Positivhalaren 3:5

Mitt standardcafé är nästintill tomt på gäster. Favoritservitrisen Anne är ovanligt pratsam idag och verkar faktiskt skratta på riktigt åt mina skämt. När jag druckit lite vin ensam hemma brukar jag fantisera om att vi äter middag tillsammans. En gång dukade jag fram för två och pratade lite mot den tomma stolen, men det gjorde mig mest bara nedstämd. Jag hade faktiskt någon en gång, det varade inte länge, jag visste att hon skulle genomskåda mig på ett par veckor. Det är så svårt att vara den charmiga och lättsamma killen en längre tid. När jag kände att hon snart skulle lämna mig började jag spela in hennes andetag och snarkningar. Jag fick ihop till tre kassettband och jag somnar alltid till ett av dem. Jag vinkar åt Anne och drar hem. Hon vinkar inte tillbaka. Fast hon kanske inte såg mig. Funderar på att ringa och sjukanmäla mig men kommer på att jag ändå är ledig i morgon.

När jag är framme ser jag fars modifierade likbil stå på min grusgång. Jag kastar mig snabbt vid en buske och iakttar dem från ett säkert avstånd. Far står med händerna kupade mot mitt köksfönster. Mor står som vanligt bakom och gråter. Hon har en matkorg i handen, förmodligen full av vetebullar till mig. Far är klädd som en SÄPO-agent i vanlig ordning. Solglasögon, svart kostym och den där extremt överdimensionerade mobilen i bröstfickan. Han kom aldrig över att han inte fick bli polis så i stället vakar han över mig och sina grannar. En gång ringde han och pratade in på min telefonsvarare, han påstod att Stig Bergling fanns i tvättstugan. ”Han är hungrig och trött, skynda dig hit gosse, vi ska pumpa honom på information”. Jag ringde såklart aldrig upp men använde det som telesvar i tre år. De flesta skrattade så mycket att dom aldrig kom på vad dom ville i första taget när dom ringde. Efter ett par minuter tar far min mor under armen och går mot den modifierade likbilen. Jag hukar mig och hinner höra att far som vanligt spelar The Eagles på högsta volym när dom passerar. På hallmattan ligger det smulor av vetebullar, mor har precis som alltid försökt trycka in en genom brevinkastet. Jag samlar ihop dem och gör en snus av dem.

Jag är så trött av händelsen utanför att jag somnar i badkaret en stund. När jag vaknar ett par timmar senare ser jag att jag i all trötthet glömde fylla badkaret med vatten. Min kropp värker och jag måste sträcka på mig innan jag kliver upp. Jag känner mig uttråkad och sätter mig vid väggen som vetter mot grannens sovrum. På grund av de tunna väggarna, och en speciell anordning som gör att jag kan höra bättre, brukar jag sitta där ibland och lyssna på deras konversationer och knullljud. Mannen slår henne ofta på helgerna när dom druckit. Sedan gråter dom ut och har sex. Efter flera år av detta, och själva kombinationen av dessa ljud, har jag svårt att ha sex med mig själv utan att ha på en våldsfilm i bakgrunden med dämpad volym. Jag vet att jag en gång skulle tyckt det borde tyda på en funktionsstörning, men det är det närmaste jag varit att ha ett regelbundet normalt sexliv så det har blivit en vana. Innan jag somnar för kvällen ringer jag lite folk i USA på måfå. När jag på engelska säger att jag inte vill något speciellt, och när dom undrar var jag ringer ifrån, vill dom prata om Peter Forsberg eller Mats Sundin. Dom förstår mig inte när jag pratar om ensamhet och att jag funderar på att ta Anne och hennes kollegor som gisslan. För dom talar ju inte samma språk som mig.