Somna i en frysbox

Det fanns en rar liten invandrargubbe jag brukade samtala med. Hans affär fanns på gatan till mitt arbete och det brukade alltid vara en trevlig start på dagen att småprata med honom. Förutom det så gjorde han faktiskt jättegoda mackor som jag brukade köpa som lunch. Våra pratstunder brukade variera, under kriget i Irak lyssnade jag på hans berättelser om sitt hemland, andra gånger pratade vi om hur helgen varit och så. Ibland pratade han om sin mage som blev så risig när frun gjorde stark mat. Då tvingades han ofta fisa ute i fikarummet för att inte skrämma bort kunder. Han var en liten spjuver som ofta ville skämta, ville gärna använda svenska ordspråk också. Ibland blev det fel som när jag tvekade inför att köpa en dyr tidning. ”Ja kompisen...do ska inte sälja björnen förräns do har bäckenbenet”. Sedan skrattade han jättehögt och klappade mig på kinden. Jag tyckte om honom väldigt mycket.

En dag kände jag för att spela honom ett spratt. Jag smet in en kväll vid stängningsdags när det var fullt med folk där. I hörnet av affären bakom chipsen stod en frysbox med glass. Jag tömde den försiktigt och la mig i den. Det var lite obekvämt och en aning kallt trots min täckjacka av buffalohud. Jag kunde inte ligga raklång men det gick ganska bra ändå. Jag kunde se genom glasrutan ovan mig när folk passerade. Busig som jag var så sparade jag en sandwich-glass i fall min kompis inte skulle hitta mig ganska snart.

Jag minns inte så mycket mer efter det eftersom jag somnade. Det kändes som att jag sovit en evighet när jag vaknade till. Min kropp kändes stel och jag märkte att min hud hade en ljusblå ton. Jag hade dessutom ett enormt skägg som hängde ned till mitten av bröstkorgen. Mitt hår var långt och smutsigt. När jag såg mig omkring såg jag att det inte bara var glas ovan mig, hela frysboxen var nu bara av glas. Locket var omöjligt att öppna och det fanns en sorts apparatur där hänglåset fanns tidigare. På utsidan av glaset fanns en dekal. Efter en stunds ögongnuggande kunde jag utläsa ”Homo Sapiens - GB Sandwich”. När jag torkade bort viss imma från glaset såg jag att jag befann mig på ett sorts museum. På väggarna en bit bort fanns tavlor med lysande dioder, taket var av glas och hade en jättelik parabol. Himlen ovan taket verkade ha en rödaktig ton.

Jag kände mig enormt hungrig plötsligt, en sandwich kvar men den var stenhård. Efter ett tag blev jag uttråkad och spelade luffarschack med mig själv genom att rita i imman. Jag vann. En stund senare vaknade jag av att det stod någon över mig. Personen pekade ned mot mig och verkade vinka mot någon annan i bakgrunden. Det var svårt utskilja deras utseende genom imman, dom såg ut som dvärgar fast med avlånga huvuden. Plötsligt stod det flera såna runt frysboxen och lyste på mig med något som såg ut som laserpennor. En av dem tryckte på apparaturen och locket öppnades sakta. Luften som strömmade in kändes varm men väldigt tjock, jag drog efter andan för att hosta men hann inte eftersom personen sprejade något på mig som fick mig att somna in på ett par sekunder.

Det jag såg när jag nästa gång öppnade ögonen var en enorm folkmassa. Jag verkade ha blivit placerad längst upp på en trappa. Jag kunde se pelare snett bakom mig som höll upp en stort bygge som påminde om ett palats. Rakt framför mig runt den enorma folkmassan var det bara sand. Himlen lyste fortfarande i en obehaglig röd ton. Alla personer i folkmassan hade samma klädsel, en sorts brun kåpa och dräkt. Längst ned vid trappan började någon gå mot mig och frysboxen. Jag vinkade och bankade på glaset men personen gick i samma takt hela tiden. När personen var framme ritade jag en glad gubbe på glasrutan för att visa att jag var fredlig. Han vände sig med ryggen mot mig och började mässa mot folkmassan nedan. Detta pågick i stort sett hela jävla dagen och jag ville bara att min invandrargubbe skulle dyka upp och säga nåt roligt ordspråk. Vad som helst hade gått bra, bara han kom och tog mig härifrån. Jag blev uttråkad och ritade snoppar på imman för att se om jag åtminstonde kunde provocera fram en reaktion. När detta inte funkade tänkte jag en lång stund på hur det skulle vara att ha maskar som fingrar för att förtränga situationen jag befann mig i.

