Positivhalaren 2:5

Dörren till stugan är inte låst och jag hör att den potentiella kunden röra sig där inne. Jag knackar och tar två steg bak. Sedan kör jag ansiktsgymnastik, tvingar mitt ansikte att le brett ett par gånger för att gå in i rollen. Mannen som öppnar luktar såklart alkohol och ser sjaskig ut. Det gör dom alltid. Jag sträcker fram handen och presenterar mig. Fortfarande två steg från honom och lagom hårt handslag. Jag känner hans förakt när han synar mig, min klädsel och den svindyra portföljen. Jag slår vad med mig själv om att denna gång kommer jag inte hinna till själva presentationen. Mannen har svart skägg och tuggar på en tändsticka. Efter en kort presentation av företaget jag anlitats av och mitt ärende släpper han in mig i stugan. Det finns bara ett enda stort rum och en kokvrå till vänster. Det luktar urin och sopor, matrester och tallrikar ligger utspridda överallt. En ynklig hund sitter mitt på trägolvet och tittar underlägset på mig. I rummets vänstra hörn finns ett skynke där jag antar att han har sängen.

Jag frågar om han har något provisoriskt bord att ställa fram för min presentation av varorna. Han sträcker ut armen mot skynket. ”Inga bord. Men säng finns”. Golvet knarrar och hunden springer i väg mot ett hörn när jag går framåt. Själva skynket ser ut att vara ett vanligt duschdraperi och är fullt av smutsfläckar. Vid det enda fönstret på höger sida finns en radio som spelar 50-tals låtar på låg volym. Mannen drar bort skynket. I sängen ligger en kvinna i 20-års åldern fastbunden. Hennes armar och ben är bundna i sängens alla fyra stolpar. ”Bry dig inte om henne. Hon är köpt. Vi leker bara.” Det är svårt att avgöra om kvinnan sover eller är drogad. Det finns inget blod eller så men hennes fot och handleder är röd-blåa av repet. Halva hennes ansikte är skymt av en trasa som bara lämnar ögonen synliga. ”Nu vill jag se varorna. Jag har ont om tid.” Mannen ser fortfarande oberörd och lugn ut. Han är inte särskilt lång, ungefär fem centimeter längre än mig, men väldigt kraftig och ser ut att vara typen som tagit hand om problem med hjälp av knytvävarna förut. Jag är glad att jag inte säljer tavlor eller tallrikar. Jag kortar ned presentationen lite och beskriver bara de fem mest sålda knivarna. Mannen säger inget under hela tiden, han tuggar fortfarande förstrött på tändstickan och kliar sitt skägg. På grund av att det inte finns ett bord bad mannen mig lägga ut knivarna i sängen, mellan kvinnans ben i höjd med vaderna. Under min monolog har hon vaknat till och tittar sig omkring. Jag ser att hon svettas, hon luktar väldigt mycket urin och ser allmänt undernärd ut. ”Horan är vaken och redo att leka igen ser jag, nu får du skynda på, säljarkillen.” Jag känner mig lite förvirrad, kvinnan ger mig inga signaler att hon vill därifrån men ser inte heller direkt lugn ut. Hunden har nu vågat sig fram och dricker ur en skål som är allt annat än ren.

Jag väntar med prisuppgifterna till sist och beskriver vad de olika knivarna är bra för. Mannen fastnar för en styckkniv av märket Giesser, han väger den i handen och synar bladet. Jag struntar i superlativen angående kniven och hoppas han nöjer sig med detta så jag kan gå. Kvinnan, som uppmärksamt följt med i samtalet, ser ut att dåsa till igen. Hennes ögon är halvt slutna och hon mumlar något bakom trasan. Jag uppger priset och låtsas ge honom lite rabatt, mannen öppnar en liten trälåda vid bänken och ger mig delbetalningen. Jag tittar i smyg på kvinnan medan jag samlar ihop mina saker, om hon inte ger mig ett tecken tänker jag gå på en gång. Inget händer, jag skippar skitsnacket jag brukar dra efter en lyckad affär och tackar för affären med ett handslag. Innan jag öppnar dörren frågar mannen och jag kanske vill vara med och leka någon gång. Jag tackar nej och stänger dörren.

Ute vid trappan känner jag att min puls är ganska hög, men jag har inte lust att hämta andan där och går ned för den långa trappan. Jag noterar att det inte finns ett enda hus i närheten av kullen. Jag tänker att jag vill också bo sådär. Ensligt och förmodligen väldigt låg hyra, eftersom han knappast har el där. Och det vore inte så dumt att vara tvungen motionera lite före man går hemifrån. Påminner mig själv om att hädanefter kolla dödsannonserna efter hans namn, har jag tur kanske han kolar inom något år. Jag funderar på att skolka från nästa hembesök eftersom min mage kurrar. Nere vid vägen får jag lift in till stan med en bögig kille i en sportbil. När han frågar vad jag säljer säger jag ”aborterade foster och ibland kör jag glassbil”. Killen höjer radion är tyst resten av vägen.