Stålmyran

Det fanns en ung man i vår byggnad som alltid hotade med att hoppa från taket. Ett par gånger i månaden hörde man honom springa i trapphuset skrikandes att just denna dag skulle han hoppa på riktigt. Jag vet inte varför han ville hoppa och det låter hemskt när jag säger att man blev avtrubbad efter ett tag. Vi grannar gick ihop och slog vad huruvida han faktiskt skulle genomföra flygturen eller inte. På en av sommarens första soldagar vaknade jag av att han sprang uppför trapporna igen. Det var riktigt varmt i min lägenhet och jag masade mig ur soffan för att kika i dörrspringan. Denna dag verkade han vara ovanligt peppad då han bankade på vissa dörrar medan han sprang uppför trapporna mot översta våningen.

Jag stängde dörren och gick till toaletten. Där låg en utslagen man i mitt badkar. Han såg bekant ut. Manchesterbyxor, bar överkropp och en yllemössa, men jag kunde inte placera honom riktigt. Hans ansikte var fullt av blåmärken och han luktade urin. Jag blev nyfiken på hur han hamnat där så jag siktade på hans vidöppna mun. Han rörde sig inte. Jag lutade mig fram och satte min hand framför hans mun. Han andades.

Det var en fin dag och jag kände mig exalterad över att se på huruvida den unga mannen skulle hoppa eller inte. Vi grannar hade sedan länge skaffat oss solstolar på översta våningen för att kunna sitta front row och iaktta hans morbida beteende. En del av grannarna, Gamarna som vi kallade dem, skaffade sig solstolar vid den presumtiva nedslagsplatsen. Min granne Jakob var redan på väg uppför trappan när jag låste dörren för att gå. Han bar en skål med fil och flingor och gav mig tummen upp när han såg mig. Det var nästintill vindstilla och solen sken när vi satte oss i solstolarna. Någon enstaka bil hördes passera ibland. Staden hade inte riktigt vaknat ännu. Jakob hade med sig en finanstidning utifall att den unge mannen bara skulle sitta och vagga under tystnad som han ibland gjorde. Det fanns två Gamar vid den presumtiva nedslagsplatsen. De vinkade åt mig med sina drinkar när jag gick fram till kanten.

Den unge mannen hade dagen till ära röda kalsonger utanpå sina blåa långkalsonger, en blå long sleeve samt en röd bordsduk som cape. Han satt vid kanten med fötterna dinglande i luften. Jag gick fram till honom och frågade varför han inte hade ett S på bröstet. Han svarade att det berodde på att han inte var en riktig superhjälte. Jag hade inget motargument och stod bara kvar tyst.

På något sätt tyckte jag synd om honom. Men jag visste inte varför, jag visste ju inget om hans anledningar till att vilja måla om asfalten till någon sorts DNA-färg. Efter viss tvekan satte jag mig och dinglade fötter med honom. Att sitta där gjorde mig illamående men jag kunde inte visa det eftersom Gamarna och Jakob iakttog varje sekund som om det vore en final på 100 meter i OS. Jag lät en spottloska rinna ur munnen och det verkade ta en evighet innan den nådde asfalten. Vi måste ha varit omkring 15-20 meter ovanför marken. Jag frågade det enda vettiga som man kan fråga någon med en hemmagjord Stålmannendräkt som tänkt hoppa från byggnad. Han svarade att det aldrig ens existerat en Lois Lane i hans liv. Jag frågade det andra man vill fråga någon med en hemmagjord Stålmannendräkt som tänkt hoppa från byggnad. Han svarade att det inte fanns någon Lex Luthor som gjort hans liv miserabelt.

Min hjärna gick på högvarv för att klura ut en ny bra fråga. Men jag behövde inte anstränga mig mer då han själv tog till orda. "Allt jag bara vill är att vara en liten myra. En liten myra som arbetar tillsammans med mina kompisar och bidrar till att göra drottningen glad." Jag var osäker på om detta var en metafor eller om han faktiskt ville bli en myra. Jag tänkte säga något om sockerbitar, jag vet inte varför, men det blev som det blev. "Men tänk om du bli tillfångatagen av en soon-to-be seriemördare som bränner ihjäl dig med sitt förstoringsglas? Eller kastar in dig i en micro." Han svarade att det inte skulle spelat någon roll. Jag förstod hur han menade, han skulle ha känt sig betydelsefull om än bara för en kort stund.

