The work diaries #7

Jag orkade inte gå till jobbet veckan efter samtalet med Julia. De få timmar jag sov på nätterna drömde jag mardrömmar, ångestfyllda mardrömmar, jag befann mig på fabriken helt naken. Alla arbetare stod uppradade på led och stirrade på mig. Sophie längst fram med en allvarlig blick. Jag skrek åt dem att sluta stirra på mig, Sophie fällde ut en arm och pekade på mig, arbetarna gjorde detsamma, som på kommando. Jag skrek att hon hade svikit mig och föll ned på knä. Sophie stod fortfarande orörlig med arbetarna bakom sig. Till slut sprang jag därifrån och hemåt. De nätter jag inte kunde sova alls gick jag till fabriken och stod utanför staketet. Det lyste i fikarummet hela natten men jag såg aldrig till henne.

All denna frustration fick mig att känna mig svag och ynklig, jag tänkte mycket på att faktiskt svara varje gång Mor och Far ringde. Men jag misslyckades även med det. Kvällarna gick mest ut på att dricka starksprit och äta valium. Det drog jag ned på eftersom jag ofta vaknade i badkaret med skärsår på armarna. Jag har inga som helst minnen av självstympning, blodspåren fick mig att förstå att det alltid skedde i badkaret. Varje gång jag vaknade till fanns en svag doft av järn på grund av allt blod, men bredvid kniven fanns alltid också ett bandage och Kalle Anka-plåster. Jag fascinerades över min egen dubiösa överlevnadsinstinkt.

Dagarna passerade och i takt med att jag bara höll mig till Valium började jag känna mig klar i huvudet. Jag visste att jag var tvungen att få Sophie hem till mig på något sätt. Vi måste prata ännu mer. Om hon bara spenderade lite tid med mig så skulle hon nog inte vilja vara med någon annan. Hon förstår mig som ingen annan. Hon känner mig som ingen annan. Hon dömer inte mig. Jag rakade mig nogrannt och inspekterade mitt ansikte. Stora mörka ringar, rödsprängda ögon och en av tänderna höll på att lossna. Jag har inte varit hos en tandläkare sen gymnasiet eftersom jag sköter om dem själv. Men Sophie ser bara till min insida, det vet jag. Jag tog fram tången ur badrumsskåpet, halsade några klunkar starksprit och gapade stort. Den lösa tanden satt en bra bit bak så det skulle inte synas så mycket. Inte för att jag tror att Sophie skulle bry sig, inte ens om jag bara hade två framtänder. Tången kändes kall och obehaglig när den rörde vid tungan. Nu var det bara att blunda och snabbt vrida tanden åt höger. Den lossnade förvånansvärt lätt och min mun fylldes genast av en stor mängd blod. Det började ila en hel del där tanden suttit och jag kände att en rejäl huvudvärk var på gång. Det varma blodet i munnen hjälpte dock.

Jag tittade mig i spegeln igen. Ju mer jag log, desto mer blod rann ut. Jag synade mig själv en lång stund, testade att le på olika sätt. Sedan spottade jag ut allt med våldsam kraft på spegeln. Tanden som följde med ramlade ned i tvättfatet med ett klingande ljud. Blodet på spegeln hindrade mig från att se mig själv så jag torkade undan med långsamma drag tills konturerna av ansiktet började träda fram. Då såg jag Sophie stå vid duschdraperiet snett bakom mig. Hon flinade åt mig. Jag skrek rakt ut, vände mig snabbt och rev ned draperiet. Jag kunde förmå mig sluta skrika. Till slut sansade jag mig och satte mig på golvet. Det droppade taktfast från duschslangen. Jag förstod nu att jag måste tala allvar med henne.