Personen framför mig, som jag antog var ledaren, avbröt mig i mina tankar genom att lyfta loss luckan. Den hade varit löstagbar under hela tiden jag befann mig på trappan verkade det som. Folkmassan utbrast i sång. Men det var bara en enda ton som ljöd med varierande styrka. Ledaren knäppte med fingrarna och folkmassan tystnade. Sedan vände han sig och sprejade mig åter igen med något. Denna gång somnade jag inte, jag kände mig bara dåsig och det kändes som att jag flöt i en vattenbassäng. Ledaren böjde sig ned och tog tag i mina fötter. Sedan drog han mig en bit upp så mina ben hängde utanför kanten av frysboxen. Detta gjorde att allt mitt blod steg till huvet och jag blev illamående. Det började kittlas kring mina fötter, inte så att jag skrattade, mera som när ens fötter somnat. Kort efter det avtog känslan och två personer gick fram till ledaren. Dom slet och drog i mina fötter och verkade linda in dem med något. Plötsligt tryckte dom ned mina ben igen. Det jag såg då var att mina fötter saknades. Det fanns bara två stumpar kvar. Dom hade lindat in dem med något som luktade som såna där starka halstabletter. Jag blev lite arg, hur skall jag kunna gå nånstans nu? Speciellt i en öken? Det är ju som att gå på styltor.

Ju mer jag tänkte på det samlade jag kraft för att häva mig upp en bit. Då såg jag att ledaren stod arms raised in a V med mina fötter i varsin hand. Folkmassan började då mässa ”Homo Sapiens - GB Sandwich” om och om igen. Dom skrek det entonigt och med en konstig klang. Jaha tänkte jag, nu är man förväxlad med en jävla glass bara för att jag råkade somna i en frysbox. Hur hade det sett ut som jag somnat med några Pop-Up glassar? Hade dom skurit av andra delar då? Jag ödslade ingen tid på detta mer och försökte ta mig ur men jag var alldeles för svag för att orka. Ledaren pekade mot två individer i folkmassan som såg ut att vara kvinnor. Dom rusade upp för trappan och tog emot mina fötter. Mässandet började om igen. Kvinnorna sjönk ned på knä och började gnaga på mina fötter. Kul för er tänkte jag, här har jag legat i gud vet hur många hundra år och det ni vill göra är att äta upp mina kallsvettiga fötter. Dom slukade i sig fötterna väldigt fort och folkmassan skrek ännu högre. Jag blev så sur över deras barnsliga förtjusning och la mig tillrätta i frysboxen igen.

Jag tittade mig inte omkring förräns jag märkte att jag blev buren någonstans. Dom tog mig till ett rum i palatset som även det såg ut som ett musem. Men detta var fyllt av saker som jag sett förut, löpsedlar om att BB-Linda hade en könis redan som foster, en klocka med Homer Simpson som motiv, den gamla GB-gubben, men någon hade ritat en Hitler-mustach på den. Ett playstation, en vaxdocka som föreställde Lasse Berghagen, och slutligen en bärbar dator. Ledaren pekade mot alla dessa och jag valde den bärbara datorn. Sedan välte dom frysboxen och gick därifrån. Jag snodde Homer-klockan och krälade efter dem för att hitta ut. Ute vid trappan hade folkmassan skingrats och det var bara sand och åter sand framför mig.

Det var bara bita ihop och börja kräla. Efter någon kilometer slängde jag klockan. Ganska trögt av mig att ta den eftersom den bärbara datorn har ju klocka. Jag tröttnade ganska fort på att kräla omkring utan någon egentlig riktning. Försökte bara gå mot den där röda solen. Efter några dagar av krälande och en diet av diverse djur jag hittat satte jag mig för att testa om det gick att få igång internet. Det gick alldeles utmärkt. Att börja mejla folk kändes meningslöst eftersom deras hotmail-konton antagligen raderats för några år sedan. Jag satte mig i alla fall och skrev ned allt detta. Nu har jag spanat in ett stort äckligt djur en bit ifrån mig som kan passa som substitut för min ena fot. Som en sorts sko i alla fall. Gäller bara få den att fästa. Vi hörs.