The work diaries #6

Morgonen därpå gick jag till jobbet tidigare än vanligt, jag ville ha mer tid med Sophie. Jag fick anstränga mig för att inte babbla för mycket om mig själv, men jag tog i alla fall reda på hennes efternamn. Det passade tyvärr inte så bra till mitt men det fick bli en senare fråga. Sophie sa med en urskuldande min att hon redan vid första mötet hade tyckt se sig att jag var en ensamvarg med många funderingar. Jag berättade, för första gången någonsin till någon alls, om mitt liv och mina tankar. Hon lyssnade och sa en hel del kloka saker. Hon tyckte jag skulle ta itu med mitt förflutna, men att det får ta sin tid, att jag öppnade mig för henne var en bra start.

Vi fortsatte prata en lång stund, allt bara rann ur mig. Sophie tog lätt vid min hand när min röst blev lite darrig. Jag frågade henne om vi inte kunde prata oftare och var hon höll hus under dagtid. ”Jag är här hela tiden ju”, sa hon och log. ”Jag är här och kommer hjälpa dig”. Jag nöjde mig med det svaret tills vidare och andades ut med ett leende när hon lämnade fikarummet. Jag slumrade till en stund och vaknade när en av arbetarna sa att jag satt på hans Guns & Ammo-tidning.

Resterande delen av dagen försökte jag undvika Richard och de andra. Jag lyckades med det tills Julia kom in på herrtoaletten när jag smygonanerade på eftermiddagsrasten. Hon ropade mitt namn svagt och inväntade mitt svar. ”Snälla Julia, kan jag få vara i fred?”, skrek jag. I vanliga fall hade hon börjat gråta och gå undan men hon insisterade på att jag skulle komma ut. Hon såg lite skrämd ut, eller kanske snarare ängslig, jag fick lite dåligt samvete och frågade vad hon ville. ”Jag undrar bara... hur det är med dig”, sa Julia och jag såg att hennes ögon tårades lite. ”Varför gråter du?”, sa jag och kände mig irriterad. ”Vad är det du vill? Har Richard eller George hittat på nåt helvete med mina verktyg?” Hon sträckte på sig lite och tog fram en näsduk. ”Nej, det är inget sånt. Jag undrade faktiskt bara... hur det är med dig”. Det störde mig att hon avbrutit mig bara för att fråga mig detta. ”Allt är bra, okej? Nu går vi ut”. Jag tog henne lätt i armen och gjorde en ansats att få med henne ut.

När jag tog tag i handtaget för att öppna dörren ut greppade Julia tag i min arm. ”Jag måste bara få säga en sak, eller jag undrar över en sak. Varför är du på jobbet så tidigt nu för tiden och vad händer egentligen i fikarummet?” Hennes fråga gjorde mig lika provocerad som förvånad. Hon fortsatte. ”Jag åker alltid tidigt till jobbet p.g.a av min jobbiga situation hemma, fast jag är aldrig i fikarummet på morgonen. Men därifrån jag sitter kan jag se vilka som befinner sig där. ”Har du för helvete inget bättre för dig än att spionera på folk? Är det så intressant vad jag och Sophie gör?” Julia såg genuint förvånad ut och satte handen för munnen. Jag slog ut armarna i väntan på ett svar. Julia backade bak lite och svarade mig. ”Det är bara det att...den enda jag sett i fikarummet de senaste morgarna är du. Bara du.” Hennes yttrande gjorde mig totalt svarslös. ”Men du har sett så himla glad ut, så himla avslappnad. En morgon såg jag dig till och med skratta. Men i morse grät du, och fortfarande alldeles ensam.”

I brist på en verbal motreaktion gick jag fram till spegeln, insåg vid anblicken att jag inte tittat mig ordentligt i spegeln på månader. Det såg ut som att jag var sjuk i aids, eller att jag var i slutstadiet av ett cancerangrepp. Magen vändes sig ut och in och jag kräktes rakt ut.