Slutstationen

Det kommer in en underlig man i affären. Han är gammal och har krökt rygg. Han stödjer sig på en guldlaminerad käpp och har en hög stråhatt. Varje morgon klockan 8.15 kliver han in och frågar exakt samma sak. Och vi svarar exakt samma sak. En morgon regnade det kraftigt och kollegan ville slå vad huruvida mannen skulle komma eller ej. Vi hann aldrig för när det plingade 8.15 visste vi såklart vem det var. ”Är detta slutstationen eller är detta en passage?” Han såg tärd ut och var klädd i delvis trasiga kläder. Ansiktet pryddes av stora variga blåsor. Alla andra morgnar hade jag svarat att jag inte förstod honom men idag svarade jag att detta var slutstationen. Mannen öppnade sin mun utan att säga något. Jag upprepade mitt svar och flinade i smyg till min kollega. Mannen gick då sakta ned på knä och tog tag i mina vrister. ”Pojke, om du bara visste. Om du bara visste hur länge jag väntat.” Jag kände mig lite illa till mods och krånglade mig ur hans grepp. ”Jag trodde länge att detta var en passage, en av dessa oändliga passager.” Jag påpekade att jag inte visste vad han talade om och att han nog borde gå. Vi har tidigare haft besök av hemlösa och drogmissbrukare som velat kvarta inne i affären men detta kändes annorlunda. Han varken luktade alkohol eller betedde sig som att han var påtänd. Tvärtom, han verkade trots allt lugn och fridfull. Min kollega stod bakom disken, nervös, och fumlade med slagträet. Jag nickade åt honom att allt var lugnt.

”Vad menar du med passage och slutstation?” frågade jag. Mannen tog sig upp på fötter och gjorde en ansats att krama om mig. Kollegan hoppade fram redo att försvara mig men mannen släppte mig snabbt. Han tittade länge på honom utan att säga något. Till slut gick kollegan tillbaka. ”Ni har ett utrymme under golvet. I rummet som är bakom dig.” Jag svarade att det stämde men att det inte använts på årtionden. Mannen passerade mig oväntat smidigt och vi följde efter honom.

I lagerutrymmet bland lådor och tyg pekade mannen ned mot golvet. ”Här är det, ta bort mattorna.” En del av mig tyckte det hela var olustigt men på samma gång lite spännande. Jag började fantisera om att gubben kanske hade gömt pengar där nere efter ett rån för tjugo år sedan. Luckan som var av massivt stål pryddes av ett hänglås av märket Whale. Det fanns tre glipor i mitten av luckan. Jag tänkte precis fråga hur han tänkt vi skulle få upp det men mannen böjde sig ned och lirkade med det. Han plockade fram en nyckel ur en enorm nyckelknippa och låste upp. Det fanns en trästege ned mot mörkret. Insidan av luckan hade tre nya hänglås. ”Detta är gåvor från mig, jag vill tacka er.” Mannen räckte fram sin guldlaminerade käpp till mig och stråhatten till kollegan. Hela situationen kändes så absurd att jag inte fick fram en enda fråga. Mannen klättrade sakta ned till mörkret, efter ett par steg syntes han inte längre, vi hörde bara hans skor mot trappan. Till slut hörde vi honom slå ned fötterna. Det ekade ihåligt och plaskade när han gick omkring. Jag kände att jag inte visste hur jag skulle hantera detta och föreslog att vi skulle ringa polisen. Kollegan pekade då på mängderna av stöldgods omkring oss och såg villrådig ut. Jag bad honom stanna vid luckan eftersom jag var utmattad och behövde vatten. Kollegan kom ut till köket en stund senare. Där stod vi och pratade tills vi var överens om att försöka få upp gubben ur utrymmet. När vi kom tillbaka var luckan stängd och det låg tre böjda nycklar vid gliporna. Gubben hade låst in sig själv och dessutom sabbat nycklarna.

Jag la mig ned på golvet och försökte se genom gliporna. Det var helt svart men jag kunde höra mannens andhämtning och ljudet av droppande vatten. ”Du, tänker du sitta där? Kan du vara snäll och berätta vad det är som händer?” Kollegan ville pissa genom gliporna men jag sparkade mot honom. ”Svara mig gubbe, varför vill du vara därnere?” Minuter gick. Vi bestämde oss för att vända på öppetskylten för att ta oss tid att reda ut detta. Timmar passerade. Mannen nynnade nu på en melodi av österländsk klang. ”Ni undrar varför jag är här, det skall jag berätta, jag är här helt enkelt för att detta är min slutstation. Som jag sa tidigare. Det är här jag ska dö. Det är bestämt.” Mannen fortsatte nynna vidare. Han svarade inte på frågor under hela dagen och vi gick hem vid middagstid. Nästa morgon var det tyst nere i utrymmet förutom ljudet av vattendropparna. Kollegan släppte ned kakor till honom och fortsatte försöka få honom att prata. Mannen svarade inte heller denna dag. Innan vi gick hem skrapade vi ihop rester av vår lunch och släppte ned dom. Nästa dag och dagarna efter denna fortlöpte ungefär på samma sätt. Ibland hördes det nynnande, ibland hörde vi honom klampa runt i vattnet. Vissa eftermiddagar satt jag ensam vid luckan och bara pratade, jag ventilerade om saker jag aldrig ens sagt till flickvänner. Det kändes bra, han var som en stum kompis där nere som lyssnade, inbillade jag mig. Det blev en vana att säga hej då till honom vid stängningsdags, ungefär som man säger hej då till sitt husdjur. Vi såg också till att göra extra stora lunchlådor för att kunna dela med oss lite under dagarna.

