Men jag menade det

Genom taxins fönster såg jag henne. Hon gick hukande som om hon ville ducka undan alla regndroppar. Jag klev ur och gick i kapp henne. Först verkade hon inte känna igen mig. Jag var glad men samtidigt ledsen över att se henne. Hon såg tärd ut och äldre. Vi omfamnade varann lite stelt. Det kändes som att jag ville ta med henne in på ett fik eller var som helst varmt men jag kände på mig att hon var på väg någonstans. Från något antagligen. Vi frågade alla dom vanliga frågorna och det var så mycket jag ville säga men allt lät som billiga repliker från en film. Jag minns det en bra människa sa till mig "att fråga sig själv vad det är som gör att man orkar kliva upp varje dag, det måste finnas något annars skulle man gett upp". Hon förstod vad jag menade men jag visste att det inte hade någon betydelse.