Broflygaren

På tåget hem satt jag med skidglasögonen på hela vägen. Hela världen var gul som i en gammal film. Kvinnan framför mig läste en bok på franska. Jag ställde en massa frågor på franska fastän jag inte kan mer än 2-3 ord. Jag ritade Eiffeltornet, en baguette och en atombomb på hennes servett. Hon slog igen boken, slöt sina ögon och somnade. Ett tag senare passerade jag en kupé där en tjej satt ensam och tittade ut genom fönstret. Jag satte mig mitt emot henne och tittade en stund på henne. Hon sa att hon älskade att åka tåg men att det kändes som livet passerade förbi ännu fortare varje gång. Hon såg ledsen ut. Jag funderade en stund om det var någon sorts metafor men beslöt mig för inte fråga.

Mina skidglasögon började imma igen och jag såg inget alls. Då lutade hon sig fram och gjorde två titthål åt mig i form av hjärtan. Jag tog fram min pepparkaksburk och sträckte fram den. Hon tog en och jag visade med en handrörelse att hon skulle knacka på den så hon kunde önska något. Senare gjorde det mig förbryllad, det verkar som att jag trodde att mina skidglasögon eliminerat min förmåga att tala. Pepparkakan delades i tre delar. Hon såg genast gladare ut och reste sig för att gå. Jag sträckte fram burken igen men hon skakade på huvudet och gick ut. Jag ville prata med henne och gick efter henne. Jag såg henne vid restaurangvagnen framför en dörr. Hon vinkade när hon såg mig och sedan hoppade hon ut. Tåget passerade just en bro och genom fönstret såg jag henne falla ned mot havet. Det såg ut som att hon flög nästan. Hennes armar och ben var helt utsträckta. Jag hann aldrig se när hon landade.

Tillbaka i kupén hyperventilerade jag för att få tillbaka dimman.
Jag ville inte se något mer överhuvudtaget.