The work diaries #1

Det bästa med mitt jobb är att man är i det närmaste anonym. Man stämplar in, går till sitt rullband eller var man nu ska befinna sig, sedan sköter man sitt under resten av dagen. Så är det tänkt i alla fall. För att behålla någon som helst värdighet och uns av välbefinnande går jag ofta undan till fabrikens mindre besökta gömställen. På plan 7 till exempel, finns en städskrubb med ett litet fönster som vetter ut mot fängelset mitt emot. När tillfälle ges brukar jag smyga dit med en kopp kaffe från fiket och titta på fångarna mitt emot fabriken som likt zombies vandrar runt på sin rastgård. Jag har sedan länge gömt en liten transistorradio i rummet, den fungerar utmärkt som avkoppling under tiden jag vilar ut där. Visst finns det en del av de hundratals arbetare jag vistas runt som jag gillar prata med. Vi har George, den feta colombianen som alltid har ett skämt på lager angående hans frus bakdel. Richard, en tunn kille med få tänder som är i min ålder, han säger att han har dödat tre män med sina egna händer. Han har offrens initialer på tre av sina knogar på höger hand. Och Julia, en tystlåten trött kvinna som alltid kommer med ett nytt blåmärke tillsammans med en ny fantastisk bortförklaring varje måndag. Richard brukar ofta erbjuda sig släcka hennes man, "jag vill ha fem namn på mina fem knogar", vi skrattar ofta åt honom eftersom vi inte ens tror han skulle klara av att ta ned Julia om så behövdes.

Detta kanske låter ganska underhållande men faktum är att jag hatar min tillvaro. Hade jag haft tillgång till C4 eller nitroglycerin skulle jag överväga spränga fabriken. Jag kanske skulle låta George och Julia få veta i förväg, men mina övriga kollegors liv känner jag mig ganska likgiltig inför. Mor och Far låter mig ofta veta hur stolta de är över att jag "acklimatiserats till samhället igen och är en viktig kugge i samhällets demokratiska maskineri". Detta är vad Far speciellt understryker i alla de brev jag får varje månad. Far skulle troligtvis aldrig kunna kläcka ur sig något sådant själv. Det är ett citat från domarens utlåtande efter min prövotid som vanlig arbetare. Detta kom man fram till ca fyra år efter incidenten på restaurangen då Anne tackade nej till att leva med mig. Jag spelade mina kort rätt och fick advokaten att hävda tillfällig sinnesförvirring till följd av traumatiska upplevelser som bottnade i psykisk instabilitet.

Jag spenderade bara ett år i fängelse och sedan tre år på olika psykanstalter. De fysiska ärr jag fått efter incidenten var inget jämfört med de emotionella ärren jag tillfogat Anne och hennes familj hette det också. Mor kom nog aldrig över det faktum att hennes son suttit i fängelse bland mördare och våldtäktsmän. Far såg det som ett utmärkt tillfälle att ta reda på information om mer eller mindre kända kriminella jag vistades omkring. Jag svarade aldrig på något av Fars brev, jag gjorde som jag alltid gjort, jag åt upp dem efter att ha slickat i mig smulorna av vetebrödet som Mor hällt i kuvertet.

Jag har haft många tankar på att förgifta kaffet alla arbetare dricker i fikarummet varje dag. Gift är ett fantastiskt sätt att skapa kaos och panik på en arbetsplats. Lätt att utföra, ingen vet vem som kommer drabbas. Det enda negativa är att jag själv inte heller skulle kunna veta det. Så jag la ned den idén. Det skulle kännas trist om George eller Julia skulle råka drabbas, men mest för att jag är rädd att jag själv skulle kunna glömma bort vad som är förgiftat. Egentligen vet jag inget om de båda, även fast jag träffat dem fem dagar i veckan bra länge nu. Vi pratar en hel del såklart, för att slå ihjäl tiden, men jag kommer ofta på mig själv med att citera personer ur TV-serier i stället för att säga vad jag egentligen känner. Det förefaller sig enklast och naturligast så. Om Julia berättar något gulligt hennes son gjort associerar jag till någon dråplig scen i Friends eller Cosby och säger något som någon redan skrivit. Nu råkar det vara så att George och Julia aldrig ser TV så dom vet aldrig att jag lånar andra personers manér och vokabulär. Trots detta anser jag dem ändå vara mina vänner.
Ibland när jag onanerar efter att ha druckit brukar jag fantisera om att ta Julia bakifrån samtidigt som hon med kontinuerliga hugg sticker hål på hennes mans bröstkorg. Jag respekterar inte hennes man alls och tror hon skulle må bra av att ha en yngre älskare som dessutom kanske kan rädda henne från att bli misshandlad.

Min chef är så klart ett svin. Vad annars hade han kunnat vara. Jag vet att han har porrtidningar innehållande minderåriga flickor under den svarta mappen i hans högra låda. Ibland när han äter lunch ute - och förmodligen snabbknullar någon skabbig hora på ett motell - brukar jag snoka på hans kontor. Jag skulle vilja sätta dit honom på något sätt, tidningarna är inte saftiga nog, jag bidar min tid tills något ännu värre dyker upp. Han kallar mig alltid för "Snatch" eftersom han är övertygad om att jag var mina medfångars privata hynda. "Jag ser det i ögonen på dig, du är alldeles tom grabben, du dog där i fängelset" säger han ofta sittande bakom skrivbordet med en cigarr i käften. Han gillar att kalla in mig någon gång i veckan bara för att psyka mig.

Jag är helt säker på att det är han och ingen annan som vill ha mig som sin privata hynda. Han gillar att kalla in mig för att bara sedan stirra på mig. Jag håller käften tills han säger något. Oftast slutar det med att han går fram och tar mig på skrevet och berättar att han kommer knäcka mig i sinom tid. Jag låter honom stirra på mig och jag utför hans meningslösa små uppdrag. Hans tid kommer också och jag vägrar åka in på behandling eller fängelse igen. Richard har givetvis erbjudit sig släcka chefen åt mig. Jag brukar bara skratta åt honom. Han menar väl men jag vet att han är lika rädd för chefen som 99% av alla andra i fabriken.