Längst ned på botten

Vi träffades på en fredag. Hon dog på en lördag. Vi var några stycken som flydde den högljudda musiken. Mitt under min stora motivering varför Revolver är bättre än Abbey Road knackade det på dörren och hon slöt sig till vårat sällskap. Jag tappade bort mig och vågade knappt hålla kvar blicken när vi såg på varandra. Det kändes som att jag tappade luften för ett ögonblick, hennes skönhet gjorde mig fysiskt illamående. Min vän bredvid såg nog det på mig och räddade allt genom att snabbt presentera sig för henne. Hon hade ett namn som jag bara trodde fanns i såna där sagoböcker. När vi skakade hand fick jag bekämpa lusten att lukta på handen efteråt.

Efter ett antal självförtroendedrinkar och timmar senare inledde jag ett samtal med henne. Jag vet inte hur jag vågade eller vad vi pratade om, jag försökte bara nicka på de rätta ställena och inte stirra. Kvällen slutade med att vi låg på hennes golv och pratade till solen trängde sig genom persiennerna. Jag tänkte inte ens på sex, det kändes som att jag skulle kunna spendera resten av mitt liv på det där golvet och bara prata.

Veckorna passerade under en sån där ovanligt varm sommar. Under en promenad bland höstlöv som dinglade ned omkring oss berättade jag för henne hur mycket hon betydde för mig, och att jag för första gången inte kände mig osäker för framtiden. Först var hon tyst en lång stund och sedan började hon gråta. Hon sa att hon tyckte om mig på ett sätt jag aldrig kommer förstå men att hon inte visste vad hon ville göra med sitt liv. Jag sa att jag inte visste heller men att jag var lycklig över att inte veta det tillsammans med just henne. Vi fortsatte gå under obekväm tystnad. Vid parken passerade vi två småbarn som turades om begrava varandra i lövhögar. Jag minns att önskade att jag var sju år igen och bara behövde bekymra mig över vilken tid middagen var.

Vi pratade aldrig mer om det där igen, dels av rädsla för att förstöra det vi hade, dels för att jag helt enkelt inte vågade öppna mig så där igen. På min födelsedag, den första fredagen vi var lediga samtidigt på länge, överraskade hon mig med att berätta att hon bokat en weekend till London. Vi skulle åka båt och äta god mat under resan. På grund av min hydrofobi blev jag lite yr under början av resan men höll masken. Vi spenderade första delen av kvällen ensamma i hytten. Jag kände mig overkligt lycklig men insåg snart att hon inte verkade må bra alls. Vi gick ut på däck för att mingla lite. Framme vid relingen sa hon att hon hade något på hjärtat, men att hon kanske inte skulle klara av att säga det. Det kanske skulle bli i brevform. Jag frågade om det handlade om vår framtid, hon tittade ned på vattnet och bad mig ha tålamod och att lita på henne.

Själva middagen kändes hur bra som helst och vi gick tillbaka till hytten. Där drack vi lite vin och lyssnade på skön musik. Vinet plus det latenta illamåendet måste ha gjort mig sömnig för jag somnade och vaknade mitt i natten. Det var fortfarande tänt i hytten, min ena arm sov fortfarande, kanske för att jag haft den under henne tänkte jag. Men jag insåg att jag var ensam i sängen. Det låg ett kuvert lutat mot vinflaskan och jag blev genast direkt illamående. Hennes mobil låg på bordet och hennes väskor låg fortfarande kvar. Innan jag öppnade brevet hann jag tänka på hur jag skulle lyckas övertyga henne om att vi var rätt för varann, om det handlade om att hon ville lämna mig. Jag hade delvis rätt. Brevet kändes uttänkt och ganska enkelt formulerat. När jag kom till de sista raderna kändes det som att all luft försvann. Jag rusade ut från hytten och vidare till relingen där vi var tidigare. När jag skrikit sönder min hals tittade jag ned. Där var våra initialer inkarvade mellan ett hjärta. Och där stod jag med båda händerna krampaktigt runt relingen tills polisen slet mig därifrån när dom anlände.

”...jag vill att du glömmer mig och går vidare. Spill ingen tid på att sörja mig. Jag är inte bra för dig, inte bra för någon alls egentligen. Jag tittar på dig nu medan jag skriver detta brev. Du sover och är snart befriad. Tro mig, du är värd något bättre. Anledningen till att jag väljer att lämna dig så här är att jag ville vara nära dig innan jag lämnar allt. Jag visste att det skulle sluta så här innan jag klev in i det där rummet. Jag skulle aldrig åkt på den där festen. Förresten, du hade rätt, Revolver ÄR bättre än Abbey Road. Och jag förstod aldrig den där raden ”And in the end, the love you take is equal to the love you make.”