Min tunga vs Robert Wells

Jag har hamnat i en del konflikter den senaste tiden. Kvinnan i båset bredvid mig, jag kallar henne MARULKEN, påstår att ”Robert Wells är den bästa artisten Gud skapat”. Hon har t o m skaffat en exakt likdan frisyr som Robert har. Det näst jobbigaste är att Robert vaknade upp en dag och ville spela in ett par låtar av AC/DC. Och det allra jobbigaste är att MARULKEN spelar dem för mig på jobbet hela tiden. Jag frågar om hon hört orginalet. Hon frågar hon mig om jag vet att ”Robert tillsammans med Anders Berglund skapade genren Boogie-Woogie?” Jag frågar henne om hon vet att Robert är ett anagram för abort. Då tittar hon på mig en lång stund och säger ”Robert kunde spela Beethovens andra symfoni när han var tolv år gammal”. Jag brukar gå ut i fikarummet och hälla en kanna hett kaffe på min överkropp för att bekämpa lusten att kasta ut henne genom fönstret. Kollegorna blir lite oroliga av de dämpade skriken från fikarummet men verkar blasé nu för tiden. Förra veckan kom hon in till mitt bås och satte sig på skrivbordet. ”Visste du att Robert spelade ALLA pianodelar på alla Beatleslåtar?” Jag påpekar att Robert var ganska liten då. ”Även den mycket komplicerade delen i In my life. Men alla med koll hör ju på en gång att det är Robban som spelar”. Då stängde jag av datorn, lossade på slipsen, gick till fönstret och hoppade ut. Lyckligtvis landade jag på en markis fyra våningar ned och lyckades ta mig hem utan ambulans.

Jag tänker inte gå in på konflikterna i hemmet, när jag skällde ut mannen på bion osv. Men resultatet av detta är att min tunga försöker desertera från min kropp. Det hände första gången på en fest då jag skulle dricka bål. När jag böjde mig ned försökte den hoppa ned i skålen. Jag somnade till TV3-dokumentären ”Kvinnaböske - Skånes svar på AIDS?” och när jag vaknade hade tungan försökt smyga sig ut igen. Ibland blir det pinsamt då jag konverserar med en vacker kvinna och tungan plötsligt gör en tjurrusning, mitt under samtalet blir den galen och fladdrar som en flagga i vinden. Jag blöter ned alla i min omgivning och de som står närmast får illröda märken av tungans våldsamma piskrapp.

Sist jag handlade och skulle stänga dörren till mjölkprodukterna blev jag direkt orolig. Då försökte den kasta sig ut så den skulle klämmas i dörren. Detta gjorde mig lite nedslagen. Varför vill min tunga dö? Jag började tvivla på mig själv och på min musiksmak. Är det så enkelt att tungan liksom MARULKEN älskar Robert Wells och vill lämna mig? Tycker tungan att jag försätter oss i onödiga konflikter? Detta är frågor jag funderar på varje gång jag knyter fast den med snöre och klädnypor före sömnen.

Epilog: Den 16/9 beslöt jag mig för att operera bort den. Det fanns en läkare i Krakow som tydligen skulle vara duktig på att ersätta kroppsdelar med delar av gris och hund. Plus att han har patent på en medicin som gör kroppen resistent och inte stöter ut de nya kroppsdelarna. En vecka innan, när jag gav en gravid tjej oralsex, gjorde den en tjurrusning igen. Den bara stack iväg. Det som verkligen fick mig att bestämma mig var att jag kände att barnet i magen greppade tag i tungen för att liksom hjälpa till. Det kändes som att alla var emot mig. Jag kände mig så förväntansfull när jag rullades in till operationssalen, äntligen skulle mina plågor vara över. Men icke, läkaren som visste jag var svensk ville bara prata om ”Swedish great pianoplayer Robbie Wells...great boogie-woggie!”. Det sista jag minns innan bedövningen (hembränd sprit från Krakow) var att han slog på ett blandband med Robert Wells. När jag kom tillbaka till jobbet var allt bra igen. Ingen pratade med mig iofs, och jag hade alltid en lapp på ryggen med en taskig kommentar när jag kom hem märkte jag. Jag fick t o m byta ned mig till frimärksslickare. Men livet kändes ganska lattjo ändå och den där tjejen med älgtungan och AC/DC t-shirt har flirtat med mig hela veckan.