Siri på min Crescent

Igår kände jag att det var dags för katalogbus. Jag ringde lite folk slumpvis från telefonkatalogen. Det jag berättade för dem var att jag hade deras föräldrar i min källare. Jag sa att jag tänkt mata dem endast med påskmust och dom där äckliga röda chokladbitarna i Aladdinaskarna tills de berättar huruvida det fanns en tredje skytt vid gräskullen. De flesta ville inte diskutera och hänvisade till Warren-kommissionen, sedan frågade dom prompt vem jag var istället. Jag sa att jag hette Kenneth och ringde från Dödsstjärnans matsal. Ett barn bland de som svarade sa att Dödsstjärnan inte har en matsal. Jag frågade hur han visste det, han svarade att Dödsstjärnan sprängdes i en av filmerna. Det gjorde så stort intryck på mig att jag genast längtade efter att skaffa barn. Jag lovade mig själv att aldrig mer dränka min säd på väg mot reningsverket eller knyckla ihop dem i ett billigt toapapper från Konsum. Den sista jag talade med var en lite äldre man, hade bara en sak att säga. Bravo, du kan till och med dra ned på påskmusten, ge dom bara chokladen och ring mig när dom är mumifierade. Jag ska ha dem som prydnader i gästernas badrum". Vi började prata om annat och blev bästa vänner kan man nästan säga. Jag älskar honom.


Min nya terapeut Siri är en väldigt vacker person. Hon har snälla bruna ögon och påminner inte alls om den där clownen i Det. Min förra terapeut och alla andra före honom hade alla vitt smink, tovigt hår på sidorna samt röda fyllenäsor. När jag påpekade detta ville dom bjuda med mig på cirkus och sockervaddfrossa. Siri är gift och hennes man hämtar alltid upp henne efter varje session. Jag gillar inte honom. Han kör en ful Ted Bundy-bubbla och har Bengt Östes stora gamla glasögon på sig. Eller, jag vet inte om dom tillhört Bengt egentligen, men något säger mig att Ted har sökt rätt efter dem på Ebay. I morgon ska jag erbjuda Siri skjuts innan Ted kommer. Jag har bara en Crescent, men något säger mig att hon kommer bli imponerad när jag slirar så där snyggt runt stadens alla kurvor. När vi är vid parken ska jag stanna till, utan att tvärnita, och säga att jag älskar henne.


I söndags när jag städade lägenheten fin inför det alla sista Agenda på SVT hittade jag ett foto på mig själv från ca 1985. Jag ser lite frågande ut, men verkar glad och har ett gratulationskort i ena handen. På min mage har någon skrivit "Love Child '85" med fingerfärg. Inte ens snyggt skrivet, det ser ut att vara skrivet av någon med tre ögonlappar. Själva magen är enorm och jag ligger på en sjukbädd. Omkring mig kan man skymta vuxna människor och ett TV-team. Konstigt. Jag minns bara att jag varit på sjukhus 3-4 gånger i mitt liv.



Fyra sanna sjukhusminnen:

1: När jag som vuxen fastnade med handen i en godisautomat och tvingades stå där i ett dygn. Jag åt upp allt som fanns i den och halkade sedan omkull i den enorma Japp och Daim-spyan.

2: När jag vid ett besök som barn såg Per Oskarsson och anklagade honom för att vara DÖD.

3: När jag vid ett besök som barn bad Per Oskarsson dra av sig byxorna för att bevisa motsatsen.