från sig. Natten före jag skulle rädda Anne var jag så uppe i varv att jag till och med ville att grannarna skulle komma in, kanske bara säga något till mig. Vad som helst. Jag öppnade min dörr på glänt, satte igång en våldsfilm på hög volym. Sedan la jag mig mitt på golvet och började rita med en krita runt min kropp. Precis som i filmerna. Jag låg där ett tag, det var obekvämt ligga på hårda träplankor, men ingen kom och jag somnade till slut.

Min kropp värkte när jag vaknade. Någon hade stängt min dörr unden natten såg jag. Av någon anledning ville jag ringa Mor och Far direkt jag vaknade. Klockan var bara 05.30 men jag fick en stark känsla av att jag ville höra deras röster innan jag satte i gång med räddningen av Anne. Jag skyndade mig till automaten nere vid hörnet. Mor och Far har haft samma telefonnummer sedan dom skaffade det där huset för 40 år sedan. Far svarade med barsk stämma. Jag fick såklart inte ur mig ett ord, men han hörde min andhämtning. ”Är det du? Är du i fara? Tala till mig.” Jag hörde Mor gny i bakgrunden, hon krävde att få tala med sin son. Jag hörde Far ge henne en örfil. Sedan mammas snyftningar. Alltid dessa snyftningar. ”Säg mig bara, är du i fara min son?” För första gången sen det där mötet med psykologen övervägde jag starkt att faktiskt svara på tilltal. Jag andades ut en gång. ”Om du är i fara, andas ut två gånger.” Jag höll andan tills det inte gick längre. ”Åh herregud” sa Far till min gråtande Mor. ”Jag tror han är kidnappad, satans terrorister. Jag visste det”. Mor grät såklart ännu mer nu och jag hörde henne be honom starta bilen medan hon skulle leta rätt på vetebullar och saft. Jag blev oerhört irriterad på dem och önskade att jag kunde skrika. ”Vi är på väg, stanna där du är” sa Far och var på väg att lägga på. Jag började flåsa häftigt i luren. Jag flåsade som att jag sprungit ett maratonlopp. Nu var båda i luren och pratade i munnen på varandra. ”Det kanske är Hunden?” sa Mor ynkligt. Jag satte mig ned och höll luren framför ansiktet samtidigt som jag flåsade ännu mer. Efter en stund orkade jag inte mer och lutade mig bak mot glasrutan.

Jag fick en obeskrivlig lust att onanera där jag satt. Det fanns inga människor omkring mig och regnet öste ned utanför automaten. Jag satte igång med det samtidigt som jag avlägset hörde Mor och Fars röster ropa på mig genom luren. Svartvita bilder av kvinnor och män i Auschwitz flimrade förbi mig, psykologens onanirörelser bakom skrivbordet i min ögonvrå, våldsamma gräl på semestern mellan Mor och Far i hans modifierade likbil, Mors rinnande mascara när hon hittade vår första hund med en pinne inkörd mellan öronen. Ingen av mina gamla fantasier fungerade, till slut började det göra ont och min hörsel blev skarpare för ett ögonblick. Nu grät Far med min Mor också. Jag ställde mig upp och la tillbaka telefonen försiktigt på klykan. Jag ville inte släppa den först men jag var tvungen. Jag hade viktiga saker att ta itu med.