Positivhalaren 5:5

Jag beslöt mig för att inte packa några resväskor alls. Jag och Anne skulle börja om från början på Lanai. Kanske hon kunde få ta med sig en necessär om det behövdes. Det kändes inte ens viktigt att sätta saker i kartonger, inte för att det fanns mycket. Böcker, kläder och lite skivor. Jag antog att Mor och Far kommer ta mina saker efter detta är klart. Men jag kunde inte lämna Hunden ensam i frysen, jag ville inte att vem som helst skulle ta med sig honom när jag var borta. Hunden låg sedan april i en svart soppåse. Väl bevarad och nästan lika fin som vanligt. Hundens ögon var slutna och helt täckt av frost. Jag provade ställa Hunden i en naturlig position, som att han stod förut, men den välte hela tiden. Jag ville inte att Hunden skulle ruttna under jorden och ha en massa äckliga maskar på sig, så jag funderade på om det bästa inte vore att låta Hunden bli ett med mig. Jag insåg snabbt att det inte fanns tid för det, dels för att det skulle ta för lång tid att tina honom, dels för att jag helt enkelt inte skulle orka äta så mycket. Jag hämtade natriumhydrat och satte Hunden i mitt badkar. Det heta vattnet löste snabbt upp frosten och Hunden såg nästan levande ut. Sedan hällde jag i all natriumhydrat som fanns och stängde dörren.

Min initiella tanke var att klä upp mig inför dagen men förnuftet sa att det inte var osmart att ha otympliga kläder, det fanns ju en hake. Och tvingas jag strida om Anne vill jag kunna röra mig så smidigt som möjligt. Jag tvingade i mig bönor och kaffe, klockan var nu närmare åtta på morgonen. Mitt vapen - en Glock 34 stulen från Fars samling - var laddad och klar. Jag brydde mig inte om att låsa min dörr. När jag passerade grannens dörr, han som slår frun på helgerna, såg jag att den var halvt öppen. Dom måste ha tittat ut nyss, kanske för att jag levde om när jag gjorde mig av med Hunden. Jag vet inte om jag faktiskt sett grannen förut, vi kanske har småpratat flera gånger under åren. Jag minns inte, men han såg ungefär ut som jag trodde. Orakad, ölmage och en smutsig morgonrock. ”Du grabben, vad tror du om att ge fan i att leva om den här tiden på morgonen” sa han och synade mig upp och ned. Jag drog fram pistolen och siktade mot honom. Han rörde sig inte och jag tog ett kliv framåt. Han öppnade munnen för att säga något, då satte jag pipan i munnen på honom och tvingade honom tillbaka. Hans skabbiga fru, blåmärken i hela ansiktet såklart, tittade upp bakom honom. ”Aldrig mer” sa jag till honom och nickade mot henne. Han backade in i lägenheten och stängde dörren.

Regnet fortsatte ösa ned under hela vägen till fiket. Det tog mig någon timme att gå dit eftersom jag struntade i bussen. När jag var inne var det lunchtid och en rad lasbilschaffisar stod på kö för att tänja buken med chili con carne. Anne var vackrare än någonsin med sitt blonda uppsatta hår och en vit skjorta. Jag räknade ut att jag antagligen skulle få köa i minst femton minuter innan jag kom fram till henne, om jag ens kom till hennes kassa. Hennes kollegor jobbade nämligen också hårt eftersom det var lunch. Jag satte mig vid ett bord och lyssnade på jukeboxen en stund. Den spelade A whiter shade of pale och jag kände mig plötsligt väldigt nedstämd. Tänk om jag aldrig gått in hit den där gången, hur många år hade Anne fått slita här innan jag hade räddat henne. Detta var tankar som gjorde mig uppspelt men också ofokuserad. Jag kände mig spyfärdig och det dunkade i mitt huvud. Det slog mig att jag borde kanske slå på stort, jag borde be om allas uppmärksamhet och berätta om mina planer för alla här inne. Jag såg bilder av hur alla applåderade och att chefen skulle komma in med en tårta till mig och Anne, han skulle önska henne lycka till och tacka mig för att jag gör detta. Det åskade ute och en ensam hund gnällde till vid parkeringen. Jag satte min Glock 34 i bakfickan och ställde mig upp på ett bord.

