Umgänge genom inkastet

Jag ser dem redan ute på vägen i Fars modifierade likbil. Jag har ju en säkerhetsanordning för detta så samtidigt som jag hör deras tunga steg på grusgången ser jag till att fickbandspelaren är framspolad. Tre försynta knack på dörren. Jag står i vanlig ordning på alla fyra och börjar skälla som en hund bakom min kupade hand.

”Tror du han gått ut men lämnat Hunden hemma?” Min Mor, ängslig och villrådig som vanligt. ”Nu öppnar du dörren. Vi har inte åkt 30 mil för att leka lekar”. Far plockar fram den auktoritära rösten. Tar fram fickbandspelaren och trycker den mot brevinkastet. Låter Mor och Far lyssna på en tysk kvinna bli våldtagen av en man med valrossmustasch. De blir tysta för en stund. ”Snälla, kan du inte öppna älskling?” Jag hör att Mor är nära till tårarna. Förstår att jag är tvungen spola fram till delen på bandet där en man blir misshandlad med en hammare. Mor gråter häftigt, Far knackar på dörren igen. Ve och fasa, så här länge har de aldrig stannat. ”Vi vill dig bara väl ju...” Jag känner en klump i halsen. Konstigt, precis som när man passerar bilolyckor, men man ville inte gråta inför alla. Jag började ana att det är en sån där empatiklump.

”Jag är här. Jag mår bra” får jag fram. Nu gråter Mor ännu häftigare och Far har den mjuka rösten. ”Kan du inte släppa in oss, mor har gjort vetebullar”. För ett ögonblick funderar jag på att lossa kedjan och faktiskt möta dem men jag blir bara stel. ”Kan inte nu, håller på med ett topphemligt projekt. Åt staten. Ni måste gå. För er egen skull”. Nu ser jag Mor trycka in en vetebulle genom inkastet, det går trögt, inkastet är för smalt och vetebullen går sönder. ”Kan du inte smaka i alla fall?” Jag tittar på några bitar som landat på golvet. ”Jättegoda” piper jag fram. ”Men ni måste verkligen gå nu. Ni är i fara”. Mor, stoppar in ett sugrör. ”Här älskling, smaka. Jag har gjort svartvinbärssaft. Precis som när du var liten”. Motvilligt, kanske med fara för livet, suger jag på sugröret och samtidigt som svartvinbärssaften når min mun spelas ett bildspel upp i mitt huvud. Jag ser sommarlovsdagar i stugan, Fars svettiga rygg när han målar om gillestugan. Mors solhatt liggandes på det vita plastbordet. Hunden som kastar sig efter en frisbee. ”Jag mår...bra” upprepar jag igen. ”Vi får göra detta en annan gång”.

Mor och Far gråter båda två nu och sticker in sina fingrar genom inkastet. Jag nuddar vid dem och sedan slickar jag på dem. ”Hunden hälsar också”. Det sista kommer helt spontant eftersom jag vet hur mycket dom tycker om Hunden. När jag hör Fars modifierade likbil brumma igång samlar jag ihop smulorna av vetebullen till Hunden. Han ligger i min frys i en svart påse sedan förra påsken. Men det vet ju inte Mor och Far.