Ganska precis två veckor efter det att mannen kom in i vår affär sista gången hörde jag honom gråta där nere. Min kollega var bortrest en vecka och jag läste högt ur en bok vid luckan. Jag satte undan boken och la mig på luckan för att prata genom springan. Jag frågade om han var hungrig men fick inget svar. Han snyftade bara och verkade slå med händerna mot det grunda vattnet. Det kändes lönlöst att försöka kommunicera mer och jag slumrade till på golvet. När jag vaknade tittade jag rakt in i ögonen på mannen som hade klättrat upp för stegen. Jag såg bara hans ögonvitor. Han såg desperat ut. ”Det kanske finns en passage till, det kanske inte är här, det måste finnas fler passager.” Jag sa att det verkade rimligt och att vi kanske skulle försöka få upp luckan. Han svarade att tiden var inne snart, att det var ett hemskt misstag bara. Sedan bad han mig lämna honom i fred och att allt skulle vara över efter soluppgången. Jag gick ut till affären och inväntade kunder resten av dagen. När det var dags gå pressade jag ned lite lasagne genom springorna. Det mesta hamnade nog på trappan men jag hoppades att han skulle hitta allt. Jag sa adjö för dagen och han svarade faktiskt denna gång. Han sa att han snart skulle vara hemma.

Den kvällen söp jag till ordentligt och släntrade in vid lunchtid dagen efter. I mitt berusade tillstånd kvällen innan höll jag låda och berättade om vårt husdjur på jobbet. Alla skrattade så dom grät när jag beskrev hur vi matade en man som låst in sig i utrymmet. Jag skrattade inte med dem, men en av tjejerna verkade uppskatta det hon uppfattade som bisarr humor och flirtade med mig resten av kvällen. Trots min bakfylla kände jag mig uppsluppen och förväntansfull. Detta var ju dagen då mannen äntligen skulle komma upp. På luckan låg det tre nycklar. Han hade låst upp och jag öppnade luckan försiktigt. Jag ropade några gånger ner i mörkret utan att egentligen förvänta mig ett svar. Bara det gamla vanliga droppandet. Trappan hade fler steg än vad jag trodde. Jag fick det till minst trettio steg. Till slut nådde jag botten, det var inte så djupt vatten som jag trodde, men en hel del gyttja. Det kändes kyligt och jag fick känslan av att vara i ett skydssrum.

Det var svårt att få en uppfattning om hur stort det var så jag kastade lera åt alla håll. Jag bedömde utrymmet vara ungefär som sovrummet i min etta. Med händerna utsträckta stötte jag i väggarna då och då men utan att hitta honom. Jag satte mig på huk en stund och höll andan för att lyssna. Inget ljud från honom alls och jag var tvungen att kräla på alla fyra för att försöka hitta honom. Vid ett av hörnen tog min hand mot hans lårben. Jag talade till honom men fick inget svar. Det fanns en tändare i hans innerficka bland ett antal nycklar. Jag visste att han skulle vara död när jag fick se honom men jag ville se honom en sista gång. Han satt lutad mot hörnet och såg ut att sova precis som någon som slumrat till på en tågstation. Han hade tappat en hel del kilon och hade en gråaktig hudton. Runt honom fanns möglad mat. Jag tog med mig tändaren och krälade till trappan.

Jag låste igen luckan från utsidan med en av nycklarna han lagt fram genom gliporna. Kollegan kom tillbaka till jobbet dagen därpå och verkade nästan ha glömt vår vän när jag berättade om episoden. Eller så var han också ledsen men ville inte riktigt visa det. Vintern kom och kunderna tittade förbi allt mer sällan. Jag fortsatte faktiskt luncha vid luckan och läsa ur böcker jag trodde han hade tyckt om. När jag långt senare sörjde min styvmamma som förolyckats berättade jag om det för mannen. Inte för att han sa något men det kändes någonstans som att han kanske hade velat ha sällskap där nere. Jag lekte med tanken på att med hjälp av min kollega kanske ta ned henne dit. Men det blev komplicerat och jag slutade tänka på det.

Åren gick långsamt framåt och kollegan hade för länge sedan sagt upp bekantskapen med mig. Det var bara till slut jag kvar som anställd. Men jag var ju inte ensam. En morgon fick jag ett nytt brev om att en konkurs var närastående. Jag visste vad som skulle göras och det kändes som det enda rätta. Jag vände på öppetskylten och sedan skrev jag ett kort brev till mina få anhöriga. Dom skulle nog bara bli lyckliga när dom läste att jag lämnat landet och bosatt mig på en medelhavsö. Sedan gick jag till luckan och öppnade den med nyckeln som jag i alla år haft i min innerficka. Hur allt slutade förstår nog du som läser detta. Annars hade du inte varit här nere hos oss.