The work diaries #4

En ung kvinna satt ensam i fikarummet. Hon verkade djupt försunken i en trist facktidning. Jag satte mig i soffan och iakttog henne tills hon tittade upp. ”Åh, förlåt, jag hörde såg dig inte”, sa hon och sköt undan en hårtest. Hon presenterade sig som Sophie. Hon var ny på jobbet och vad hon sa strax efter minns jag inte. Hon såg ut att vara något år yngre än mig, ganska säreget utseende och de mest gröna ögon jag sett. Hon utstrålade någon sorts vitalitet, eller vad man ska kalla det. Kanske var det bara för att hon hade ett leende på läpparna mest hela tiden. Det var i alla fall en stark kontrast till de andra jag ser på jobbet varje dag.

”Så, du tycker också om att vara ensam före jobbet en stund?”, sa Sophie och tog en tugga av sockerkakan. ”Jag tycker om att vara ensam mest hela tiden”, sa jag och hörde hur avvisande jag lät. ”Eller alltså, jag skulle inte vilja bli strandsatt som han... i den där boken.” Sophie fnissade till och det hamnade smulor på bordet. ”Jag har ett gömställe på plan 7, vill du se det?”, sa jag i ren panik. ”Vad har du gömt där?”, sa Sophie och såg road ut. ”Inget alls. Jag gömmer mig själv där ibland. Men du behöver inte om du inte vill.” Jag pillade bort etiketten från en flaska och önskade att jag inte gått in i fikarummet alls. ”Visst, du får väl visa mig runt lite sen kanske”, sa Sopie. ”Jag menade inte att försöka med något”, sa jag och kände mig plötsligt jättevarm. ”Jag skulle aldrig försöka med något, inte ens om Julia bad om det, inte ens då skulle jag göra nåt... därinne. George säger att Julia har torkat igen därnere. Och hennes man slår henne.”

Jag insåg att jag borde vara tyst och stoppade in en extremt stor bit sockerkaka i munnen. Den var torr och smulorna hamnade helt fel, jag fick en hostattack som varade i två minuter. Mina ögon tårades och jag fick inte fram ett ljud. Sophie sträckte mig ett glas vatten. ”Jag tror faktiskt detta är den mest underliga inledningskonversation jag haft”, sa Sophie och flinade. ”Men jag gillar udda typer, jag har träffat på de mest underliga typer, så det är inte mycket som skrämmer mig”. Jag var fortfarande omtöcknad efter hostattacken och gestikulerade åt henne att jag var tvungen gå till toaletten. ”Alright, och jag ska väl kanske bekanta mig med maskinerna då.”, sa Sophie och drog på sig ett par handskar.

Resten av dagen maskade jag och försökte hålla utkik efter henne. Jag genomled en hel timme bland alla arbetare på lunchen i hopp om att hon skulle dyka upp igen. Men jag såg inte till henne på hela dagen. På eftermiddagen berättade jag för de andra att det har börjat en ny tjej som verkar schysst. George lyste upp och visslade till. Richard bad mig beskriva hennes kropp utförligt, men jag kunde bara beskriva hennes ögon och lättsamma sätt. Julia satt tyst som vanligt och bet loss hudflikar från fingrarna. Richard blev såklart sur när jag inte kunde ge honom en recension och påstod att jag kärat ned mig i en kollega, ”det ultimata misstaget” som han kallade det. Jag sa att det inte handlade om något sådant, jag var faktiskt glad över att kanske kunna ha en stimulerande konversation med en kollega då och då. ”Jag vet nog vad du vill stimulera”, sa Richard och lämnade bordet. Allt detta gjorde mig frustrerad, arbetarna skulle inte få förstöra Sophie också. Hon var helt enkelt för ren och oförstörd för det.

När jag kom hem försökte jag hitta alla Sophie som fanns i telefonkatalogen. Det fanns väldigt många, men jag tänkte att jag kanske skulle veta, att det plötsligt skulle kännas rätt när jag såg ett efternamn. Jag försökte också hitta någon Sophie som hade samma efternamn som mig, bara för att se hur det kändes, men det misslyckades jag med också. När jag kom till sidan 74 gav jag upp.

Den natten drömde jag att Mor var i lägenheten. Jag hade hög feber och hon baddade mitt ansikte med en fuktig handduk. Det kändes som att jag var sex-sju år igen. Jag hade den där pyjamasen med pepparkaksgubbar på. Mor nynnade på en visa och sa att allt skulle bli bra. I bakgrunden kunde jag höra Far skramla med spritflaskorna. Jag förstod att jag nog inte hade feber och att Mor baddade mitt ansikte eftersom jag blödde. ”Lämna rummet kvinna”, sa Far som stod vid dörröppningen. Ljuset som strilade in från hallen bländade mig men jag såg Fars konturer. Han hade hämtat sina favoritleksaker nu, en hammare och vaselin.