Nu var jag osäker på om jag skulle låta honom hoppa eller kanske hitta på något om att han skulle ju kunna ha en myrdräkt på sig och kanske jobba vid Buckingham Palace. Även denna gång, medan jag febrilt tänkte efter vad jag skulle säga, var han snabbare än mig och ställde sig upp. Jag hann tänka att han säkert kommer göra en Jesus Christ pose innan han hoppar, eftersom det ser snyggare ut, och det gjorde han faktiskt. "Även om vi bara småpratat ett par gånger så är du det närmsta jag kommit att ha en Lois Lane i mitt liv" sa han och tog sats. Utan att jag tänkte efter sträckte jag mig mot honom och fick tag i hans cape med min högra hand. Jag följde med och hamnade på mage. Det ryckte till med våldsam kraft när han snurrade halvt runt och blev hängades en meter från kanten. Jag tog tag i capen med båda mina händer, han var inte tung, men jag visste inte hur länge jag skulle klara hålla honom så.

Det var fascinerande att se hur hans händer i panik krafsade runt halsen där capen dragits åt. Det fascinerande mig eftersom det såg ut som att han inte ville strypas och dö. Jag gjorde en mental anteckning att använda detta i min bok. Överlevnadsinstinkt vs suicidala handlingar. Eftersom han inte kunde tala vid detta tillfället fick jag göra det. "Jag vet inte hur länge jag kan hålla dig, vad ska jag göra?" sa jag och kände mig rädd. Den unge mannens liv var bokstavligen talat i mina händer. Gamarna stod nu upp därnere. Av deras kroppsspråk att döma såg de inte lika roade ut som jag väntat mig. Den unge mannen slutade slita kring capen som lindats runt halsen, och han ansträngde sig till det yttersta för att vrida på huvudet mot mig. Vi fick ögonkontakt och han fällde åter igen ut armarna i Jesus Christ posen. Jag nickade och tog ett djupt andetag. Sedan släppte jag honom.

Grannarna och jag var överens redan efter par sekunder på mötet vi höll nere vid nedslagsplatsen. Vi skulle göra det enda rätta och ge honom en värdig begravning. Den typen av begravning han hade velat ha. Efter mötet gick vi alla åt skilda håll och fixade med våra uppgifter. Jag skulle göra ett träkors. Eftersom han inte hade några identifikationshandlingar på sig, och bara en bild på Sweet på sin dörr i stället för sitt namn, beslöt jag mig för att kalla honom för Myran. En av Gamarna och Jakob tog på sig att skrapa ihop Myran och lägga honom i en hockeytrunk. Två timmar efter nedslaget åkte vi alla i Jakobs truck under tystnad på väg mot skogen.

Jakob lät en kassett med Elvis Presleys Love Songs vara på i bilen medan vi tog av oss våra mössor och blickade ned mot den unge mannens färska grav. Det hade tagit oss en stund men vi hittade till slut en enorm myrstack som vi la delarna av Myran i. Hans kompisar var alldeles till sig av glädje och krälade över honom, som en mamma som försöker pussa ihjäl sin nybadade bebis. Ingen av oss var särskilt kapabel till att säga något vackert så vi stod bara där. När bandspelaren i trucken plötsligt vände på kassetten och en av Ozzys tidiga soloalbum vrålade genom högtalarna försvann stämningen. Vi packade ihop våra saker och åkte iväg.

Ingen av oss sa speciellt mycket under resan hem men till slut bad en av Gamarna Jakob slå på Elvis Presleys Love Songs igen. När Elvis Preslyes brunstiga stämband darrade fram första raden i Love Me Tender tror jag vi alla fällde en tår i smyg. Ute på infarten kramade vi alla om varandra för första gången fast vi bott och umgåtts i samma byggnad i tjugo år. Uppe på översta våningen byggde vi en myrstack som vi skötte om som om det vore vårat adoptivbarn. Ibland ställde vi till med fest däruppe, vi fick till och med dit kvinnfolk ibland. Och var än Myran är idag så tror jag att han är ganska nöjd och lycklig. Han skapade något betydelsefullt. En fördjupad, värdefull och kärleksfull kompisrelation mellan fyra vita heterosexuella alkoholiserade medelåldersmän i sina bästa dagar.