The work diaries #2

Det finns en kille jag brukar kommunicera med när jag är i skrubben på plan 7. Det började med att jag såg en svart kille stå vid stängslet på rastgården. Han gestikulerade åt mig vid ett par tillfällen och det tog ett tag innan jag fattade att han antingen är dövstum eller bara en sådan som lärt sig teckenspråket av olika andledningar. Jag förstod inget alls men blev nyfiken och skaffade mig en bok. Efter ett par veckor kunde jag kommunicera med honom hjälpligt. Han tecknade att han satt inne för mord på sin hustru men var oskyldig, jag tecknade att jag satt inne också men var skyldig. Jag vet inte vad jag menade med det egentligen, och ångrade att jag sa det för det var ett helvete att krångla sig ur det via teckenspråk. Han förstod till slut att jag menade att jag känner mig lika inlåst som honom på ett sätt. Det blev ett trevligt avbrott att smyga till plan 7 varje rast och försöka lära känna honom lite mer. Jag tyckte han skulle söka sig till fabriken när han kom ut men han tecknade att han aldrig skulle komma ut någonsin igen.

Mina tre vänner började efter ett tag undra vad jag gjorde på mina raster egentligen, jag berättade om det hela. Julia fick något drömskt i blicken, kanske längtade hon efter att ha kontakt med någon som fick henne känna sig behövd. Jag berättade då vad killen satt inne för och hon såg genast avslagen ut. George och Richard föreslog att man snarast borde bomba fängelset, eller gasa ihjäl alla precis som man gör med ohyra. Detta startade en häftig diskussion med Julia i spetsen som försvarare för de inlåsta.

En dag när jag kom hem till lägenheten låg där ett nytt brev från Mor och Far. De beklagade sig över att jag aldrig var hemma när dom ringde eller hälsade på. Detta är ju något jag lägger ned mycket tid på att undvika, och har med tiden blivit extremt duktig på. Men i detta brev stod det att de skulle komma till mitt jobb någon dag eftersom dom visste att jag inte stannar hemma i onödan p.g.a av min ekonomi. Jag förstod på en gång att jag skulle vara tvungen göra något drastiskt. De nästföljande dagarna tog jag med mig luftpistolen till jobbet. Jag tejpade fast den vid smalbenet och hade den där varje arbetsdag. Det är svårt att döda någon med en luftpistol såvida du inte skjuter på nära håll rakt i ögat upp mot hjärnan, då kanske det skulle finnas en chans för dödlig utgång.

Med luftpistolen tejpad runt benet infann sig ändå en skön känsla, ibland skenade min fantasi iväg när jag strosade runt bland mina kollegor. Jag låtsades att jag var en SS-soldat som gick runt och övervakade arbetarna i fånglägret. En dag tappade en äldre man kontrollen över maskinen han förfogade över och det dånade i hela byggnaden. Jag gick genast över dit och skällde ut honom på låtsastyska. Han såg livrädd ut och jag ville egentligen spela ut hela fantasin genom att ta ut honom på bakgården, kanske utföra en skenavrättning eller tvinga honom putsa mina skor. Men jag klappade honom på axeln - vilket i fantasin betydde att jag benådade honom - och bad honom fortsätta med jobbet.

En kort stund senare gick jag till toaletten och kastade upp tills det bara kom blod. Stora delar av maginnehållet och blodet rann ned på bröstet och armarna, jag blev nästan lite skrämd av min spegelbild, sedan la jag mig på toalettgolvet för att spela död ett tag. Ingen kom för att beskådade min vackra och lidelsefulla dödsscen. Jag kände mig riktigt värdelös.