Som en trasdocka

Det var mitt andra sommarlov och jag såg en död människa för första gången. Det var en sen kväll efter midsommar då alla har bråttom hem. En lång bilkö hade skapats framför oss. Mannen som körde bilen suckade och slog på radion. "Vilket jävla pärlband vi har framför oss." Jag förstod inte vad han menade med det men sa inget. Efter ett tag blev jag otålig och undrade när vi fick åka igen. Mannen svarade inte och verkade uppstressad. Jag tänkte på Tecknade Pärlor som hade börjat för tio minuter sedan. Jag ville att bilen skulle få vingar och svepa över bilkön. Efter ytterligare en stund började det lossna. Mannen krypkörde fram en bit och sedan blev vi stannade av en polisman som viftade.

När jag kikade fram mellan framsätena såg jag en kraschad bil framför oss. Mannen som körde tog sig för ansiktet och andades ut. Han bad mig sätta mig bakåt och titta ned på golvet. Men jag kunde inte låta bli. Jag kikade igen och såg att en pojke i min ålder låg på framhuven med underkroppen kvar inne i bilen. Det såg ut som att han hamnat under en gräsklippare efter det att han åkt genom vindrutan. Men han levde. Det såg jag eftersom hans ansikte var vänt precis mitt mot oss i ögonhöjd med mig. Jag kunde inte titta bort, vi tittade varandra rakt i ögonen. Han flämtade lite och försökte vända på huvudet för att se bakåt. Jag satt med händerna för öronen, rädd att han skulle skrika ett sista skrik och sedan dö. Men pojken låg mest stilla. När han märkte att jag och mannen tittade på honom försökte han skyla sitt ansikte och smetade ut blodet ännu mer.

Jag la mig på golvet i bilen och bad mannen köra hem. Han sa fortfarande inget. Jag tuppade av en stund men vaknade när bilen började röra sig. När jag satte mig upp krypkörde vi sakta förbi pojken, han låg nu helt stilla och brandkåren klippte loss delar av bilen. Pojken hade sitt ansikte vänt mot oss när vi passerade, det kändes som att det gick i slow motion när vi åkte förbi, jag satte mina händer mot rutan som för att sträcka mig mot honom. I bakrutan, medan mannen fick upp fart, såg jag att ambulansmännen tappade pojken när dom tog ned honom från framhuven. Han var helt orörlig, som en mjuk trasdocka man tappar i golvet. Det såg ut som när kompisen ska flytta på en när man leker krig och har just dött. Livlös.

Mannen lät mig sova i huset den natten och gav mig en sovspruta innan jag somnade. Varje gång vi skulle åka bil efter den där sommarkvällen vägrade jag följa med om jag inte fick sminka mig blodig. Mannen gav oftast vika för mitt tjat. Och varje gång han kom tillbaka från affären fick han lyfta ned mig från framhuven där jag lagt mig i den rätta positionen. Jag försökte vara så slapp i kroppen som möjligt när han la in mig i bilen. Folk omkring oss stirrade men sa inte ett ord.

När den första barnpsykologen frågade varför jag trodde jag betedde mig så här högg jag henne det hårdaste jag kunde med en kulspetspenna i benet.