Familjen närmast mig drog efter andan, dom måste ha sett vapnet i min bakficka från där dom satt, men alla andra i lokalen tittade uppmärksamt på mig när jag talade. ”Jag har ett tillkännagivande att göra, min kärlek...Anne...kommer inte att servera här mer”. Anne tittade på mig från kassan, hennes mun och ögon var uppspärrade. Hon höll sina händer för bröstet. ”Ja, det är sant. Jag kommer erbjuda Anne ett bättre liv, med mig på en ö, långt härifrån”. Jag klev sakta ned från bordet och gick till sidan av kassorna. Anne och hennes kollegor backade bak när jag kom, människorna i lokalen viskade livligt till varandra. Alla såg förväntansfulla ut, snart skulle dom förstå. Och kvinnorna där inne skulle förmodligen bli avundsjuka, att det inte var just dem jag råkade förälska mig i. Jag tyckte nästan synd om männen där dom stod och höll om sina fruar. Jag öppnade famnen mot Anne medan jag gick mot henne. ”Anne, jag har inte velat säga detta tidigare men...jag har ordnat allt. Du behöver inte jobba här mer. Du får följa med mig till Lanai. Förstår du? Det blir bara du och jag, solsken, stränder, drinkar. Vi kan öppna bar där. Jag har ordnat det mesta. Och biljetterna finns här”. Jag trevade efter dem i min ena bakficka, då skrek kvinnan i familjen som satt närmast mig tidigare. ”Han har ett vapen”. Folk började skrika och huka sig, det blev panik vid dörrarna. Småbarn skrek efter sina föräldrar. ”Anne...” hann jag bara säga innan hon skrek rakt ut. ”Vad tror du egentligen? Vem tror du jag är? Jag vill ju inte ha något med dig att göra”. Jag var beredd på detta, att någon kanske har stulit henne. Men jag hade mitt triumfkort kvar.

”Anne, förstår du inte att jag ger dig detta helt gratis. Jag har sparat pengar i flera månader. Du förstår nog själv att du inte kan tacka nej till detta. Vill du severera chili con carne här resten av livet? Jag erbjuder dig ett lyxliv. Med mig. Du och jag är...jag är inte hel utan dig. Och du vet nog att du inte är hel utan mig. Vi hör ihop. Visst vet du det innerst inne?” Anne bara tittade på mig och hyperventlierade. Jag fortsatte. ”Okej, jag kan tänka mig vänta ett par timmar om du måste förklara för....någon.” Hon såg så upprörd ut att jag bara ville krama henne. När jag skulle omfamna henne stötte hon bort mig med våldsam kraft. Jag föll på ändan och till min förvåning gjorde det inte ont där bak, när jag landade på vapnet. Jag fick ont i magen. Hon hade följt med i fallet och låg nästan ovanpå mig. ”Anne, vi kanske ska gå åt sidan så jag får berätta detta i lugn och ro. Vi behöver tid för oss själva.” Anne tittade på min mage och sedan på mig. Hon såg ut att vilja börja gråta, underläppen darrade så där som det brukar göra i känslosamma filmscener. Jag tittade ned på min mage. En mörk fläck växte sig fram på magen, i Annes vänstra hand fanns en stor kökskniv. Jag kände mig väldigt svag och yr. Jag orkade inte hålla upp överkroppen och la mig ned helt och hållet.

I taket fanns en fläkt som surrade svagt. Jag hörde fräsande ljud från stekytor. Det kändes precis som när man håller på somna, det var nästan skönt. Jag ville så gärna somna där med Anne på golvet, vi var så nära varandra. Så nära har vi aldrig varit. Jag ville sätta mig upp och se om hon var stulen, men jag var för svag för det. Jag sökte efter hennes händer. Hon snyftade lite nu och tog mina händer. Dom var varma och lite kletiga av blodet. Jag flätade samman våra fingrar. Det fanns inga ringar alls. Jag hade haft chansen ändå.